Megafel och Dunderdumt

Det har blivit dags att sammanfatta inför valet. När detta skrivs är det tre timmar tills vallokalerna stänger och de flesta opinionsundersökningar tyder på en valseger för Alliansen.

Jag har sparat en reklamkampanj inför valet för denna blogg och det är LO:s. Jag skulle ändå säga att den säger mest om varför Alliansen antagligen vinner och de rödgröna antagligen förlorar.

Det är inte svårt att slå fast att socialförsäkringarna och A-kassan har varit regeringens svagaste kort. Det var också de förändringarna som ledde till det största opinionstappet det första året efter regeringens tillträde. Inte ens Per Schlingmann har lyckats paketera den aktuella politiken på ett sätt som väljarna har accepterat – det enda sättet för Alliansen att hantera förändringarna har varit att backa från dem. Det är därför det borde ha varit detta svaga kort och inget annat som Socialdemokraterna byggt sin valkampanj på.

Jag har tidigare pratat om att valrörelsen har stått mellan frågor om jobb, välfärd, Sveriges ekonomi och klimat. Det är inte särskilt svårt att ställa dem mot varandra och se var respektive block har haft sina styrkor och svagheter. Jag misstänker ändå att de flesta skulle hålla med mig om att de rödgröna har vunnit över de borgliga kring välfärden och klimatet, medan Alliansen lyckats vinna över de rödgröna kring Sveriges ekonomi och jobben. När man ser i opinionsundersökningarna verkar det också som att väljarna bekräftar den bilden.

När man tittar närmare på valrörelsen kan man se hur de olika alternativen försökt hindra sina motståndares starka kort och själv dölja sina svagare kort. När de rödgröna har spelat ut välfärd och klimat har Alliansen exempelvis försökt att bemöta det, genom att skicka ut Centerpartiet och genom att tala om välfärdens kärna. Även om de rödgröna fortfarande varit starkare kring klimatet och välfärden, har Alliansen åtminstone lyckats ta udden av dem. Det har gjort att de rödgröna fullt väntat inte kunnat använda välfärden eller klimatet som triumfkort.

På samma sätt har det fungerat på andra sätt. Alliansen har Sveriges ekonomi, på ett sätt som tvingat Thomas Östros att gå till nästan samma överdrift som Maud Olofsson gjort kring Maria Wetterstrand – gång på gång har Östros tvingats skrika på Anders Borg för att kunna hantera Alliansens övertag kring frågan om Sveriges ekonomi. Ungefär på samma sätt har det varit när Mona Sahlin kommit på så många innovationer kring hur Sverige ska få fram jobb att åtminstone delar av Fredrik Reinfeldts politik avmattas. Med andra ord har varken Sveriges ekonomi eller jobben kunnat bli Alliansens triumfkort.

Problemet för de rödgröna är bara att de inte lyckats förvalta sitt triumfkort med socialförsäkringarna och A-kassan. Istället har de gjort det fatala misstaget att spela ut Alliansens starkaste kort, Sveriges ekonomi och jobben, som sina egna. Där ligger själva valförlusten. När Alliansen drivit frågor om välfärd och klimat har de aldrig försökt överskugga de rödgröna utan bara kasta en skugga över de rödgrönas politik, så att välfärden och klimatet inte kunnat bli de rödgrönas triumfkort. För de rödgröna har det varit tvärtom. Istället för att kasta en skugga över Moderaternas budskap kring Sveriges ekonomi och jobben så har man, särskilt från Socialdemokraternas sida, försökt att överskugga Alliansen, genom att försöka bli bäst på Sveriges ekonomi och jobben.

Första saken som händer när ett parti ska överskugga ett annat är att partiet måste släppa andra frågor man har fördelar inom. Det är det som hänt med välfärden och klimatet, som Socialdemokraterna varit tvungna att lägga i bakgrunden, eftersom man satsat så ensidigt på jobben och Sveriges ekonomi. Inte minst förstärks det av att man släppt välfärden till Vänsterpartiet och klimatet till Miljöpartiet. Det innebär att Alliansen har vunnit oförtjänt mycket på sin politik kring välfärden och klimatet, eftersom försöken att överskugga Socialdemokraternas politik har gett onaturlig hög utdelning, när Socialdemokraterna själva rört sig bort från frågor om välfärd och klimat.

Andra saken som händer när ett parti ska försöka överskugga ett annat är att partiets trovärdighet sätts på spel. Om man satsar hårt och har den största trovärdigheten i frågan kommer man att vinna, men om man inte har den största trovärdigheten riskerar man att förlora – och då förlora ännu större just för att man gått ut så hårt. Det är där Socialdemokraterna misslyckats genom Thomas Östros och Mona Sahlin. Om de gått ut mindre hårt kring Sveriges ekonomi respektive jobben hade de kunnat behålla trovärdigheten, men nu satsade man istället stort – Thomas Östros har varit överladdad i varenda debatt han haft sedan han blev ekonomisk-politisk talesperson och Mona Sahlin har använt hela partiets reklamkampanj och nästan hela halva partiets valkampanj till ungdomsarbetslösheten.

Jag tror att det varit ett stort misstag. Anledningen till varför Socialdemokraterna inte fått problemformuleringsprivilegiet är för att attackerna på Alliansen inte fungerat. När Thomas Östros satsat allt på att övertyga om att han är bättre än Anders Borg har det inte varit trovärdigt. När Mona Sahlin gång på gång attackerat Fredrik Reinfeldt om ungdomsarbetslösheten eller om arbetslösheten i allmänhet har det inte heller räckt till. De flesta väljare har identifierat att Anders Borg varit starkare kring Sveriges ekonomi och Fredrik Reinfeldt starkare kring jobben, särskilt eftersom många väljare haft övertygelsen att arbetslösheten i väldigt hög grad har berott på en ekonomisk lågkonjunktur, som regeringen ändå haft en viss trovärdighet i att hantera.

Det är på grund av detta som Alliansen vunnit proportionerligt sett mer av välfärden och klimatet än vad de rödgröna vunnit kring jobben och Sveriges ekonomi, och det är den skillnaden som också syns i opinionsmätningarna som en möjlig valseger för Alliansen.

Många har pratat om att media svartmålat Mona Sahlin. Jag håller med om det. Många har även pratat om att Mona Sahlin kritiserats hårdare för att hon varit kvinna. Även det tror jag stämmer. Samtidigt måste en politiker kunna övervinna både dålig publicitet och sitt kön, hur hårt motståndet än är. Jag skulle säga att Mona Sahlin lyckades med det stort i början av mandatperioden, när hon var mer tillbakadragen och ödmjuk. På den tiden talade hon med trovärdighet om välfärden och klimatet, men trodde sig samtidigt inte vara förmer än den borgliga alliansen kring jobben och Sveriges ekonomi.

Många hävdar att Socialdemokraternas höga opinionssiffror i detta läge handlade om att Mona Sahlin var osynlig. Jag är inte säker på att det stämmer. Nog var Sahlin tillbakadragen, men hon hade inga problem att profilera sig i frågor som rörde socialförsäkringssystemet och A-kassan. Sahlin var även stärkt genom att ha en lika tillbakadragen Per Nuder vid sin sida, som inte var överspänd på samma sätt som Thomas Östros. Kort sagt fungerade spelet att köra på välfärden och klimatet, samt på kritiken mot socialförsäkringssystemen och A-kassan, väldigt bra. När Mona Sahlin och Per Nuder höll sig till det partiet var bra på och utnyttjade det som opinionen tydligast tog ställning för låg deras block 20 procent före Alliansen. När de nu i valrörelsen har spelat som hårdast på det partiet inte varit bra på och utnyttjat opinionen som minst har också Alliansen gått upp mot en ledning på 8-10 procent.

Jag tror att ett val som handlat om socialförsäkringar och A-kassa hade gått att vinna, om man gått ut med ett ordentligt mod och självförtroende i debatten. Det finns inget att kritisera i LO:s kampanj, förutom att den var just LO:s och inte Socialdemokraterna. Kanske hade rent av lösningen med ”Megafel” och ”Dunderdumt” kunnat addera något till Mona Sahlin och Thomas Östros varumärke – de flesta väljare tycker ju att förändringarna kring socialförsäkringarna och A-kassan är just megafel och dunderdumma.

Om Socialdemokraterna gått in med ett sådant mod och självförtroende hade de antagligen också kunnat undvika att falla i skuggan av Alliansens tal om utanförskap. Hela konstruktionen med utanförskap har alltid varit Per Schlingmanns både starkaste och svagaste konstruktion. Den håller utmärkt för att försvaga en socialdemokrati utan självförtroende, eftersom utförsäkrade och arbetslösa bäddas in i ett luddigt begrepp, som ett ängsligt parti inte kan hantera, samtidigt som håller mot de verkliga berättelserna om utförsäkrade personer och människor utan A-kassa. 

Mellan uppgången i opinionen för Socialdemokraterna och den senare nedgången hände något som tog bort det modet och självförtroendet. Det var också här Alliansen på allvar fick sitt triumfkort. Jag pratar naturligtvis om det misslyckade samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. När Alliansen började i en tunna hemma hos Maud Olofssons gård i Västerbotten, där alla var rörande överens, började det rödgröna samarbetet som ett misslyckande. Mona Sahlin har talat om utspelet om Socialdemokraterna och Miljöpartiet som ett sätt att sätta press på Lars Ohly, men det var i sådana fall ett dåligt sätt att bedriva förhandling offentligt på, med tanke på hur starkt byggandet av Alliansen var.

Det var i socialförsäkringarna och A-kassan som de rödgröna förlorade sitt triumfkort och det var i Alliansen som Alliansen fann sitt. Med ett övertag kring Sveriges ekonomi och jobben än vad de rödgröna hade kring kring välfärden och klimatet kommer Alliansen antagligen att vinna valet.

Tecken till kärlek

Jag ska lära mig att baka bröd.

Extremt högt och otroligt nära

Jag nämnde honom tidigare och jag måste nämna honom igen. Jag uppskattar att han tar hand om sitt och Nicole Krauss barn. Jag hade gjort det samma om jag vore honom. Men nu borde det vara tid att släppa nästa bok.

Stop Making Sense

Talking Heads är de enda som gett djungeltrumman ett efternamn. Jag kommer alltid bli glad när jag tittar på Stop Making Sense.

SR-appen

Hur kunde jag glömma bort radion!

The Drugs don't work

Jag råkade höra den här när vi lagade mat i fredags.

Jag minns att jag hade svårt för The Verve när de kom. Jag antar att det i efterhand var någon slags förvarning om Coldplay, Travis och Embrace och det som senare blev brittpopens fall där efter sommaren 1997, när OK Computer satte någon slags punkt och Be Here Now blev spiken i kistan.

För vem som helst som gick i grundskolan när The Drugs Don’t Work kom blev The Verve en första aningen om indie som populär. Jag minns att låten spelades om och om igen på NRJ, som stod på i Lindeborgsskolans rasthall. Jag tror att någonstans där började O.C., Seth Cohen och Death Cab for Cutie bli möjligt.

Men nu handlade det om Urban Hymns.

Jag minns när Richard Ashcroft gick gatan fram i videon till Bittersweet Symphony. Han såg så kaxig ut, som om han vore lycklig, men ändå med ingröpta kinder och en stor sorg över sig. Jag tror att det var samma sak i The Drugs Don’t Work.

Det var svårt att inte börja gråta när man hör låten igen. Bara känslan av viktnedgång landar någonstans mitt emellan Weeping Willow och Lucky Man.

Kedjereaktionen

Jag hittar till min stora sorg inte de nya bilderna i blyerts på Fredrik Reinfeldt.

Det är ett förvånande drag, detta att byta grafisk profil i valrörelsens sista vecka och att slänga ut ännu en rad idéer. Nu senast är det illustrationen av sambandet mellan jobb, Sverige ekonomi och välfärd, som får bli Alliansens motsvarighet till de rödgrönas välfärd, jobb och klimat. Jag får uppehålla mig kring den en stund.

Jag tror att en av de starkaste stunderna för Moderaterna i valrörelsen måste ha varit när Anders Borg på Aftonbladets förstasida får ur sig ”Ni ska arbeta och inte supa”. Det går att se det utspelet som det ögonblick då Moderaterna på allvar tog över den protestantism som Socialdemokraterna alltid vilat på. När sedan en rasande Anders Borg exponerades på affischer på baksidan av bussar var cirkeln sluten, inte minst när han så tydligt framkom som en kontrast till en snäll Fredrik Reinfeldt.

Jag tror inte att man ska underskatta den pliktetik som Moderaterna försöker bygga in i sin politik. Jag har nämnt kopplingen till Socialdemokraternas förflutna – protestantismen går som bekant rakt igenom arbetarklassen – men det finns också en viktig strategisk riktning i det att talet om att arbeta och inte supa slår hårt mot Mona Sahlin.

I valrörelsen har Socialdemokraterna gång på gång försökt poängtera Mona Sahlins politiska erfarenhet. När man läser Christer Isakssons bok om Sahlin slås man också av att det ligger något i påståendet, även om det väl ska erkännas att Sahlins har haft mer erfarenhet av det politiska spelet och beslutsfattandet än av att utforma förslagen.

När Moderaterna snor åt sig det mer protestantiska draget hos Socialdemokraterna blir det inte svårt för partiet att vända det mot Mona Sahlin och de rykten om slarvighet och velighet som präglat henne under stora delar av hennes politiska karriär. När Anders Borg framstår som arbetarklassens försvarare – och i utspelet kring att arbeta och supa nästan som deras uppfostrare – får Sahlin en svagare karaktär, där det blir Anders Borg som framstår som ordningsam och fast. 

Jag tror också att man inte ska underskatta Sveriges ekonomi som värdeord. Socialdemokraterna var först med att bry sig om frågan, men Moderaterna först med att lyfta upp det i en sentida valrörelse. När man ställer de olika ord som regeringsalternativet valt att lyfta fram får det också en avgörande roll. Från de rödgröna kommer alltså välfärd, jobb och klimat, och från Alliansen jobb, Sveriges ekonomi och välfärd. Om man drar bort de ord som är gemensamma återstår Sveriges ekonomi mot klimat. Det är en ganska intressant illustration kring vart konfliktlinjen i valrörelsen egentligen kan ha legat.

Om Gud inte finns

Jag är inte själv humanist och har aldrig riktigt uppskattat Humanisterna. Nu har det i alla fall startats ett slags ungdomsförbund till organisationen, Unga Humanister, som jag ändå måste säga har lyckats väldigt väl både sitt varumärkesbyggande och sin grafiska profil.

Jag är bröderna Walker

Jag har ett vanligt ex, som jag inte haft möjlighet att plocka med mig. Nu läser jag en lånad variant, den från Medborgarplatsens bibliotek.

Jag skulle säga att Jan Kjærstad inte nödvändigtvis blivit bättre sedan han skrev Jonas Wergeland-trilogin, som ni måste läsa. Tecken av kärlek, som kom ut 2002, är omistlig för alla typografer och för att förstå att kärlek handlar om respekt för den i relationen som väljer att baka bröd. Kungen av Europa, som kom ut 2005, ter sig i efterhand som en av hans sämre böcker, en slags hopkok på Jonas Wergland-triologin och gamla 60-talslåtar, som aldrig lyfte. Möjligen kan den klara sig om man tror på att Kjærstads egen ambition om att en dag skriva en fjärde del i Jonas Wergeland-trilogin, Bedragaren, efter Förföraren, Erövraren och Upptäckaren.

Jag är bröderna Walker, som hans senaste bok heter, återknyter även den till Jonas Wergeland-triologin genom uppväxtskildringar och porträttet av Odd Marius Walaker, Norges mäktigaste man – ett epitet som inte ligger långt från det som gavs till Jonas Wergeland. Trots väldigt finstämda barndomsskildringar i Jonas Wergeland-trilogin har boken ännu inte lyft. Det ligger kanske något i att den typen av uppväxtskildring som handlar om begåvade barn, som skriver själva med en 10-årings språk, görs som allra bäst av Jonathan Safran Foer.

Jag är för övrigt glad att jag börjat läsa igen. Vissa saker är för viktiga för att slarvas bort.

Gossip Girl

Jag gillar som bekant ungdomar.

Det ligger något ganska uppenbart i att det som händer på high school har mer sprängkraft än det som händer på college. Jag har tidigare nämnt hur Rules of Attraction av Bret Easton Ellis faller platt till marken, just för att den placeras i en sådan miljö. Jag undrar just om det finns en parallell till bristen på fina svenska universitetsskildringar, även om jag fortfarande tror att Vera tycker att jag bör läsa Student -64 av Gun Britt Sundström, den enda svenska universitetsromanen, antagligen möjlig att läsa för att den kom ut just två år efter den tid den skildrar.

Naturligtvis finns det inte heller samma sprängkraft i Gossip Girl sedan huvudrollskaraktärerna lämnade high school. Även om Dan och Vanessa har samma problem som de hade då, och även om Chuck och Blair fortfarande provocerar genom att vara ett äldre par i yngre gestalt, så förlorar man en del av charmen när karaktärerna snart får köpa sprit på laglig väg.

Men jag lever med det. Nog finns det provokationer kvar och jag tycker väldigt mycket om Nate. Jag tänker dessutom ofta på hur Blair och Chuck i grunden verkar tro på evig kärlek.

Au Revoir Simone

Jag hade inte protesterat om hon hade stannat kvar på P3 Pop. Jag är för övrigt glad att jag återkommit till det programmet. När jag gör det är saker och ting bra.

Vitt vin

Jag vill ha vitt vin.

Hal Hartley

Hal Hartley är en underskattad regissör. Nuförtiden går det inte att få tag på hans filmer, inte ens om man laddar ned. Jag rekommenderar Amateur, som spelade en roll i ett musikprojekt jag gjort tidigare.

Fler jobb eller ökade klyftor

Plötsligt dök bilderna upp i färg, det som man annars bara sett i annonserna i Aftonbladet. Jag minns att jag gick förbi det på T-Centralen och kände att det kanske skulle vända. Men det är sannolikt fästa för stor tro till valkampanjer. Trots allt handlar valrörelsen om problemformuleringsprivilegiet. Hur många ungdomar eller boxningsklubbar som står bakom Mona Sahlin är det ändå där Socialdemokraterna har misslyckats.

Jag skrev tidigare hur Moderaterna använt sin strategi med att ställa ansvarstagande kring ekonomin mot keynesiansk efterfrågepolitik, att lura in Socialdemokraterna i jobbfrågan för att hindra välfärdspolitiken och sedan öppnat upp en väg av skattesänkningar, som Socialdemokraterna inte lyckats bemöta.

Mer än något annat syns det att strategin har fått genomslag genom Socialdemokraternas slogan ”Fler jobb eller ökade klyftor”. Det är verkligen en dålig slogan, som antagligen är en av de viktigaste orsakerna till att partiet kommer att förlora valet.

Först och främst måste slogans bygga på motsatser. När Moderaterna talat om att jobb står mot bidrag så har de hittat en sådan tydlig motsättning. Mellan jobb och ökade klyftor finns det inte samma motsatsförhållande.  Naturligtvis skulle man kunna skapa ett motsatsförhållande mellan jobb och arbetslöshet, och sedan prata om att det skapas en klyfta mellan de som har jobb och de som är arbetslösa, men då borde sloganen snarare vara ”Fler jobb eller högre arbetslöshet”.

Inte heller brukar klyftor associeras till arbetsmarknadspolitik, där man snarare brukar prata om utslagning. ”Fler jobb eller ökad utslagning” skulle därför kunna fungera som slogan. Även om den inte nödvändigtvis är den mest slagkraftiga sloganen skulle det gå att koppla ihop den med Socialdemokraternas kritik mot socialförsäkringssystemet och regeringens sänkning av A-kassenivåerna. Med det som grund skulle Socialdemokraterna kunna vinna problemformuleringsprivilegiet genom att peka på utförsäkringar och en låg A-kassa skapar utslagning. I mångt och mycket har denna inriktning snarare funnits i LO:s kampanj inför valet.

Om klyftor associeras till något så brukar det vara ekonomisk politik. Även i tidigare valrörelser har Socialdemokraterna försökt att trumma in att ett land har större klyftor om skatterna är låga och platta – och mindre klyftor om skatterna är höga och progressiva. En mer lämplig slogan skulle i sådana fall vara ”Höjda skatter eller ökade klyftor” eller möjligen ”Bidrag eller ökade klyftor”, även om Socialdemokraterna skulle få svårt att vinna kampen om bidrag som något bra.

Ett ytterligare problem med en slogan om ökade klyftor är att det inte innehåller något om välfärdspolitik, som ändå får sägas vara Socialdemokraternas starkaste gren. Jag blir ibland osäker om Socialdemokraterna slarvat bort den frågan i årets valrörelse eller om man medvetet släppt det till Vänsterpartiet, så att den rödgröna politiken kring välfärden, jobben och klimatet ska delas upp på varsitt parti – välfärden på Vänsterpartiet, jobben på Socialdemokraterna och klimatet på Miljöpartiet. Samtidigt är det ett våghalsigt spel att låta det minsta partiet, Vänsterpartiet, ta hand om välfärdsfrågorna, när det är en av de största frågorna för väljarna. När Vänsterpartiet profilerat sig så tydligt mot välfärdsfrågor blir känslan för väljarna också att Vänsterpartiet kritiserar Socialdemokraternas välfärdspolitik, vilket ytterligare sänker partiets trovärdighet i välfärdsfrågor.

Det finns alltså en rad svagheter med sloganen ”Fler jobb eller ökade klyftor”. Den visar också på en rad alternativa valkampanjer som Socialdemokraterna skulle kunna bedriva. Jag ska försöka att återkomma till dem innan valet är avgjort.

Azurblå

 Ni borde åka till Kroatien. Jag tror att alla polacker, tjecker och italienare fäller avgörandet till min fördel. Jag var glad när jag var där. Maten var god och enkel. Jag tror också på ett hav som ser ut som himmelen.

When Debbie's back from Texas

Om du minns Skarpnäcks bibliotek så minns jag Bellevues stadsbibliotek. Jag hittade dig där.

Drivved

Jag väntar på dim-ackorden.

Little Willie John

 Jag tror att det var det här vi tog avstamp från igår.

Mellan dig och mig

Jag antar att det inte finns något mer att säga om Moderaternas kampanj. Nu dyker det upp tecknade bilder på Fredrik Reinfeldt i tunnelbanan, med New Age-mönster i bakgrunden. Jag antar att det handla om att nå de sista osäkra Deepak Chopra-väljarna, de som verkligen känner att Fredrik Reinfeldt sjunker in i dem. Själv hörde jag något om att Moderaterna inte anlitat en reklambyrå utan satt ihop en supergrupp av reklammakare. Nuförtiden undrar jag som bekant mest varför Acnes reklam för Socialdemokraterna känns som något som Socialdemokraterna hittat på själva.

När man ser tillbaka på valrörelsen, när det nu är en dag kvar till valet, blir det ganska uppenbart att Moderaterna hela tiden ägt problemformuleringsprivilegiet. I grunden har taktiken att slå fast ansvarstagande för Sveriges ekonomi hindrat all form av keynesiansk efterfrågepolitik, vilket gjort det omöjligt att genomföra offentliga satsningar på jobb.

Samtidigt har strategin att locka Socialdemokraterna att fokusera på jobbfrågan banat väg för en politik kring skattesänkningar, som Socialdemokraterna inte kunnat möta upp genom sin klassiska paroll om att skattesänkningar står mot välfärdssatsningar, eftersom partiet lurats in i att fokusera på jobbfrågan, en fråga som partiet aldrig kommer att nå störst trovärdighet i utan en keynesiansk efterfrågepolitik.

Jag var länge tveksam till strategin att tala om välfärdens kärna. Hela formuleringen kändes byråkratisk, som en Fredrik Reinfeldt-konstruktion snarare än något som Per Schlingmann eller supergruppen av reklammakare skapat. Först när jag hörde Lars Ohlys tal på Almedalen blev fördelen med formuleringen tydlig för mig. Ohly ville bredda definitionen av välfärdens kärna och talade lika mycket om kollektivtrafik och bostäder som vård, skola och omsorg. I det läget blir det uppenbart att begrepet välfärdens kärna blir det bästa strategin för att begränsa välfärdspolitiken till de enda områden som Moderaterna kan tänka sig att satsa på och aldrig ge Socialdemokraterna en möjlighet att tala om just kollektivtrafik eller bostadspolitik som en del av en välfärdspolitik.

Jag ska återkomma en sista gång innan valet till Socialdemokraternas slogan ”Fler jobb eller ökade klyftor” och försöka visa varför den är ett resultat just av Moderaternas taktik.

Ersta/Sköndal

Jag är glad att någon visade mig Ersta/Sköndal. Här kan vem som helst forska på folkrörelsepolitik när de blir gamla.

Entourage

Jag längtar efter min man.

Skanstullsbron

Nu blir det racketsport.

Boomerang

Jag tycker att de har blivit mer pojkaktiga.

Skottgluggen

Jag känner mig ganska utmattad av valrörelsen. Jag jobbar ändå med politik, men trots allt blir det för mycket. Jag antar att det beror på Facebook.

Först och främst är jag i chock över hur politiska en mängd människor jag känt är. Jag hade aldrig väntat mig det eller ens sett några tecken. Nog antog jag att de skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, men det är sådant man ser som givet av sammanhanget. Jag väntade mig aldrig statusuppdateringar.

Jag minns också alla seminarium om demokratipolitik, som präglats av människor som beklagat sig över att ingen intresserat sig för politik mellan valen. Jag har själv försökt att argumentera för att det är en alldeles för förenklad syn på aktivitet och passivitet, samtidigt som Facebook gjort mig varse att det problem som människorna sett kanske inte handlat om en överdriven passivitet mellan valen som en överdriven aktivitet inför valet.

Trots allt sägs det att statusuppdateringar ändå påverkar hur folk ska rösta. Inget grupptryck är så starkt som det på Facebook. Själv skulle jag uppenbarligen drabbas av flera personers vrede om jag bytte block. Jag kan inte se det på något annat sätt som att stan är fylld av marknadsföring och Facebook är fyllt av propaganda. Jag låter det vara självskrivet att det privata är politiskt, men jag hade aldrig väntat mig att sociala konversationer skulle vara det, åtminstone inte per definition.

Jag tror att det var Ragnar som föreslog att jag skulle vaska min röst och lägga den på F! Jag antar att det är det enda sättet att klara mig undan skottgluggen på söndag.

Årstaviken

Jag har hittat en cykel jag vill köpa. När jag var yngre åkte alla tandem på Ven.

Sons of Anarchy

Jag var en dem som följde Sopranos. Kanske borde jag ha slutat efter tredje säsongen, när saker ändå blev för obehagliga. Nu följde jag varje dödsfall till sista scenen och blev mest bedrövad. Men det var väl genomförd dramatik.

För den som uppskattar Sopranos finns det som bekant två vägar att följa.

Om man vill ha det ödesmättade och symboltyngda från serien så ska man vända sig till Mad Men, där förra avsnittsförfattaren från Sopranos, Matthew Weiner, är skapare och exekutiv producent.

Om man vill ha det råa och nihilistiska vänder man sig lämpligen till Sons of Anarchy, en av de senaste årens bästa TV-serier, som tillsammans med Breaking Bad gör vilken tisdagskväll som helst olycklig.

Sons of Anarchy skildrar kriminalitet och maskulinitet på ett ganska identiskt vis som Sopranos, med motorcykelgänget som ersättare för maffian och New Jersey blivit den fiktiva staden Jersey i norra Kalifornien. Trots ett väldigt uttalat Hamlet-tema saknar den helt det symboltyngda och ödesmättade som Sopranos förde vidare till Mad Men. Ingen biblisk skuld vilar över scenerna, inga mord är metaforer och hela temat med psykoterapi är borttaget.

Det gör den både mer plågsam och mer lättsam att titta på än Sopranos. Samtidigt finns samma tema kring maskulinitet kvar. Den onda bråda döden är alltid en manlig handling, antingen av plikt eller på grund av överträdelse, på samma sätt som sveket alltid är en mans i Mad Men. I alla mord eller svek finns också en dubbelhet i att de begås av män och samtidigt gestaltar manlighet.

Jag kan uppskatta det.

Nyckelpiga

Jag dricker varken öl eller kaffe. Jag har tänkt på det, men det är inte där problemet ligger. Jag gillar fortfarande att dansa.

Piano

Jag funderar på mitt piano.

Isaac

Jag ska inte återkomma till Svensktoppen under 1980-talet. Nöjesguiden har redan berättat för er att Mauro Scocco är bra, även om han i mitt tycke aldrig nått upp till Peter LeMarc.

En undanglömd del av hans karriär är i alla fall hans pianoskiva från 1991 som heter Det sjungande trädet, taget från en målning av Isaac Grünewald. För mig som ägnade eftermiddagarna som 8-åring åt att lyssna på Erik Satie via SVT:s testbild är det ett väldigt fint album.

The Rose

Jag arbetar själv för en organisation som haft problem med sitt varumärkesbyggande. På det sättet kan jag känna en sympati med Socialdemokraterna, som famlat än hit och än dit det senaste decenniet.

Man ska ändå ge att förra valets valkampanj var en modern klassiker. ”Alla ska med” har varit den enskilda slogan som jag och flest i min omgivning använt sig av, inte enbart som en välplacerad ironi, som det var precis före och efter valet, utan lika gärna när vi faktiskt menat det sloganen bär i sig – att ingen i ett visst sammanhang ska lämnas utanför.

Problemet har snarare varit varumärkesbyggandet i mellanvalskampanjerna. Supporterkampanjen för några år sedan, där jag själv försökte skicka SMS och bli medlem, var inte särskilt lyckad. Det gick däremot ganska lätt att använda den på ett kurspass jag höll för S-studenter om socialdemokratins ängsliga anpassning till Obamas kampanjmetoder och det besvärliga i att vara en avtagande folkrörelse som ändå vill identifiera sig just som en folkrörelse.

Inte heller EU-kampanjen var särskilt lyckad, med ”Agera för förändring”, som ännu en slags amerikanisering, där ”Act for change” inte låter sig översättas så enkelt. Det fanns också en period där för något år sedan eller två, lagom till Socialdemokraternas senaste kongress, då den grafiska formgivningen lämnade mycket övrigt att önska.

Vad är då problemet i Socialdemokraternas ängsliga varumärkesbyggande, i försöket att sno saker från Obama och tro att allt går att göra så länge det går att göra på Facebook?

Mycket ligger fortfarande i en organisations logotyp. Så är det med organisationen jag själv arbetar för och så har det varit med Socialdemokraterna. Bytet från den mörkgröda rosen, till Ny demokrati-rosen har inte varit lyckad. Jag minns redan när vi var 12-13 år och ovetande om politik, men ändå gjorde den associationen efter att som 10-åringar upplevt riksdagsvalet 1991. Politiken fördummas med en alltför ytlig logotyp och de berättelser som tidigare legat i den gamla logotypen förringas eller glöms bort.

Naturligtvis går det inte ensamt att beskylla logotypbytet för Socialdemokraternas ängslighet. Lika mycket finns den enda vägens politik från 1990-talet med i bilden – den misslyckade liberala manövern då Anthony Giddens trodde att han var lika god politiker som har är sociolog. Samtidigt spelar kommunikationen roll. En glad gubbe bär inte upp en politisk samhällsrörelse om den inte just är opportunistisk och det är svårt att återvända till ett samhällskritiskt perspektiv med Ny demokrati ständigt närvarande i logotypen. Hur snyggt man än placerad logotypen i årets valkampanj köper jag inte den, även om bytet från den gamla rosen säkert motiverades en gång i tiden med att den dåvarande socialdemokratin sågs som alltför negativ och kritisk.

Kungsgatan

Jag undrar vad som har hänt med Rules by Mary på sistone.

Aspudden

Jag saknar mitt Aspudden. Jag önskar ibland att Torsten Alm och Sigrid Rung kunde komma på besök.

Kräftans vändkrets

Jag bryr mig inte om ifall han är misantrop.

Keith

Jag arbetar varje dag med Ninni. Just nu lyssnar vi på Keith Jarret. Jag blandar av någon anledning alltid ihop honom med Keith Richard.

Da Buzz

Jag skulle vilja skriva något om politiskt självförtroende.

Jag antar att jag själv faller mest för demokratipolitik. När människor röstar är det inte enbart ett ställningstagande för en viss partipolitik, utan ett ställningstagande för vad politik ska vara överhuvudtaget.

Jag har tidigare varit inne på att en del av Socialdemokraternas misslyckande i valkampanjen är att man inte vågat göra en fullständig återställare av de borgliga partiernas skattesänkningar. Man vinner inga ideologiska ödesval på att lova 40 miljoner i skattehöjningar när de borgliga partierna har sänkt skatten med 100 miljarder – den mobiliseringen kommer aldrig att räcka, hur mycket man än knackar dörr i Bagarmossen och Fruängen.

På samma sätt finns det ett självförtroende i Alliansens valkampanj som det rödgröna aldrig vågat sig på. Jag antar att kampanjen kunde ha lagts upp på andra sätt – det är verkligen ett word-teckensnitt i rubriken – men att våga prata i en kampanj om att det finns bakåt och framåt är inte nödvändigtvis ytligt utan kan lika gärna tolkas som modigt. Det finns en arrogant övertygelse i att slå fast ett sådant motsatspar och jag tror inte nödvändigtvis att den straffar sig.

Trots allt har varumärkesbyggandet kring Fredrik Reinfeldt pendlat mellan hundögon och arrogans. Han lägger huvudet på sned, men han raljerar också från scenen i Almedalen om det statsbärande partiet som företräder allmänintresset. Han åker Sverige runt för att lyssna, men han gör också segertecknet på valvakan 2006 som om han inte kom någon annanstans ifrån än Täby. Nu senast ser han ledsen ut på morgonen på Aftonbladet och Expressens nyhetssida för att efter debatten mot Mona Sahlin under kvällen sträcka blomsterkvastarna i skyn på ett sätt som tvingar Aftonbladet att skriva att han tar ut segern i förskott.

Jag antar att om man sänker sig själv till en nästan patetisk ödmjukhet så går det också att senare vara mer arrogant än en valkampanj egentligen tillåter.

Samtidigt har jag alltid varit övertygad om att väljare prioriterar mod och självförtroende. Politik är fullt av meta-frågor, om politik som handlar om hur politik ska föras. Anders Borgs ständiga tal om ansvarstagande handlar om det och likaså att våga säga att man vill och tycker något mer än motståndaren. På det sättet utnyttjar Alliansen bara det kroniskt dåliga självförtroende som hängt över socialdemokratin ända sedan den enda vägens politik. När man måste ta fram höghastighetstråg för att visa att man vill framåt är det inte svårt för motståndaren att kontra med ett enkelt word-typsnitt som hävdar att man i själva verket går bakåt.

The Sundays

Jag tycker bäst om det som inte är raka melodier.

This used to be my playground

Come on, Vogue.

Bianco

Billigare än vin, godare än vatten.

Acne

Jag behöver minst fem höstjackor, annars överlever jag inte vintern.

Västerbotten

Det började som bekant i en tunna. Jag tror att man får ge de fyra borgliga partierna att det ändå finns en trovärdighet i berättelsen om deras samarbete. Jag har ju tidigare berömt Maud Olofsson för att ha en ideologisk övertygelse, även om den inte nödvändigtvis överensstämmer med min.

Jag tror jag på allvar märkte att Alliansen kunde vinna årets val under Almedalsveckan. Jag stod i backen på S:t Hans väg och delade ut rapporter när ett hundratal representanter från de borgliga ungdomsförbunden gick förbi, som en yster hejarklack till partiledarna som vandrade längst fram. Man såg ganska snart att mobiliseringen var så mycket starkare än hos de partipolitiska ungdomsförbund som tillhörde de rödgröna.

Någon sa att Per Schlingmann hade tagit fram Allians-logotypen för att den skulle vara ful – det var då den skulle få maximal uppmärksamhet i pressen. Det påminner om hur jag tidigare kritiserat det borgliga blocket för att vara alltför kortsiktiga i sin kommunikation. Nu är i alla fall logotypen etablerad, genom reklamkampanjen som jag snart ska komma till. Naturligtvis är den gräslig, men visst finns det en ganska avgörande kommunikativ skillnad i att Alliansen framträder genom en samlad logotyp medan de rödgröna enbart exponerar sina respektive partiers logotyper.

Det fanns också en period när varumärkesbyggandet kring Alliansen fungerade sämre. Jag minns frustrationen under Almedalsveckan 2007 och 2008 från politiska kommentatorer över att Alliansen vägrade göra några gemensamma framträdanden – det här var under en period då det gick exempellöst dåligt för regeringen i opinionen. Kanske hade frustrationen något att göra med den naiva förhoppningen om ett tvåpartisystem som funnits hos de flesta politiska kommentatorer sedan Alliansen bildades, samtidigt som det sannolikt var ett misstag att inte visa upp en enighet i samarbetet när opinionen var som sämst.

Mycket av de borgliga partiernas framgångar ligger i skapandet av en trovärdig berättelse – om att samarbetet håller och att respektive parti tillför något. Jag har tidigare pekat på att de rödgröna saknar en sådan berättelse. På många sätt blir det då ett misstag av Socialdemokraterna att gå samman med Miljöpartiet och Vänsterpartiet – finns det ingen tydlig poäng med samarbetet faller det. De allra flesta rödgröna politiker har också underskattat betydelsen av att de mindre partierna är villiga att offra sig för det gemensamma projektet.

 Hur mycket Ibrahim Bayland än försökt påtala att de mindre partierna i det borgliga blocket har lidit av att underordna sig Moderaterna har hans uttalanden också klingat tomt. Det finns något rättfärdigt i underordningen, en ganska påtaglig ideologisk övertygelse om att man hör ihop. Det märker man hur olika sidor tar anklagelser i debatten. Bayland får aldrig någon respons när han försöker söndra de borgliga partierna. När de borgliga partierna försöker söndra det rödgröna samarbetet blir däremot de rödgröna partierna arga. Jag tror att det säger mer än vad man tror.

Söndagar

Jag tycker om den här kyrkan också, men inte nödvändigtvis för sillhuetten.

Undergången

Alla jag känner vill ha mineralvatten. När världen går under är det den sista skalbaggen.

Domino Dancing

Ni ska inte hålla på och klaga på Magaluf.

Schack matt

Ni ska naturligtvis åka till utomhusbaden i Budapest. Det är inte rent på gatorna, men det finns god judisk falafel och alla länder som har en tradition av dessertvin är vänner med mig.

Vattenmärkt

Parallellt med helgens rödgröna dag i Kungsträdgården, som jag skrivit om tidigare, har de rödgröna även introducerat en annan grafisk profil. Den har fått fart. De senaste månaderna har allt fler av mina vänner laddat upp sina profilbilder på Facebook med sloganen För hela Sverige. På tunnelbanan finns samma budskap, med höghastighetståget någonstans i Eskilstuna, en futuristisk bild, där Lars Ohly slänger nonchalant med jackan och Mona Sahlin tar sikte på något stort.

Jag tycker att det blir för pretentiöst.

Jag har tidigare skrivit om att Miljöpartiet varit något på spåren genom att så tydligt ta avstamp i modernitet. Visst ligger det ett sådant försök även hos den mer urbana socialdemokratin, men det är också en skillnad på modernitet och futurism. Inget svenskt parti bär upp ett höghastighetståg ännu, och finns det en så stark modernitet att den slår över i futurism, så räcker det inte bara med att slänga med jackan över axeln – det krävs att man bär upp en hel berättelse.

Problemet med det rödgröna alternativet är sällan budskapet. På affischerna är talet om jobben, välfärden och klimatet en rimlig uppdelning mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men fortfarande saknas en gemensam berättelse. Det blir inte svårt att kritisera att sloganen För hela Sverige inte betyder något, möjligen mer än ett vagt löfte om höghastighetståg till Eskilstuna. Kanske skulle sloganen hålla för att säga något om klyftorna mellan fattiga och rika, eller mellan försäkrade och utförsäkrade, men då har inte höghastighetstågen någon naturlig plats.

Det fungerar bättre med logotyperna. Faktum är att kombinationen av de tre partiernas logotyper – där den socialdemokratiska Ny demokrati-rosen gör sig bra tillsammans med mer spretiga logotyper för Vänsterpartiet och Miljöpartiet – är en mer lyckad kombination än fuskbygget med Alliansens logotyp. Men det hjälper inte långt mot SJ:s grafiska profil och en känsla av att vinterns och vårens X2000-debacle fortfarande ligger som en våt filt över de rödgrönas varumärkesplattform.

Mitt eget Blue Hawaii

Nu har jag skrivit tillräckligt mycket copy för en livstid.

Lost in translation

Det var länge sedan nu.

Napoleon Dynamite

Jag kan inte låta bli att låta mig lockas av öar ute i Atlanten, någonstans utanför Afrika. Nu verkar det vara omöjligt att komma till S:t Helena, men kanske kommer jag dit en dag.

Don't cry for me, Argentina

Jag har svårt att förhålla mig till Six Feet Under i efterhand. Det går inte att förneka TV-seriens sentimentala värde. Jag var en av dem som serien betydde mycket för och den spelade också en roll i mitt liv som jag inte kan komma ifrån.

Om det i efterhand var bra TV är en annan fråga. Jag uppskattade mörkret, men aldrig när det var påklistrat. Jag tyckte inte om Alan Balls humor – det var som om han bara väntade på att få göra ett musikalavsnitt. Jag tyckte om Brenda och Nate. Jag kunde rent av tåla Claire, men när hela serien slutade i ett enda panorama och Death Cab for Cutie-låtar hamnade fel kändes det inget bra.

När jag tänker tillbaka minns jag allra helst David och Keith. För alla dem som någon gång känt för mycket, och inte lyckats göra något bra av det, ser man hellre Michael C. Hall som ledsen än som seriemördare.

Färgpaletten

Jag återkommer till detta med färger.

Jag arbetar själv för tillfället med ett projekt där vi måste integrera grönt och orange. Jag pratade tidigare om svårigheterna med att kombinera orange och rosa.

Nu handlar det om kombinationen av grönt och rött.

Jag var själv på den rödgröna dagen i Kungsträdgården, för en organisation jag arbetar för. Jag funderar mycket på vad som låg bakom hur man kommunicerar samarbetet. Det är faktiskt ganska slarvigt gjort. Nu finns den gråa parollen med För hela Sverige, som jag snart ska återkomma till, där partiledarna går framför ett presumtivt höghastighetståg, med en grafisk profil som får en att tänka på SJ. Innan fanns den här parollen.

Jag tror att det ligger något i att skala ned kommunikationen. När avhoppen från fackförbunden var som störst för något år sedan kom LO ut med en gräslig kampanj i rött och gult som bara andades varningstext. Men jag tror att den hjälpte. ETC-estetiken ligger inte så långt utifrån hur propaganda för ett vänsteralternativ ska formuleras.

Samtidigt får saker inte vara hur uttryckslösa och fula som helst. En vän till mig talade om hur det rödgröna alternativet i Norge faktiskt hade en innebörd – det fanns en berättelse om det och något det kommunicerade. Jag kan se hur man försökt det igen, med För hela Sverige och X2000-estetiken, hur man ska känna det där suget efter 2020 eller kanske rent av 2040. Men det blir påklistrat.

Den gamla profilen för de rödgröna andades framför allt något av de respektive partiernas ungdomsförbund, åtminstone i färgskalan, samtidigt som det kändes som att den grafiska formgivningen gjorts av en 45-årig man på partiexpeditionen.

På den rödgröna dagen spelade Lili & Sussi. Jag minns det som om Hans Rosenfeldt drog skämt och sedan kom Sarah Dawn Finer ut som socialdemokrat. Badtunnan på Maud Olofssons gård i Västerbotten kändes avlägset redan när arrangemanget avslutades med The Poodles. Det var naturligtvis en familjefest, ganska väntad också, med Stefan Sundström med som Vänsterpartiets artist, han som ändå motsvarar det vänsterpartistiska idealet av Farsta Strand, motorcyklar och drömmen om att Rolling Stones fortfarande lever.

När jag ska googla fram en bild till detta inlägg visar det sig att arrangemanget börjar om igen. Med en vecka kvar till valet är det rödgrön dag på nytt igen på söndag. Av någon anledning är det exakt samma grafiska form och samma konferencier.

Jag förstår logiken med familjefesten och hade varken något emot Kevin Borg eller Marika Lagercrantz förra gången. Men när det förs fram att de rödgröna förlorar valet för att Alliansen är skickligare på politisk kommunikation så ligger det något i det.