Dancing in the dark

Det blev ingen av de partiledare jag skrev om, eller för den delen som någon annan skrev om. Efter ett skickligt taktiskt spel vann de distrikt som ville dra Socialdemokraterna åt vänster och lyckades slå sönder den maktbas som funnits i personer som Mona Sahlin, Thomas Östros, Ibrahim Baylan och Stefan Stern.

Torbjörn Nilsson har skrivit en rörig men intressant artikel i senaste Fokus som indikerar att högerns problem var att man var splittrades kring två kandidater som bägge var provocerande. Det verkar i artikeln som om högern kunde samla en majoritet bakom antingen Mikael Damberg eller Thomas Östros, men att det funnits för många giltiga argument för vänstern att blockera någon av kandidaterna. Det tyder på att högern satsade på fel kandidater från början, med tanke på hur starkt Damberg och Östros polariserade partiet. Antagligen spelade även Mona Sahlins provocerande tal på förtroendet i höstas in.

Nu kliver Håkan Juholt fram och lämnar spelplanen öppen.

Det finns all anledning att tro att Håkan Juholt kommer att vara bra för partiet. För ett parti som tappat bort sina rötter och inte lyckas hitta tillbaka till dem kan man ibland behöva gå så långt som till en distriktsordförande från Kalmar län, för att hitta någon som visar upp tillräckligt stark passion för partiets traditionella politik. Trots allt ligger basen i socialdemokratin i arbetarklassen och landsbygden, medan medelklassen och storstaden får ses som överbyggnaden – det som övrigt fick Björn Rosengren att hävda att partiets framgångar ligger i att ha en socialistisk retorik men en borglig politik.

Det är inte heller omöjligt att partiet kommer att vinna röster om man lyckas hitta tillbaka till sig själv. Alla uppskattar ett trovärdigt parti som är säkra på sig själva oavsett vilken politik de bedriver. Med ett starkare och tryggare parti ökar också möjligheten att mobilisera och partiet får lättare att agera som folkrörelse, vilket alltid varit partiets styrka. Det innebär att partiet kan få lättare att vinna de marginalväljare som står i valet och kvalet mellan att inte rösta eller att rösta på ett vänsteralternativ. Samtidigt är det uppenbart att partiet får det svårare att locka de marginalväljare som står i valet och kvalet mellan att rösta på ett borgligt parti och att rösta på Socialdemokraterna.

Det innebär att vi har att vänta en klassisk valkampanj, där Socialdemokraterna under Juholt antagligen kommer att vara lika skickliga på att positionera sig som Moderaterna under Reinfeldt kommer att vara på att triangulera. Det gör att valet troligen avgörs av kampen mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt, om vilket parti som är mest trovärdigt och vilken statsministerkandidat som har den starkare karaktären, oberoende av vilken politik de kommer att föra.

Det finns två saker som kommer att stå på spel i kampen mellan Juholt och Reinfeldt.

Den första handlar om personlighet. Juholt är färgstark, äkta och personlig, medan Reinfeldt är svalare, mer opersonlig och nästan en byråkrati i sin karaktär. Naturligtvis kan Juholt bli mer omtyckt av väljarna än Reinfeldt med grund i detta, men då krävs i princip att Reinfeldt agerar på ett sådant sätt att han blir illa omtyckt. Om Reinfeldt håller sig på mattan är risken stor att han tar hem spelet på ren statsmannamässighet, där Juholt kanske framstår som en mer passionerad partiledare, medan Reinfeldt framstår som en mer passionerad statsministerkandidat.

Juholt har också mycket som talar emot honom. Bedrägeridomen mot hans flickvän är en sådan sak. Många hävdar att domen inte kommer att spela roll, på samma sätt som Toblerone-affären inte skulle slå mot Mona Sahlin i den senaste valrörelsen. Det är antagligen fel. Det kommer inte att bli något drev mot Juholt i fråga, men precis som Stig-Björn Ljunggren påpekat finns det en stor risk att ”bedragerskan”, som Ljunggren själv uttryckte det, ställs mot Filippa Reinfeldet som First lady. I en sådan valrörelse kommer Juholt antagligen att underskatta hur mycket karaktär betyder. En partiledare har kanske råd att förlåta en bedrägeridömd flickvän – en statsministerkandidat borde inte ha haft en relation med en sådan person från första början.

Den andra saken som står på spel är maktspelet mellan Juholt och Reinfeldt. Det är snarare här Juholt har sin styrka. Politik handlar i högre grad än någon av oss vill erkänna om manlighet. Reinfeldt utnyttjade det mot Göran Persson, genom att positionera sig som mindre manlig än Persson. Just i fallet med Persson fungerade det, eftersom Persson var mer manlig men hade en osympatisk personlighet. Med Juholt är det tvärtom – han är både manlig och sympatisk. Det gör att Reinfeldt kommer att få svårt att hävda sig i debatter mot Juholt, om det inte är så att manligheten är så mycket i förändring att Reinfeldt fortfarande gynnas.

Samtidigt finns det mycket i Juholt som maktspelare som ligger honom i fatet. Med maktspelare finns alltid tendensen att maktspelaren överskattar sin egen betydelse, medan omvärlden underskattar den. Juholt är van vid att dominera ett rum, en debatt, en talarstol, en scen, och har en helt annan sådan förmåga än Reinfeldt, men en riksdagsdebatt eller en träff med Norra Älvsborgs S-förening är något annat än en debatt i TV när kameran står på. Även om Juholt vinner debatten på plats i studion, behöver han inte göra det på skärmen eller i TV-sofforna.

Juholt verkar också underskatta att politisk kommunikation inte enbart handlar om stunden. Det är inte bara en fråga om att äga ett rum eller en plats, att göra ett avtryck, utan också om att säga något som kan få spridning. Juholts presskonferenser, installationstal och intervjuer i samband med partikongressen är ett exempel på det. Gång på gång återkommer Juholt till ”social demokrati”, ett retoriskt begrepp som fungerar utmärkt för att dominera ett rum och bygga upp ett tal kring, men som fungerar betydligt sämre att sprida i andra sammanhang. Det visar i någon mening att en maktspelare sällan är en konstnär och en konstnär sällan en maktspelare. Juholt behöver någon som sätter färg på honom, om hans personlighet inte ska stå ensam eller ta över.

Mycket ställs alltså på prov i det kommande valet. Jag tror själv att Reinfeldt kommer att klara sig godtagbart mot Juholt – han kommer att vara luttrad efter nästan åtta år som statsminister. Det som snarare kan avgöra och som bildar en fond till slaget om personligheten och maktspelet är snarare regeringens minoritetsställning. Om regeringens svårighet att driva igenom och stå för sin politik gör Reinfeldt svagare och mer tillbakapressad kan han få svårt att klara sig i debatter eller mot en opposition överhuvudtaget. Hittills är detta det enda som jag ser kan fälla avgörandet till Juholts fördel – för tillfället är minoritetsställningen det enda som verkligen gör Reinfeldt svag och oppositionsrollen det enda som verkligen gör Juholt stark.

Behind The Yashmak

Eller så var det bara så att jag borde lära mig spela jazz.

FM

Jag har också funderat på att lära mig slåss.

Leklust

Det sägs att jag är tvungen att läsa Juli Zeh.

Black Swan

Jag väntar in dig så ser vi den tillsammans.

Elle

Plötsligt faller också allt på plats.

My Friend Goo

Det är ibland det oväntade, som man återkommer till nästan 15 år senare, som visar sig vara världshistoria.

Last man standing

Det finns inga fler kandidater till partiledarposten i Socialdemokraterna. Det är därför jag får avsluta med Berit Andnor, tidigare socialminister, ordförande i riksdagens konstitutionsutskott och nu valberednings ordförande – den som leder arbetet med att plocka fram vem som ska bli nästa partiledare.

Det är ett uppdrag som sannolikt varit svårare än för tidigare valberedningar. Efter två valnederlag och fyra år utan regeringsställning är många kandidater skadeskjutna. Med en tidigare partiledare i Göran Persson, som i slutet skapade så starka motreaktioner, blir många kandidater märkligt befläckade av hans minne, trots de röster som höjts för att han oväntat borde komma tillbaka till partiledarposten. På samma sätt förhåller det sig med Mona Sahlins kandidater och med allt som hänt sedan partiets försattes i kris – en obehaglig process som spridit olust över de flesta tongivande personer i partiet.

Det krävs en slags värdighet för att inte avslöja sin sanna natur. I det stadium som socialdemokratin är i för tillfället saknas den auran. Det gör att partiets svagheter blir synliga på ett helt annat sätt än tidigare och det är också detta som skapar känslan av att ingen kandidat duger eller att de som säger nej inte vill stiga på ett sjunkande skepp. Mer än något annat kommer det att hållas emot partiet till valet 2014, där Moderaterna antagligen kommer att lyckas att sänka den tredje partiledaren i rad, efter den olusten man lyckades skapa kring både Göran Persson och Mona Sahlin.

Det finns skäl för Socialdemokraterna att tänka efter. Det man behöver förstå är att politik byggs på förtroende, som går tillbaka till grundläggande karaktär hos de ledande personerna, snarare än till vilken politik de för. Det spelar ingen roll om man förnyar partiet, byter ut politiken eller för in nya personer, om dessa inte kan bära upp vissa egenskaper och faktiskt kännas högre eller större än väljarna själva – som någon man faktiskt ser upp till, beundrar och har respekt för.

De enda kandidater som förstått det i Socialdemokraterna har hittills varit Mikael Damberg och Veronica Palm, som ändå visat att de velat åstadkomma något och att de velat ta partiet någonstans. Det har varit kandidater som varit nyfikna och intresserade, som baserat sina kandidaturer i en vilja till att leda, snarare än en vilja att behålla sin makt. I både Damberg och Palm har det funnits en öppenhet och ärlighet, en vilja att se sig själv utifrån och en möjlighet till reflektion och självkritik. Det är i de personlighetsdragen, snarare än i vilken politik de fört, som både Palm och Damberg rykt fram.

För kandidater som Thomas Östros och Sven-Erik Österberg har det varit svårare. Med så pass låga förtroendesiffror och ett så uppenbart ansvar för både valförlusten under Persson och Sahlin skadar det ett parti att båda håller sig kvar på sina positioner och på ett så omedelbart sätt vill bli partiledare – inte av en nyfikenhet och ett intresse gentemot väljarna, utan för att de själva vill åt positionen och för att de inte kan släppa sin egen identifikation med partiet. Östros och Österberg är också de som tydligast spelat ut att de enbart besvarar frågan om sitt intresse för partiledarposten om valberedningen frågar.

Förutom de kandidater som redan nämnts blir problemet kanske störst när kandidater som Palm och Damberg respektive Östros och Österberg ställts mot de kandidater som sagt nej – Margot Wallström, Ulrika Messing, Pär Nuder, Thomas Bodström eller för den delen Leif Pagrotsky, alla personer med mycket starkare karaktär än andra kandidater och på ett helt annat sätt rimliga som partiledare. Hur mycket det än finns skäl till att Wallström, Messing, Nuder, Bodström och Pagrotsky tackar nej skapar det ändå känslan av att ingen vill ställa sig över de andra kandidaterna – vilket i förlängningen ger bilden av att de kandidater som är aktuella inte har den karaktär som krävs.

Många har undrat varför Thomas Eneroth, en man som inte på långa vägar ser ut som en klassisk partiledare, seglat upp som en favorit i slutet av processen. Jag tror att det i grunden är ganska enkelt. I partiet uppskattar folk Palm och Dambergs ungdom men tycker att de är för oprövade. Östros och Österberg saknar förtroende. Wallström, Messing, Nuder, Bodström och Pagrotsky säger nej. Kvar finns en tidigare metallarbetare från Kronoberg som av alla beskrivs som intelligent och sympatisk. Även om han saknar ministererfarenhet och en tidigare tyngd i partiet är det uppenbart att de karaktärsdragen verkar räcka för ett parti som mer än något annat behöver en riktig partiledare – en som inte förhäver sig själv, inte är ute efter makt och som faktiskt går att lita på.

Rodeo

Rodeo återuppstår och släpper backlashen på backlashen, men blir istället en backlash på backlashen på Bon. Men jag förlåter allt, så länge jag får det fina modereportaget med tjejen med blont hår någonstans i slutet.

True Blood

Vissa vampyrer känns, som bekant, mer angelägna än andra.

Margaret Atwood

Jag läste klart Kattöga. Jag missade henne under alla år.

Stray Boys

Det hade nästan gått, om det inte varit för den sista delen testosteron.

Still time

Jag önskar att jag kunde skriva mer om vuxen pop, det som både kan skrivas isär och skrivas ihop, men på ett plan finns det bara Ron Sexsmith och Josh Rouse som bär upp genren i kraft av sitt uttryck och inte sin ålder.

Man ska slå sig ned när man slår sig ned. Kanske väljer man fel plats och fel tillfälle, men närmar man sig Sexsmith och Rouse är man alltid något på spåren. Jag önskar ofta att jag hade kunnat leva mitt liv som ett obekymrat tvärflöjtsolo på Sexsmiths senaste skiva eller en ensam orgel på Rouse tidiga skivor, när han sjöng om 1972 eller stjärnor i skyn.

Det finns något förföriskt i att vara vuxen, som om det gick att lämna ostämda gitarrer och illa skrivna låtar hemma, lite som om det hantverk som Sexsmith och Rouse ligger bakom inte behövde förutsätta begåvning utan enbart vilja. Jag tror inte längre att något är så enkelt – den mesta popmusiken handlar om oro snarare än lugn, och även om man blir äldre vaknar man alldeles för ofta upp yngre än vad man trott.

Jag har mina saker i ordning nuförtiden och kanske skulle det ge mig skäl att flytta tillbaka. Samtidigt kommer jag nog aldrig att sluta fundera på om vuxenskapet hos Sexsmith och Rouse är ett karaktärsdrag, en genre, ett uttryck, en flykt eller ett närmande. Trots allt fanns det inget jag tyckte bättre om än att drömma, hur mycket jag än inte lyckades, om ett liv lika lugnt och tryggt som låtarna på Whereabouts och Under Cold Blue Stars.

Unite and take over

Det finns inte så mycket mer att säga om partiledarfrågan i Socialdemokraterna. Jag har redan varit igenom de flesta personerna som varit på tal, möjligen med undantag för uppstickaren Anders Sundström och mindre troliga alternativ som Ylva Johansson, Anders Lago eller för den delen Leif Pagrotsky, som man varken ska veta ut eller in om, efter att man läst en del politiska biografier och hört honom säga att ”ingen vettig människa vill bli partiledare”.

Egentligen återstår bara ett spår, som inte är särskilt troligt, men desto mer intressant, och det är de alternativ som på ett eller annat sätt utgår från facket.

Författaren och debattören Christer Isaksson, som för övrigt ligger bakom en del av de där biografierna, lanserade för några månader sedan IF Metall-basen Stefan Löfvén som partiledare, tillsammans med SKTF-ordföranden Eva Nordmark och Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson som ekonomisk-politisk talesperson. Ni kan läsa artikeln här.

Isaksson pekade själv på att alla tre kandidaterna är opåverkade av de senaste årens valnederlag och på ett trovärdigt sätt kan stå ”för en politik för utbildning, artbete, tillväxt och utveckling”. Men Isaksson lägger också till ett avgörande argument, nämligen att Löfvén och Nordmark ”förenar den socialdemokratiska traditionen att bygga framtiden på såväl arbetare som tjänstemän”.

Den som studerat svensk politik, och tagit del av Torsten Svenssons avhandling ”Socialdemokratins dominans: en studie av den svenska socialdemokratins partistrategi”, vet hur avgörande det varit för socialdemokratin att vinna både arbetarklassen och medelklassen. Först när partiet lyckades fånga både arbetarklassen och medelklassen lyckades man få den väljarbas som en gång i tiden ledde upp till 45 procent av rösterna.

I eftervalsanalysen märks ängsligheten hos partiet att tappa medelklassen, inte minst de väljargrupper av poliser, sjuksköterskor och lärare som Fredrik Reinfeldt stegvis lyckats ta över. Inte minst känns det avgörande att partiet fastnat i tron på att deras verklighetsbeskrivning inte längre stämmer – att globaliseringen suddat ut industrialismen och att politiken måste utformas just efter den medelklass som partiet är på väg att tappa.

Problemet med paniken är att socialdemokratins politiska strategi alltid bestått av två delar – att behålla både arbetarklassen och medelklassen. Det är när partiet blivit nervöst, rädd och oroligt som det slagit bakut och gjort sig av med något av alternativet – försökt att bli ett parti enbart för arbetarklassen, i rädsla av att tappa väljare till Vänsterpartiet, eller som det är nuförtiden, rädslan av att tappa medelklassen, till Moderaterna eller för den delen Miljöpartiet.

Det gör att det finns mycket att lära av Christer Isakssons debattartikel, genom att den faktiskt plockar fram arbetarklassen i partiet, i det här fallet genom Stefan Löfvén som partiledarkandidat, antagligen den enda från LO-kollektivet som är aktuell som partiledare, efter Wanja Lundby Wedins AMF-skandal förra året.

Jag skriver sällan om ekonomisk historia, men det finns ett grundläggande problem med tron på att globaliseringen har förändrat hela samhället eller att industrialismen är död – och det är naturligtvis att analysen bara stämmer till hälften. Förr i tiden existerade ett gammeldags jordbrukssamhälle parallellt med industrialismen, på samma sätt som industrialismen idag existerar parallellt med ett informations- och kunskapssamhälle. Tidigare var bönder och arbetare viktiga väljargrupper, medan de viktiga väljargrupperna för socialdemokratin nuförtiden fortsätter att vara arbetare och tjänstemän.

Hur mycket man än drömmer om att industrialismen har försvunnit återstår ändå ett gigantiskt LO-kollektiv, som fram till 2005 var lika stort som TCO- och SACO-kollektivet tillsammans. Det handlar om byggarbetare, elektriker, skogsarbetare, butiksbiträden, industriarbetare, receptionister, barnskötare, pappersarbetare, lastbilschaufförer, mekaniker och undersjuksköterskor. Även om dessa yrkesgrupper påverkas i allra högsta grad av globaliseringen, så är de fortfarande en del av industrialismens tidevarv och i allra högsta grad arbetare.

Det är därför socialdemokratin, om man ser till den politiska kommunikationen, måste bottna i arbetarna och därefter vinner medelklassen, i den ordning, på samma sätt som Moderaterna i någon mening gjorde lyckodraget att bottna i medelklassen och sedan vinna över överklassen, snarare än att gå den motsatta vägen. Om socialdemokratin försöker slippa undan arbetarklassen och istället ängsligt försöker valsa omkring i medelklassen kommer partiet att sakna den klangbotten den alltid haft, på ett sätt som kommer att få medelklassen att lämna partiet – inte för att partiet saknar en politik för medelklassen utan för att det saknar den trovärdighet som behövs för att vinna vilken medelklass som helst.

Christer Isakssons debattartikel ligger alltså närmare socialdemokratins kärna än vad man tror. Med en partiledare från arbetarklassen, Stefan Löfvén, och en partisekreterare från medelklassen, Eva Nordmark, skulle partiet antagligen komma betydligt mycket längre än den lösning som diskuteras nu, att ge partiledarskapet till högern och partisekreterarskapet till vänstern. Att Jens Henriksson, på ett helt annat sätt än Thomas Östros, skulle kunna ge Anders Borg en match, är dessutom något jag knappast tror att jag behöver påtala.

Routine

Det var det här med humorn.

Lady Warhol

Fotografiska har kvinnoporträtt med Andy Warhol. Jag tycker att det är gulligt.

Radioteatern

Ack.

Ben Sherman

Det hade varit så bra om bara inte deras stickade tröjor var XL när de är angivna som S. Varje höst är en olycka.

Paul Thomas Anderson

Jag minns fortfarande vansinnet och den tjocka, trögflytande oljan.

Slowdive

Jag saknar inte längre det jag än gång saknade.

Middle of the road

Det har blivit hög tid att prata om den klassiska socialdemokratin, nu efter att ha talat om striden mellan höger och vänster i partiet.

Det är två kandidater som jag återkommer till, Pär Nuder och Sven-Erik Österberg, som både förenas av en tro på socialdemokratisk samhällsmodell och att det partiet behöver göra, snarare än att förnya sig, är att hitta tillbaka till sig själva.

Det krävs antingen mod eller feghet för att komma dit och och i någon mening står Pär Nuder för modet och Sven-Erik Österberg för fegheten – Pär Nuder för att sikta på att bli något, Sven-Erik Österberg för att bli det man är.

Jag har redan diskuterat varför det är svårt för Pär Nuder och Sven-Erik Österberg att gå segrande ur leken, efter att vänstern bundit upp sig själva på två kandidater, Lena Sommerstedt och Veronica Palm. Det ger fritt spelutrymme för Mikael Damberg på högerkanten och kan på sikt leda till att en person som Thomas Östros vinner striden om partiledarskapet, om kritiken blir för skarp av Mikael Damberg. Jag har också argumenterat för att Kriskommissionens rapport, som just förespråkade en klassisk socialdemokrati, var för svag för att lägga en grund för antingen Pär Nuder eller Sven-Erik Österberg.

Men det finns också en bakomliggande faktor som försvårar för Nuder och Österberg – Mona Sahlins beslut att försätta partiet i kris.

Jag har tidigare argumenterat för att det var detta beslut som satte Mona Sahlins politiska karriär ur spel, något jag fortfarande står fast vid. Samtidigt går det att se Sahlins beslut som en produkt av något annat – som att hon offrade sig själv för att kunna driva igenom den politik hon senare kom att lyfta upp i sitt avslutningstal – en högerpolitik som ligger betydligt närmare Damberg och Östros än Nuder och Österberg.

När man försätter ett parti i kris är det samma sak som att kräva förändring eller utveckling. Även om en sådan förändring i och för sig skulle kunna gå åt vänster, så är det svårt att driva en sådan utveckling om ett parti samtidigt har förlorat ett val högerut. Det innebär att det oundvikligt uppstår en stark press mot partiet att gå högerut och att den riktningen inledningsvis kommer att väga tyngre än driften att stå kvar där partiet står.

Mona Sahlin skulle själv kunnat sitta kvar, om hon hade undvikit att försätta partiet i kris och istället låtit partiet stå kvar där det stod. Det var när hon talade om kris och en genomgripande förändring som hon tvingades avgå – och samtidigt öppnade upp vägen för högerkandidater som Damberg och Östros.

Det finns bara två krafter som kan hindra en sådan rörelse mot höger och det är antingen mod eller feghet. Om partiet inte vågar förändras eller inte litar på förändringen, trots att Mona Sahlin försatt partiet i kris, kommer man att välja Sven-Erik Österberg till partiledare. Om partiet däremot vågar tro på sig själva kommer man att välja Pär Nuder. Det innebär att Österberg och Nuder behöver använda sig av två olika strategier. Österberg behöver vara tyst och invänta fegheten i partiet, medan Nuder skulle behöva tala och ingjuta mod i partiet, på det sättet han gjorde inledningsvis.

Jag vet inte själv varför Nuder är tyst eller varför han inte vill tillbaka till politiken. Mycket talar för att han – hur svårt han än hade haft att vinna ett val mot Fredrik Reinfeldt – hade varit den partiledare som Socialdemokraterna verkligen behöver. För den som behöver fler argument i frågan har Dagens Nyheter gjort en bra sammanfattning i en huvudledare för någon månad sedan.

Madeira

Ni ska bjuda mig på dessertvin. Då blir jag lycklig, även när jag inte förtjänar det.

Go-Betweens

Vissa kärlekssånger är rakare, ärligare och sorgligare än alla andra.

00.35

Vila i frid.

Hope is to strike first

Jag köpte en gång en svart kostym av svenskt märke som jag inte hann använda, möjligen med undantaget för den gång jag bar en vinröd fluga.

Jag får spara den tills nästa bröllop.

Little Boxes on the Hillside

Jag har tidigare om Marie-Louise Parkers gästspel i West Wing. I Weeds gör hon den ständigt desperata Nancy Botwin. Av en händelse spelar hon och Justin Kirk mot varandra även i utmärkta Angels in America, en miniserie som HBO producerade för ett antal år sedan.

Jag har aldrig sett en TV-serie ändra karaktär så mycket som Weeds. Från att ha börjat som en obekymrad komedi ett steg ifrån Desperate Housewives gick den över till att bli ett realistiskt drama någonstans i närheten av Breaking Bad. Weeds har bytt från lyxigt förortsområde i USA till strandorter i Mexiko, på väg mot Canada eller rent av Europa. Även introt har ändrats många gånger om, även då signaturmelodin varit en och samma.

Jag har inte tröttnat ännu, men visst har serien sina fördelar i humorn. Trots att Marie-Louise Parker är en fantastisk skådespelare blir alltid Andy Botwins skämt ett steg bättre än Nancy Botwins sammanbrott.

Hans Appelqvist

Jag tycker att vi alla kan enas om att åtminstone Konsthögskolan i Malmö borde ha en inriktning mot populärmusik.

Monki

Först när de kommer med Monki för killar kan jag återfå förtroendet för koncernen.

Kom igen Lena!

Jag ska säga att jag var överraskad när vänstern inom Socialdemokraterna började föra fram Lena Sommerstedt som partiledarkandidat, exempelvis genom kampanjen Kom igen Lena! och genom S-studenters nominering av henne till partiledarposten.

Nu ska det väl erkännas att det finns två olika slags vänster inom socialdemokratin – en som utgår från arbetarklassen och en från medelklassen, den första en större grupp som sympatiserar med LO och är mer sakpolitiskt drivna, den andra genom en grupp som beskriver sig själva som demokratiska socialister och som är mer ideologiskt drivna. Främst är det de demokratiska socialisterna som fört fram Sommerstedt som partiledarkandidat medan den andra gruppen i någon mening ställt sig bakom Veronica Palm. Om det funnits något som enat de båda grupperna har det varit att de sett det som angeläget med en kvinna som partiledare.

Mycket talar för att de demokratiska socialisterna kan ha begått ett stort misstag genom att binda upp sig mot Sommerstedt istället för att ena sig bakom Veronica Palm, särskilt i ett läge när Mikael Damberg kommer allt närmare partiledarposten.
Inget ont finns att säga om Lena Sommerstedt. Hon är intellektuell och akademiker, en utmärkt skribent och en skicklig debattör. Trots att hon inte haft särskilt många andra uppdrag inom partiet än minister är hon en förtroendeingivande person och en god ledare. För en demokratisk socialist framstår hon också som ett strategiskt val. Hon fungerar som trojansk häst på ett annat sätt än Morgan Johansson och framstår som ett mer spännande vallokomotiv än exempelvis Leif Pagrotsky och Marita Ulvskog.

Kanske finns det också en lättnad i att ha funnit en annan intellektuell kraft än Göran Greider att föra fram. Med Lena Sommerstedt skulle de demokratiska socialisterna få en starkare position inom partiet, även om hon inte blev vald till partiledare. På många sätt skulle Sommerstedt bli ett viktigt inlägg i debatten om att socialdemokratin behöver en starkare intellektuell förankring, den som i någon mening gick förlorad med Gunnar Sträng och Olof Palme och nu återfinns återupptagits genom Anders Borg i Moderaterna.

Problemet är bara att de demokratiska socialisterna har räknat fel på rösterna och ännu en gång riskerar att lida samma nederlag som de gjorde i SSU under Mikael Dambergs ledning.

Det som hänt är att vänstern i partiet splittrats upp på två kandidater, Lena Sommerstedt och Veronica Palm, egentligen bara därför att de demokratiska socialisterna till varje pris vill föra fram en intellektuell kraft. Det innebär att Veronica Palm, som är 39 år gammal och kvinna, går miste om den uppbackning hon behöver för att inte räknas ut just i egenskap av sin ålder och sitt kön. När Veronica Palm räknas ut på grund av detta – något som hänt de senaste veckorna – innebär det att ingen på ett naturligt sätt kan balansera upp högern i partiet. Det öppnar i sin tur upp för Mikael Damberg att få en oproportionerligt stor möjlighet att föra fram sin kandidatur.

Om hela vänstern istället hade backat upp Veronica Palm och poängterat vikten av att hon är både ung, kvinna och karismatisk hade Palm antagligen spelat lika med Damberg och därmed neutraliserat honom som kandidat. I ett sådant läge hade det varit naturligt för partiet att stryka båda två som kandidater, eftersom ingen av dem hade kunnat ena partiet – Palm hade varit för vänster och Damberg för höger. Det hade antagligen lett till att en mittenkandidat som Pär Nuder eller Sven-Erik Österberg hade kunnat komma fram. Även om de demokratiska socialisterna då inte hade fått en vänsterkandidat som partiledare hade de åtminstone undvikit en högerkandidat.

Det finns alltså mycket som pekar på att Lena Sommerstedt var en riskabel kandidat för vänstern inom Socialdemokraterna. Men än är inte loppet kört. I ett läge där de demokratiska socialisterna hade släppt Sommerstedt och backat upp Veronica Palm skulle Mikael Damberg aldrig bli aktuell som kandidat. Frågan är bara om vänstern inom partiet skulle kunna komma dit. Mellan de olika vänsterfalangerna inom socialdemokratin skiljer inte bara en hel samhällsklass utan också en syn på politiken – som en praktisk eller en intellektuell verksamhet.

P2

Han borde kommit längre. Programmet han hade i radio var ändå det enda som kombinerade Arvo Pärt med Eric Prydz.

Han skriver på Newsmill om kyrkans barntimme, dagmammor, Monet, Humanisterna och Gud. Jag tycker om tanken på att det hade varit mitt eget liv han tecknat.

Russian Earl Grey

Jag dricker te som andra dricker kaffe.

Permanent Vacation

Jag var länge tveksam, men ändrade mig när jag såg Broken Flowers hemma på datorn hos Johan, i en studentlägenhet han hyrt i Uppsala. Många hävdar att Bill Murray gör sig bäst hos Sofia Coppola eller Wes Anderson, men som bäst är han antagligen hos Jim Jarmush – hela Broken Flowers är en stilövning i den slags indiekomedi som just Wes Anderson och Todd Solondz legat bakom. Jag minns att jag blev uppriktigt förvånad av filmen, efter alla dessa slarviga kaffe- och cigarettfilmer från Jarmush sida, där Tom Waits alltid ska vara med och prata om
just ingenting.

Förutom Broken Flowers borde ni se Ghost Dog: The Way of the Samurai – en långsam och svepande film om en svart yrkesmördare som följer lagarna hos en samuraj. Det är alltid i den kombinationen, av att antingen göra introspektiva eller extroverta filmer, som Jarmusch brukar vara bäst. Kafferepen mellan det kan man klara sig utan.

Häpna

Jag låter orglarna bida sin tid.

Never for ever

Jag ska inte påstå att allt är lyssningsbart så här i efterhand. Det är svårt att förstå Kate Bush om man inte accepterar romantiken som stilart – det som fick Bush att döpa en låt efter Emily Brontës Svindlande höjder och låta hela sin musik styras av känslor och inte förnuft.

Kanske blir hon som allra bäst i Aeriel, ett dubbelalbum som kom ut för sex år sedan, efter tolv år av tystnad. Det är ett nästan impressionistiskt album i jämförelse med de tidigare skivorna, särskilt när det ställs mot de nästan överdådiga The Red Shoes och The Sensual World – den senare med en titel som anger vilken riktning hennes produktion tog under ett sent 80-tal och ett tidigt 90-tal.

För den som vill lyssna mer kan jag rekommendera Never for Ever och Hounds of Love, de två rakaste albumen. Ni kan också lyssna på hur sympatiskt Robyn i Dancing on my own lånar både uppbyggnad och slingor från Running up that hill.

Young Folks

Jag hade tänkt skriva om Veronica Palm och Mikael Dambergs plats i spelet om ny partiledare för Socialdemokraterna, lite som om det vore fråga om ett inlägg där Pete Campbell och Peggy Olsen skulle ta över reklambyrån.

Men man ska aldrig räkna ut yngre förmågor. Mikael Dambergs senaste Facebook-inlägg kan lika gärna fälla avgörandet till hans fördel, på samma sätt som Veronica Palms Twitter-flöde kan bli hennes fall, även om den senaste tidens tendens att se Damberg som kapabel och Palm som inkapabel att leda partiet säger något besvärande om socialdemokratins förhållande till manliga och kvinnliga partiledare – Damberg är minst lika brådmogen som Palm skulle vara omogen.

Annars ligger något förtjusande i att vänstern inom socialdemokratin lyfter fram en kvinnlig barnskötare som partiledarkandidat, medan högern ställer sig bakom en man som utbildats på förvaltningsprogrammet vid Stockholms universitet. Naturligtvis är båda lika tydliga med var på höger- och vänsterskalan som de har sina ideologiska sympatier, nu senast i två intervjuer i Dagens Nyheter.

Jag tänkte länge att både Palm och Damberg skulle vara en omöjlighet som partiledare, både genom sin ungdom och genom sina politiska sympatier – ingen av dem borde vara kapabla att ena partiet och Damberg lyckades inte heller med det uppdraget som ordförande för ungdomsförbundet. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och när Damberg nu förs fram som en trolig kandidat till partiledarposten har något hänt.

Det framstod länge som att Socialdemokratin skulle få en klassisk socialdemokrat som partiledare, antingen genom Per Nuder eller Sven-Erik Österberg. När Socialdemokraternas kriskommission presenterade sin rapport pekade den också till en tillbakagång till en politik som skulle lägga grunden för just Nuder eller Österberg – en socialdemokratisk politik så klassisk att liberala kommentatorer började tala om Folkets Hus 1989 eller Första Maj-tal under Olof Palme.

Trots det fick Mikael Damberg ett föresprång i opinionen bara några dagar efter att Kriskommissionen släppt sin slutrapport, och det trots att den politik han själv förespråkar ligger nära det avslutningstal som Mona Sahlin blev så kritiserad för i samband med partiets förtroenderåd tidigare i höstas.

Det finns många förklaringar bakom Mikael Dambergs försprång, varav de flesta handlar om varför den klassiska socialdemokratin inte lyckats att ta ett grepp om partiet efter att Mona Sahlin aviserade sin avgång och efter att Kriskommissionens släppt sin slutrapport. Jag ska återkomma till det i kommande inlägg, men redan nu säga att Mikael Dambergs stora förtjänst i detta läge är att han faktiskt vill ta över som partiledare.

Det finns en logik att säga nej till partiledarskapet i Socialdemokraterna, som exempelvis Pär Nuder tagit på stort allvar, men situationen är också en annan än inför att Göran Persson eller Mona Sahlin blev partiledare. Till skillnad från tidigare är partiet nu försatt i kris och ju längre tid som går utan att någon kliver fram, desto allvarligare blir krisen och desto större fördel ligger det i att faktiskt vilja ta över och att antyda att man har en idé om hur krisen ska vändas.

Mikael Damberg kan verka brådmogen och oerfaren, men befinner sig i ungefär samma läge som Fredrik Reinfeldt befann sig i när han blev partiledare för Moderaterna, något som många politiska kommentatorer redan pekat på. Jag betvivlar inte att Mikael Damberg har lika starka idéer om förändring och förnyelse som Reinfeldt hade men precis som Reinfeldt bygger hans kandidatur på att partiet blir allt mer desperat efter förändring.

För den som vill hindra Dambergs framfart har strategin alltid handlat om att satsa på Veronica Palm – den enda som kan neutralisera Damberg och bereda väg för kandidater som Pär Nuder och Sven-Erik Österberg. Mer om det ska jag återkomma till i kommande inlägg.

Galaxie 500

Jag funderar ofta på vilka meddelanden jag borde skicka ut till yttre rymden.

Aztec Camera

Det är svårt att tala om ett konstnärskap när det kommer till Roddy Frame. För att vara en ung, ambitiös man blev han som äldre tråkig och vardaglig. Ni behöver inte lyssna på Frestonia, den sista skivan han gjorde som Aztec Camera, eller North Star, den första han gjorde i eget namn.

En gång var han vacker, när han var 16 år och sjöng om att brevväxla om att vandra rakt ut i vintern. Om jag hade skrivit denna blogg för tjugofem år sedan hade jag aldrig klagat på att Mark Knopfler producerat hans skivor eller haft något att anmärka på temaskivor om USA eller om England.

Mycket finns att säga om Roddy Frame och Paddy McAloon, låtskrivaren och sångaren i Prefab Sprout. Båda var de enda som under 1980-talet kom undan med att ha fler än tio ackord i varje låt och integrera jazz och soul med popmusik. När de blev äldre gick de olika vägar. Paddy McAloon stängde in sig i ett hus på landet, medan Roddy Frame flyttade in till London – McAloon blev originell, Frame alldaglig. Samtidigt fortsatte de båda att fylla sina skivor med en slags vuxenpop som nästan låg nära dansbandsmusik, svår att motstå för den som själv komponerar men obegriplig för omvärlden.

Nu senast släppte Roddy Frame albumet Western skies, där han ler mot lyssnaren på framsidan, som om han vore en slags McDreamy eller med i annan valfri sjukhusserie. Ni som vill avstå från det kan enklast vända er till det charmanta debutalbumet eller uppföljaren Knife – den skiva som Mark Knopfler spelar gitarr på.

Egypten

Jag låg vid poolen och läste Per Hagmans stora kärleksroman. Jag tyckte om kapplöpningsscenerna och kanske också när Eddie Meduza steg in i berättelsen.

Jag kan fortfarande önska att alla kärlekshistorier hade ett lyckligt slut, någonstans i ett gammalt föräldrahem på skaraborgsslätten.

Nu har han en hemsida också, som samlar hans verk från de senaste tjugo åren. Han är gammal nu och skriver om Moammar Khadaffi i Axess.

Needle in the hay

Vissa personer saknar man bara varannan dag.

In Treatment

Jag har börjat titta på In Treatments tredje säsong. Jag tycker mest synd om Paul Weston, men det går också att se Gabriel Byrne i mer sympatiska roller. Jag har fortfarande en känsla av att In Treatment hade blivit som bäst om det utspelade sig i Australien.

Crocodile shoes

Alltid snygga skor, så länge de är i tyg.

Triumviratet

Det kan vara dags, innan denna blogg tar en paus, att ta sig an partiledarfrågan i Socialdemokraterna. Trots allt står det politiska landskapet och väger med vem som tar över makten ledarskapet – och om den personen faktiskt har en chans att vinna valet åt socialdemokratin redan 2014.

Jag börjar med det äldre gardet, eller närmare bestämt med Margot Wallström, Thomas Östros, Thomas Bodström, Ulrika Messing och Thomas Eneroth.

De senaste partiledarövergångarna inom socialdemokratin har varit olyckliga. I bok efter bok visas det upp hur tidigare socialdemokratiska partiledare matchar fram sina framträdare, med skillnaden att dessa personer tidigare faktiskt blev partiledare – och även kunde gå raka vägen in som statsministrar. Med Ingvar Carlsson och Göran Persson bröts den trenden – Ingvar Carlsson matchade fram Mona Sahlin som blev Göran Persson, medan Göran Persson matchade fram Anna Lindh som blev Mona Sahlin. Mona Sahlin i sin tur har enbart försökt att matcha fram Thomas Östros och Ibrahim Bayland.

Mycket talar för att kombinationen Anna Lindh, Margot Wallström och Mona Sahlin hade kunnat bli en socialdemokratisk motsvarighet till Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann. Kanske hade det också bara varit då, och enbart då, som Socialdemokraternas triumvirat hade varit starkare än Moderaternas. Möjligen är det också den fantomensmärtan som drabbar partiet när man vill ha Margot Wallström som partiledare, en person som hade varit lysande bredvid Anna Lindh och Mona Sahlin, men som själv inte bedömer sig klara uppdraget. På samma vis blir det tydligt hur Mona Sahlins plats egentligen hade varit bredvid Anna Lindhs och Margot Wallströms, om hon inte fått möjlighet att direkt efterträda Ingvar Carlsson, något som i efterhand verkar ha haft mer att göra med Ingvar Carlssons brist på lyskraft och Mona Sahlins motsatta kvalitéer.

Inget tyder på att de personer som fanns med i diskussionen efter Göran Perssons avgång kommer att bli partiledare. Margot Wallström har tackat nej för länge sedan, Thomas Östros matchades fram av Mona Sahlin, Thomas Bodström finns i USA och Ulrika Messing driver företag. Det ligger något i att samtliga skulle behövt ingå i en trovärdig regering ledd under Sahlins sida i åtminstone en eller två mandatperioder för att senare, med trovärdighet, kunna gå vidare till en partiledarpost. Mot Thomas Östros finns också arrogansen och Thomas Bodström lättvindligheten, på samma sätt som Ulrika Messing ter sig något för tunn för att kunna stega upp som partiledare.

Om någon av dem borde få partiledarposten är det egentligen Thomas Bodström. Inget tyder på att han skulle kunna ena det socialdemokratiska partiet – vilket kanske är det viktigaste i detta läge – men han är antagligen en av få kandidater överhuvudtaget som skulle ha en chans att vinna val bara på sin egen personlighet och karisma. Mot Moderaternas nuvarande dominans – och Socialdemokraternas brist på kommunikationschefer och intellektuellt kapital – skulle det krävas personliga meriter för att slå Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann. Den enda personen som skulle ha den positionen Thomas Bodström, samtidigt som slaget om väljarna 2014 då skulle mellan en annan konfliktlinje än den vi är vana vid – den mellan Alliansens förmåga att hålla ihop sig själva och Bodströms förmåga att överhuvudtaget hålla ihop sitt parti.

Mer troligt är att en annan person från det gamla gardet, Thomas Eneroth, blir partiledare. Han vrider ut och in på vilken journalist som helst i de intervjuer jag har läst, men det är inte bara jag som vet för lite om honom för att överhuvudtaget skriva ett stycke om honom i en blogg.

Larry Clarck

Ungdomligt idédrama var det.

Istanbul

Istanbul får bli en stad att besöka nästa vår. Jag övertygar mig själv att det inte bara beror på turkiska Hamam.

Sheriffi

Shereffi är en finlandssvensk tidning som jag inte läser i vanliga fall. Nu har de en fin special om Mumin, som ni kan ta del av i närmsta välsorterade tidningshandel.

Gant

Ni ska se deras höst- och vinterjackor. Brokeback Mountain, fast fullt kompatibla med vilket pojkmode som helst. Ni hittar det längst in på Judiths.

Charlotte Gainsbourg

Jag inväntar den nya Lars von Trier-filmen, i någon slags tro på att han ska gå från klarhet till klarhet. Tills dess får ni lyssna på 5:55 och de andra fina pianolåtarna på skivan med samma namn. Jag kan också rekommendera The Science of Sleep, Michel Gondry-filmen som alla tycks ha missat.

Storhetsvansinnet

Det är oklart om Moderaterna har problem eller inte, på tal om vad jag skrivit om i de senaste inläggen om politik i denna blogg.

Det är storhetsvansinnet som snurrar genom skallen på partiet i sådana fall, med förra årets tal av Fredrik Reinfeldt på Almedalen som signaturmelodi – tanken på att bli det statsbärande partiet och att vara det enda parti som företräder allmänintresset.

Någon i min omgivning sa en gång att den som ser människors svagheter kommer att skapa ett monster av sig själv. Det ligger något i det i den strategi som Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann och Anders Borg nu utgår från.

Jag efterlyste tidigare under hösten att Per Schlingmann skulle ta trianguleringen mot Socialdemokratin ett steg längre och inte enbart hänga Tage Erlander i bakgrunden på kongresserna då och då. Nu verkar det som om strategin faktiskt håller på att bli verklighet, med opinionssiffror för Moderaterna på 35 procent och en socialdemokrati som stegvis pressas nedåt mot de valresultat som Moderaterna hade tidigare. Det blir Socialdemokraterna snarare än Moderaterna som funderar på Veronica Palm och Mikael Damberg som partiledare, som känner sig tvungna att triangulera och som kanske rent av lockas in i att skapa Nya Socialdemokraterna. Det är en dröm för Per Schlingmann, eftersom han vet att Moderaterna, med honom som kommunikationschef, Fredrik Reinfeldt som partiledare och Anders Borg som finansminister alltid kommer att slå sina motsvarigheter hos Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna blev ett monster för att partiet blev ett folkrörelseparti som bar upp röstsiffror upp mot 45 procent. Men när de inte längre var ett folkrörelseparti tappade de luften. Det var då monstret blev maktlöst och David kunde slå Goliath. Precis som alla organisationer som växt sig för stora var det självbilden hos Socialdemokraterna som vacklade. Fortfarande kan inte partiet tåla att man inte längre är störst, bäst och vackrast och det är den bristande självinsikten som Per Schlingmann utnyttjar gång på gång, genom att lura in Socialdemokraterna i fällor, där de tvingas tävla i grenar de inte längre har en självklar ledarposition inom.

Moderaternas fall kommer att se ut på ett annat vis än Socialdemokraternas.

En hel del talar för att partiet faktiskt kommer att bli statsbärande och utnyttja den roll som är inskrivet i manuset för ett 35-40 procentsparti med lång regeringsmakt bakom sig. Per Schlingmann kommer inte heller att ha några problem att långsamt ladda varumärket Moderaterna med de statsbärande kvaliteter som Socialdemokraterna en gång visade upp. Många har redan påpekat hur Fredrik Reinfeldt börjar närma sig Göran Perssons arrogans.

Men fortfarande kvarstår en avgörande skillnad mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Socialdemokraterna har alltid varit ett folkrörelseparti, och det var socialdemokratin som folkrörelse som gjorde partiet till ett 35-40 procentsparti. Moderaterna har snarare varit ett kampanjparti och det kommer därför vara Moderaterna som kampanjmakeri som når upp till 35-40 procent av rösterna. På samma sätt kommer det att vara partiets roll som kampanjparti som kommer att bli deras undergång.

Många har påtalat att Moderaternas styrka handlat om Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann – partiledaren, finansministern och kommunikationschefen. När Sten Tolgfors blivit försvarsminister, Sven-Otto Littorin avgått och Mikael Odenberg försvunnit i väg ut i kulisserna finns det inte många fler profiler än dessa kvar inom Moderaterna. Det stärker partiets kampanjmakeri ytterligare. Om man ska lyckas med kampanjmakeri krävs det ett fåtal skickliga partiet som tar över partiet och som gör folkrörelsearbetet överflödigt.

Frågan är bara vad som ska hända sedan.

När en svensk dagstidning tecknade en bild av hur Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt skulle uppfattas om de antingen vann eller förlorade valet spådde man att Fredrik Reinfeldt skulle avgå 2016 och låta Filippa Reinfeldt ta över för att vinna valet 2018. Trots det skämtsamma i artikeln var man antagligen något på spåren. Det går att hålla liv i ett kampanjparti under lång tid, men förr eller senare kommer bubblan att brista. Den dagen någon av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg eller Per Schlingmann är borta håller inte bygget längre, åtminstone inte för att nå 35-40 procent av rösterna. Varje enskild person måste ersättas och den enda som kan ersätta Fredrik Reinfeldt i triumviratet är antagligen Filippa Reinfeldt. Det är också då som Moderaternas framgångssaga skulle bytas ut från New Labour och Storbritannien till Clinton-familjen och USA.

På båten till Almedalen i somras suckade en socialdemokratisk tjänsteman och sa att Socialdemokraternas val varken var 2010 eller 2014 utan snarare 2018. Om spådomen slår in och Filippa Reinfeldt tar över från Fredrik Reinfeldt 2016 skulle blickarna vändas mot Socialdemokraterna med frågan om de tills valet 2018 skulle kunna göra sin egen parallell till den senaste valrörelsen i USA – få fram en ung, karismatisk ledare, inriktat på det folkrörelsebyggande som skulle krävas för att få liv i partiet igen.

Parallellerna till Obama behöver inte vara så dåliga som man tror. Inte heller behöver man lämna Storbritannien i det första taget. När Tony Blair avgick sjönk New Labour ihop under Gordon Browns ledning, något som lika gärna skulle kunna hända Moderaterna den dagen Fredrik Reinfeldt avgår. New Labour hade också det kampanjmakeri som Moderaterna haft de senaste åren – en partiledare i Tony Blair, en finansminister i Gordon Brown och en kommunikationschef i Alastair Campbell. Det visar på vikten av att det faktiskt finns ett nytt triumvirat som kan ta över efter Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann – annars kommer obevekligen en ny socialdemokratisk folkrörelse att göra Moderaternas dröm om 35-40 procent av väljarstödet till storhetsvansinne.

2 steg från Paradise

Jag börjar tycka om den. Man måste trots allt dö några gånger innan man kan börja leva.

M Butterfly

Jag missade när Eastern Promises ackompanjerades av en stråkorkester på Stockholms Filmfestival för några år sedan. Både den och A History of Violence är några av David Cronenbergs rakare filmer, med Viggo Mortensen i huvudrollerna och våld som bärande tema. Mer överraskande blir Cronenbergs nästa projekt, A Dangerous Method, en film som handlar om Carl Jung och Sigmund Freud, även den med Mortensen i en av de bärande rollerna.

Det går att bli skrämd av Cronenbergs tidiga skräckproduktion, kanske framför allt av The Broad, där små, små barn hoppar upp på ryggarna på vuxna människor, väsande och rytande. Inte lika fasansfull är Videodrome, kanske den enda sleaze-filmen där sleazen har en innebörd och där Cronenberg skär rakt igenom 1980-talets videovåldsdebatt. Ni kan också kolla på Crash, från mitten av 1990-talet, där kraschande bildar blir lika delar sexuellt som existentiellt.

Allra läskigast är ändå eXistenZ, en tidig 90-talsfilm, om människor som kopplar in sig själva mot ett datorspel, där allt stegvis blir allt allt mer outhärdligt. När rollkaraktärerna kommit tillbaka till den verkliga verkligheten och man plötsligt inser att man aldrig vetat, eller för den delen aldrig kan veta, vad som är den verkliga verkligheten skapas en situation som jag inte kunnat klassificera som annat än existentiellt oacceptabel. Det var länge sedan jag kände ett behov av att göra en revolt mot en film på det viset.