Middle of the road

Det har blivit hög tid att prata om den klassiska socialdemokratin, nu efter att ha talat om striden mellan höger och vänster i partiet.

Det är två kandidater som jag återkommer till, Pär Nuder och Sven-Erik Österberg, som både förenas av en tro på socialdemokratisk samhällsmodell och att det partiet behöver göra, snarare än att förnya sig, är att hitta tillbaka till sig själva.

Det krävs antingen mod eller feghet för att komma dit och och i någon mening står Pär Nuder för modet och Sven-Erik Österberg för fegheten – Pär Nuder för att sikta på att bli något, Sven-Erik Österberg för att bli det man är.

Jag har redan diskuterat varför det är svårt för Pär Nuder och Sven-Erik Österberg att gå segrande ur leken, efter att vänstern bundit upp sig själva på två kandidater, Lena Sommerstedt och Veronica Palm. Det ger fritt spelutrymme för Mikael Damberg på högerkanten och kan på sikt leda till att en person som Thomas Östros vinner striden om partiledarskapet, om kritiken blir för skarp av Mikael Damberg. Jag har också argumenterat för att Kriskommissionens rapport, som just förespråkade en klassisk socialdemokrati, var för svag för att lägga en grund för antingen Pär Nuder eller Sven-Erik Österberg.

Men det finns också en bakomliggande faktor som försvårar för Nuder och Österberg – Mona Sahlins beslut att försätta partiet i kris.

Jag har tidigare argumenterat för att det var detta beslut som satte Mona Sahlins politiska karriär ur spel, något jag fortfarande står fast vid. Samtidigt går det att se Sahlins beslut som en produkt av något annat – som att hon offrade sig själv för att kunna driva igenom den politik hon senare kom att lyfta upp i sitt avslutningstal – en högerpolitik som ligger betydligt närmare Damberg och Östros än Nuder och Österberg.

När man försätter ett parti i kris är det samma sak som att kräva förändring eller utveckling. Även om en sådan förändring i och för sig skulle kunna gå åt vänster, så är det svårt att driva en sådan utveckling om ett parti samtidigt har förlorat ett val högerut. Det innebär att det oundvikligt uppstår en stark press mot partiet att gå högerut och att den riktningen inledningsvis kommer att väga tyngre än driften att stå kvar där partiet står.

Mona Sahlin skulle själv kunnat sitta kvar, om hon hade undvikit att försätta partiet i kris och istället låtit partiet stå kvar där det stod. Det var när hon talade om kris och en genomgripande förändring som hon tvingades avgå – och samtidigt öppnade upp vägen för högerkandidater som Damberg och Östros.

Det finns bara två krafter som kan hindra en sådan rörelse mot höger och det är antingen mod eller feghet. Om partiet inte vågar förändras eller inte litar på förändringen, trots att Mona Sahlin försatt partiet i kris, kommer man att välja Sven-Erik Österberg till partiledare. Om partiet däremot vågar tro på sig själva kommer man att välja Pär Nuder. Det innebär att Österberg och Nuder behöver använda sig av två olika strategier. Österberg behöver vara tyst och invänta fegheten i partiet, medan Nuder skulle behöva tala och ingjuta mod i partiet, på det sättet han gjorde inledningsvis.

Jag vet inte själv varför Nuder är tyst eller varför han inte vill tillbaka till politiken. Mycket talar för att han – hur svårt han än hade haft att vinna ett val mot Fredrik Reinfeldt – hade varit den partiledare som Socialdemokraterna verkligen behöver. För den som behöver fler argument i frågan har Dagens Nyheter gjort en bra sammanfattning i en huvudledare för någon månad sedan.

Madeira

Ni ska bjuda mig på dessertvin. Då blir jag lycklig, även när jag inte förtjänar det.

Go-Betweens

Vissa kärlekssånger är rakare, ärligare och sorgligare än alla andra.

00.35

Vila i frid.

Hope is to strike first

Jag köpte en gång en svart kostym av svenskt märke som jag inte hann använda, möjligen med undantaget för den gång jag bar en vinröd fluga.

Jag får spara den tills nästa bröllop.

Little Boxes on the Hillside

Jag har tidigare om Marie-Louise Parkers gästspel i West Wing. I Weeds gör hon den ständigt desperata Nancy Botwin. Av en händelse spelar hon och Justin Kirk mot varandra även i utmärkta Angels in America, en miniserie som HBO producerade för ett antal år sedan.

Jag har aldrig sett en TV-serie ändra karaktär så mycket som Weeds. Från att ha börjat som en obekymrad komedi ett steg ifrån Desperate Housewives gick den över till att bli ett realistiskt drama någonstans i närheten av Breaking Bad. Weeds har bytt från lyxigt förortsområde i USA till strandorter i Mexiko, på väg mot Canada eller rent av Europa. Även introt har ändrats många gånger om, även då signaturmelodin varit en och samma.

Jag har inte tröttnat ännu, men visst har serien sina fördelar i humorn. Trots att Marie-Louise Parker är en fantastisk skådespelare blir alltid Andy Botwins skämt ett steg bättre än Nancy Botwins sammanbrott.

Hans Appelqvist

Jag tycker att vi alla kan enas om att åtminstone Konsthögskolan i Malmö borde ha en inriktning mot populärmusik.

Monki

Först när de kommer med Monki för killar kan jag återfå förtroendet för koncernen.

Kom igen Lena!

Jag ska säga att jag var överraskad när vänstern inom Socialdemokraterna började föra fram Lena Sommerstedt som partiledarkandidat, exempelvis genom kampanjen Kom igen Lena! och genom S-studenters nominering av henne till partiledarposten.

Nu ska det väl erkännas att det finns två olika slags vänster inom socialdemokratin – en som utgår från arbetarklassen och en från medelklassen, den första en större grupp som sympatiserar med LO och är mer sakpolitiskt drivna, den andra genom en grupp som beskriver sig själva som demokratiska socialister och som är mer ideologiskt drivna. Främst är det de demokratiska socialisterna som fört fram Sommerstedt som partiledarkandidat medan den andra gruppen i någon mening ställt sig bakom Veronica Palm. Om det funnits något som enat de båda grupperna har det varit att de sett det som angeläget med en kvinna som partiledare.

Mycket talar för att de demokratiska socialisterna kan ha begått ett stort misstag genom att binda upp sig mot Sommerstedt istället för att ena sig bakom Veronica Palm, särskilt i ett läge när Mikael Damberg kommer allt närmare partiledarposten.
Inget ont finns att säga om Lena Sommerstedt. Hon är intellektuell och akademiker, en utmärkt skribent och en skicklig debattör. Trots att hon inte haft särskilt många andra uppdrag inom partiet än minister är hon en förtroendeingivande person och en god ledare. För en demokratisk socialist framstår hon också som ett strategiskt val. Hon fungerar som trojansk häst på ett annat sätt än Morgan Johansson och framstår som ett mer spännande vallokomotiv än exempelvis Leif Pagrotsky och Marita Ulvskog.

Kanske finns det också en lättnad i att ha funnit en annan intellektuell kraft än Göran Greider att föra fram. Med Lena Sommerstedt skulle de demokratiska socialisterna få en starkare position inom partiet, även om hon inte blev vald till partiledare. På många sätt skulle Sommerstedt bli ett viktigt inlägg i debatten om att socialdemokratin behöver en starkare intellektuell förankring, den som i någon mening gick förlorad med Gunnar Sträng och Olof Palme och nu återfinns återupptagits genom Anders Borg i Moderaterna.

Problemet är bara att de demokratiska socialisterna har räknat fel på rösterna och ännu en gång riskerar att lida samma nederlag som de gjorde i SSU under Mikael Dambergs ledning.

Det som hänt är att vänstern i partiet splittrats upp på två kandidater, Lena Sommerstedt och Veronica Palm, egentligen bara därför att de demokratiska socialisterna till varje pris vill föra fram en intellektuell kraft. Det innebär att Veronica Palm, som är 39 år gammal och kvinna, går miste om den uppbackning hon behöver för att inte räknas ut just i egenskap av sin ålder och sitt kön. När Veronica Palm räknas ut på grund av detta – något som hänt de senaste veckorna – innebär det att ingen på ett naturligt sätt kan balansera upp högern i partiet. Det öppnar i sin tur upp för Mikael Damberg att få en oproportionerligt stor möjlighet att föra fram sin kandidatur.

Om hela vänstern istället hade backat upp Veronica Palm och poängterat vikten av att hon är både ung, kvinna och karismatisk hade Palm antagligen spelat lika med Damberg och därmed neutraliserat honom som kandidat. I ett sådant läge hade det varit naturligt för partiet att stryka båda två som kandidater, eftersom ingen av dem hade kunnat ena partiet – Palm hade varit för vänster och Damberg för höger. Det hade antagligen lett till att en mittenkandidat som Pär Nuder eller Sven-Erik Österberg hade kunnat komma fram. Även om de demokratiska socialisterna då inte hade fått en vänsterkandidat som partiledare hade de åtminstone undvikit en högerkandidat.

Det finns alltså mycket som pekar på att Lena Sommerstedt var en riskabel kandidat för vänstern inom Socialdemokraterna. Men än är inte loppet kört. I ett läge där de demokratiska socialisterna hade släppt Sommerstedt och backat upp Veronica Palm skulle Mikael Damberg aldrig bli aktuell som kandidat. Frågan är bara om vänstern inom partiet skulle kunna komma dit. Mellan de olika vänsterfalangerna inom socialdemokratin skiljer inte bara en hel samhällsklass utan också en syn på politiken – som en praktisk eller en intellektuell verksamhet.

P2

Han borde kommit längre. Programmet han hade i radio var ändå det enda som kombinerade Arvo Pärt med Eric Prydz.

Han skriver på Newsmill om kyrkans barntimme, dagmammor, Monet, Humanisterna och Gud. Jag tycker om tanken på att det hade varit mitt eget liv han tecknat.

Russian Earl Grey

Jag dricker te som andra dricker kaffe.

Permanent Vacation

Jag var länge tveksam, men ändrade mig när jag såg Broken Flowers hemma på datorn hos Johan, i en studentlägenhet han hyrt i Uppsala. Många hävdar att Bill Murray gör sig bäst hos Sofia Coppola eller Wes Anderson, men som bäst är han antagligen hos Jim Jarmush – hela Broken Flowers är en stilövning i den slags indiekomedi som just Wes Anderson och Todd Solondz legat bakom. Jag minns att jag blev uppriktigt förvånad av filmen, efter alla dessa slarviga kaffe- och cigarettfilmer från Jarmush sida, där Tom Waits alltid ska vara med och prata om
just ingenting.

Förutom Broken Flowers borde ni se Ghost Dog: The Way of the Samurai – en långsam och svepande film om en svart yrkesmördare som följer lagarna hos en samuraj. Det är alltid i den kombinationen, av att antingen göra introspektiva eller extroverta filmer, som Jarmusch brukar vara bäst. Kafferepen mellan det kan man klara sig utan.

Häpna

Jag låter orglarna bida sin tid.

Never for ever

Jag ska inte påstå att allt är lyssningsbart så här i efterhand. Det är svårt att förstå Kate Bush om man inte accepterar romantiken som stilart – det som fick Bush att döpa en låt efter Emily Brontës Svindlande höjder och låta hela sin musik styras av känslor och inte förnuft.

Kanske blir hon som allra bäst i Aeriel, ett dubbelalbum som kom ut för sex år sedan, efter tolv år av tystnad. Det är ett nästan impressionistiskt album i jämförelse med de tidigare skivorna, särskilt när det ställs mot de nästan överdådiga The Red Shoes och The Sensual World – den senare med en titel som anger vilken riktning hennes produktion tog under ett sent 80-tal och ett tidigt 90-tal.

För den som vill lyssna mer kan jag rekommendera Never for Ever och Hounds of Love, de två rakaste albumen. Ni kan också lyssna på hur sympatiskt Robyn i Dancing on my own lånar både uppbyggnad och slingor från Running up that hill.

Young Folks

Jag hade tänkt skriva om Veronica Palm och Mikael Dambergs plats i spelet om ny partiledare för Socialdemokraterna, lite som om det vore fråga om ett inlägg där Pete Campbell och Peggy Olsen skulle ta över reklambyrån.

Men man ska aldrig räkna ut yngre förmågor. Mikael Dambergs senaste Facebook-inlägg kan lika gärna fälla avgörandet till hans fördel, på samma sätt som Veronica Palms Twitter-flöde kan bli hennes fall, även om den senaste tidens tendens att se Damberg som kapabel och Palm som inkapabel att leda partiet säger något besvärande om socialdemokratins förhållande till manliga och kvinnliga partiledare – Damberg är minst lika brådmogen som Palm skulle vara omogen.

Annars ligger något förtjusande i att vänstern inom socialdemokratin lyfter fram en kvinnlig barnskötare som partiledarkandidat, medan högern ställer sig bakom en man som utbildats på förvaltningsprogrammet vid Stockholms universitet. Naturligtvis är båda lika tydliga med var på höger- och vänsterskalan som de har sina ideologiska sympatier, nu senast i två intervjuer i Dagens Nyheter.

Jag tänkte länge att både Palm och Damberg skulle vara en omöjlighet som partiledare, både genom sin ungdom och genom sina politiska sympatier – ingen av dem borde vara kapabla att ena partiet och Damberg lyckades inte heller med det uppdraget som ordförande för ungdomsförbundet. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och när Damberg nu förs fram som en trolig kandidat till partiledarposten har något hänt.

Det framstod länge som att Socialdemokratin skulle få en klassisk socialdemokrat som partiledare, antingen genom Per Nuder eller Sven-Erik Österberg. När Socialdemokraternas kriskommission presenterade sin rapport pekade den också till en tillbakagång till en politik som skulle lägga grunden för just Nuder eller Österberg – en socialdemokratisk politik så klassisk att liberala kommentatorer började tala om Folkets Hus 1989 eller Första Maj-tal under Olof Palme.

Trots det fick Mikael Damberg ett föresprång i opinionen bara några dagar efter att Kriskommissionen släppt sin slutrapport, och det trots att den politik han själv förespråkar ligger nära det avslutningstal som Mona Sahlin blev så kritiserad för i samband med partiets förtroenderåd tidigare i höstas.

Det finns många förklaringar bakom Mikael Dambergs försprång, varav de flesta handlar om varför den klassiska socialdemokratin inte lyckats att ta ett grepp om partiet efter att Mona Sahlin aviserade sin avgång och efter att Kriskommissionens släppt sin slutrapport. Jag ska återkomma till det i kommande inlägg, men redan nu säga att Mikael Dambergs stora förtjänst i detta läge är att han faktiskt vill ta över som partiledare.

Det finns en logik att säga nej till partiledarskapet i Socialdemokraterna, som exempelvis Pär Nuder tagit på stort allvar, men situationen är också en annan än inför att Göran Persson eller Mona Sahlin blev partiledare. Till skillnad från tidigare är partiet nu försatt i kris och ju längre tid som går utan att någon kliver fram, desto allvarligare blir krisen och desto större fördel ligger det i att faktiskt vilja ta över och att antyda att man har en idé om hur krisen ska vändas.

Mikael Damberg kan verka brådmogen och oerfaren, men befinner sig i ungefär samma läge som Fredrik Reinfeldt befann sig i när han blev partiledare för Moderaterna, något som många politiska kommentatorer redan pekat på. Jag betvivlar inte att Mikael Damberg har lika starka idéer om förändring och förnyelse som Reinfeldt hade men precis som Reinfeldt bygger hans kandidatur på att partiet blir allt mer desperat efter förändring.

För den som vill hindra Dambergs framfart har strategin alltid handlat om att satsa på Veronica Palm – den enda som kan neutralisera Damberg och bereda väg för kandidater som Pär Nuder och Sven-Erik Österberg. Mer om det ska jag återkomma till i kommande inlägg.

Galaxie 500

Jag funderar ofta på vilka meddelanden jag borde skicka ut till yttre rymden.

Aztec Camera

Det är svårt att tala om ett konstnärskap när det kommer till Roddy Frame. För att vara en ung, ambitiös man blev han som äldre tråkig och vardaglig. Ni behöver inte lyssna på Frestonia, den sista skivan han gjorde som Aztec Camera, eller North Star, den första han gjorde i eget namn.

En gång var han vacker, när han var 16 år och sjöng om att brevväxla om att vandra rakt ut i vintern. Om jag hade skrivit denna blogg för tjugofem år sedan hade jag aldrig klagat på att Mark Knopfler producerat hans skivor eller haft något att anmärka på temaskivor om USA eller om England.

Mycket finns att säga om Roddy Frame och Paddy McAloon, låtskrivaren och sångaren i Prefab Sprout. Båda var de enda som under 1980-talet kom undan med att ha fler än tio ackord i varje låt och integrera jazz och soul med popmusik. När de blev äldre gick de olika vägar. Paddy McAloon stängde in sig i ett hus på landet, medan Roddy Frame flyttade in till London – McAloon blev originell, Frame alldaglig. Samtidigt fortsatte de båda att fylla sina skivor med en slags vuxenpop som nästan låg nära dansbandsmusik, svår att motstå för den som själv komponerar men obegriplig för omvärlden.

Nu senast släppte Roddy Frame albumet Western skies, där han ler mot lyssnaren på framsidan, som om han vore en slags McDreamy eller med i annan valfri sjukhusserie. Ni som vill avstå från det kan enklast vända er till det charmanta debutalbumet eller uppföljaren Knife – den skiva som Mark Knopfler spelar gitarr på.

Egypten

Jag låg vid poolen och läste Per Hagmans stora kärleksroman. Jag tyckte om kapplöpningsscenerna och kanske också när Eddie Meduza steg in i berättelsen.

Jag kan fortfarande önska att alla kärlekshistorier hade ett lyckligt slut, någonstans i ett gammalt föräldrahem på skaraborgsslätten.

Nu har han en hemsida också, som samlar hans verk från de senaste tjugo åren. Han är gammal nu och skriver om Moammar Khadaffi i Axess.

Needle in the hay

Vissa personer saknar man bara varannan dag.

In Treatment

Jag har börjat titta på In Treatments tredje säsong. Jag tycker mest synd om Paul Weston, men det går också att se Gabriel Byrne i mer sympatiska roller. Jag har fortfarande en känsla av att In Treatment hade blivit som bäst om det utspelade sig i Australien.

Crocodile shoes

Alltid snygga skor, så länge de är i tyg.

Triumviratet

Det kan vara dags, innan denna blogg tar en paus, att ta sig an partiledarfrågan i Socialdemokraterna. Trots allt står det politiska landskapet och väger med vem som tar över makten ledarskapet – och om den personen faktiskt har en chans att vinna valet åt socialdemokratin redan 2014.

Jag börjar med det äldre gardet, eller närmare bestämt med Margot Wallström, Thomas Östros, Thomas Bodström, Ulrika Messing och Thomas Eneroth.

De senaste partiledarövergångarna inom socialdemokratin har varit olyckliga. I bok efter bok visas det upp hur tidigare socialdemokratiska partiledare matchar fram sina framträdare, med skillnaden att dessa personer tidigare faktiskt blev partiledare – och även kunde gå raka vägen in som statsministrar. Med Ingvar Carlsson och Göran Persson bröts den trenden – Ingvar Carlsson matchade fram Mona Sahlin som blev Göran Persson, medan Göran Persson matchade fram Anna Lindh som blev Mona Sahlin. Mona Sahlin i sin tur har enbart försökt att matcha fram Thomas Östros och Ibrahim Bayland.

Mycket talar för att kombinationen Anna Lindh, Margot Wallström och Mona Sahlin hade kunnat bli en socialdemokratisk motsvarighet till Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann. Kanske hade det också bara varit då, och enbart då, som Socialdemokraternas triumvirat hade varit starkare än Moderaternas. Möjligen är det också den fantomensmärtan som drabbar partiet när man vill ha Margot Wallström som partiledare, en person som hade varit lysande bredvid Anna Lindh och Mona Sahlin, men som själv inte bedömer sig klara uppdraget. På samma vis blir det tydligt hur Mona Sahlins plats egentligen hade varit bredvid Anna Lindhs och Margot Wallströms, om hon inte fått möjlighet att direkt efterträda Ingvar Carlsson, något som i efterhand verkar ha haft mer att göra med Ingvar Carlssons brist på lyskraft och Mona Sahlins motsatta kvalitéer.

Inget tyder på att de personer som fanns med i diskussionen efter Göran Perssons avgång kommer att bli partiledare. Margot Wallström har tackat nej för länge sedan, Thomas Östros matchades fram av Mona Sahlin, Thomas Bodström finns i USA och Ulrika Messing driver företag. Det ligger något i att samtliga skulle behövt ingå i en trovärdig regering ledd under Sahlins sida i åtminstone en eller två mandatperioder för att senare, med trovärdighet, kunna gå vidare till en partiledarpost. Mot Thomas Östros finns också arrogansen och Thomas Bodström lättvindligheten, på samma sätt som Ulrika Messing ter sig något för tunn för att kunna stega upp som partiledare.

Om någon av dem borde få partiledarposten är det egentligen Thomas Bodström. Inget tyder på att han skulle kunna ena det socialdemokratiska partiet – vilket kanske är det viktigaste i detta läge – men han är antagligen en av få kandidater överhuvudtaget som skulle ha en chans att vinna val bara på sin egen personlighet och karisma. Mot Moderaternas nuvarande dominans – och Socialdemokraternas brist på kommunikationschefer och intellektuellt kapital – skulle det krävas personliga meriter för att slå Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann. Den enda personen som skulle ha den positionen Thomas Bodström, samtidigt som slaget om väljarna 2014 då skulle mellan en annan konfliktlinje än den vi är vana vid – den mellan Alliansens förmåga att hålla ihop sig själva och Bodströms förmåga att överhuvudtaget hålla ihop sitt parti.

Mer troligt är att en annan person från det gamla gardet, Thomas Eneroth, blir partiledare. Han vrider ut och in på vilken journalist som helst i de intervjuer jag har läst, men det är inte bara jag som vet för lite om honom för att överhuvudtaget skriva ett stycke om honom i en blogg.

Larry Clarck

Ungdomligt idédrama var det.

Istanbul

Istanbul får bli en stad att besöka nästa vår. Jag övertygar mig själv att det inte bara beror på turkiska Hamam.

Sheriffi

Shereffi är en finlandssvensk tidning som jag inte läser i vanliga fall. Nu har de en fin special om Mumin, som ni kan ta del av i närmsta välsorterade tidningshandel.

Gant

Ni ska se deras höst- och vinterjackor. Brokeback Mountain, fast fullt kompatibla med vilket pojkmode som helst. Ni hittar det längst in på Judiths.

Charlotte Gainsbourg

Jag inväntar den nya Lars von Trier-filmen, i någon slags tro på att han ska gå från klarhet till klarhet. Tills dess får ni lyssna på 5:55 och de andra fina pianolåtarna på skivan med samma namn. Jag kan också rekommendera The Science of Sleep, Michel Gondry-filmen som alla tycks ha missat.

Storhetsvansinnet

Det är oklart om Moderaterna har problem eller inte, på tal om vad jag skrivit om i de senaste inläggen om politik i denna blogg.

Det är storhetsvansinnet som snurrar genom skallen på partiet i sådana fall, med förra årets tal av Fredrik Reinfeldt på Almedalen som signaturmelodi – tanken på att bli det statsbärande partiet och att vara det enda parti som företräder allmänintresset.

Någon i min omgivning sa en gång att den som ser människors svagheter kommer att skapa ett monster av sig själv. Det ligger något i det i den strategi som Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann och Anders Borg nu utgår från.

Jag efterlyste tidigare under hösten att Per Schlingmann skulle ta trianguleringen mot Socialdemokratin ett steg längre och inte enbart hänga Tage Erlander i bakgrunden på kongresserna då och då. Nu verkar det som om strategin faktiskt håller på att bli verklighet, med opinionssiffror för Moderaterna på 35 procent och en socialdemokrati som stegvis pressas nedåt mot de valresultat som Moderaterna hade tidigare. Det blir Socialdemokraterna snarare än Moderaterna som funderar på Veronica Palm och Mikael Damberg som partiledare, som känner sig tvungna att triangulera och som kanske rent av lockas in i att skapa Nya Socialdemokraterna. Det är en dröm för Per Schlingmann, eftersom han vet att Moderaterna, med honom som kommunikationschef, Fredrik Reinfeldt som partiledare och Anders Borg som finansminister alltid kommer att slå sina motsvarigheter hos Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna blev ett monster för att partiet blev ett folkrörelseparti som bar upp röstsiffror upp mot 45 procent. Men när de inte längre var ett folkrörelseparti tappade de luften. Det var då monstret blev maktlöst och David kunde slå Goliath. Precis som alla organisationer som växt sig för stora var det självbilden hos Socialdemokraterna som vacklade. Fortfarande kan inte partiet tåla att man inte längre är störst, bäst och vackrast och det är den bristande självinsikten som Per Schlingmann utnyttjar gång på gång, genom att lura in Socialdemokraterna i fällor, där de tvingas tävla i grenar de inte längre har en självklar ledarposition inom.

Moderaternas fall kommer att se ut på ett annat vis än Socialdemokraternas.

En hel del talar för att partiet faktiskt kommer att bli statsbärande och utnyttja den roll som är inskrivet i manuset för ett 35-40 procentsparti med lång regeringsmakt bakom sig. Per Schlingmann kommer inte heller att ha några problem att långsamt ladda varumärket Moderaterna med de statsbärande kvaliteter som Socialdemokraterna en gång visade upp. Många har redan påpekat hur Fredrik Reinfeldt börjar närma sig Göran Perssons arrogans.

Men fortfarande kvarstår en avgörande skillnad mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Socialdemokraterna har alltid varit ett folkrörelseparti, och det var socialdemokratin som folkrörelse som gjorde partiet till ett 35-40 procentsparti. Moderaterna har snarare varit ett kampanjparti och det kommer därför vara Moderaterna som kampanjmakeri som når upp till 35-40 procent av rösterna. På samma sätt kommer det att vara partiets roll som kampanjparti som kommer att bli deras undergång.

Många har påtalat att Moderaternas styrka handlat om Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann – partiledaren, finansministern och kommunikationschefen. När Sten Tolgfors blivit försvarsminister, Sven-Otto Littorin avgått och Mikael Odenberg försvunnit i väg ut i kulisserna finns det inte många fler profiler än dessa kvar inom Moderaterna. Det stärker partiets kampanjmakeri ytterligare. Om man ska lyckas med kampanjmakeri krävs det ett fåtal skickliga partiet som tar över partiet och som gör folkrörelsearbetet överflödigt.

Frågan är bara vad som ska hända sedan.

När en svensk dagstidning tecknade en bild av hur Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt skulle uppfattas om de antingen vann eller förlorade valet spådde man att Fredrik Reinfeldt skulle avgå 2016 och låta Filippa Reinfeldt ta över för att vinna valet 2018. Trots det skämtsamma i artikeln var man antagligen något på spåren. Det går att hålla liv i ett kampanjparti under lång tid, men förr eller senare kommer bubblan att brista. Den dagen någon av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg eller Per Schlingmann är borta håller inte bygget längre, åtminstone inte för att nå 35-40 procent av rösterna. Varje enskild person måste ersättas och den enda som kan ersätta Fredrik Reinfeldt i triumviratet är antagligen Filippa Reinfeldt. Det är också då som Moderaternas framgångssaga skulle bytas ut från New Labour och Storbritannien till Clinton-familjen och USA.

På båten till Almedalen i somras suckade en socialdemokratisk tjänsteman och sa att Socialdemokraternas val varken var 2010 eller 2014 utan snarare 2018. Om spådomen slår in och Filippa Reinfeldt tar över från Fredrik Reinfeldt 2016 skulle blickarna vändas mot Socialdemokraterna med frågan om de tills valet 2018 skulle kunna göra sin egen parallell till den senaste valrörelsen i USA – få fram en ung, karismatisk ledare, inriktat på det folkrörelsebyggande som skulle krävas för att få liv i partiet igen.

Parallellerna till Obama behöver inte vara så dåliga som man tror. Inte heller behöver man lämna Storbritannien i det första taget. När Tony Blair avgick sjönk New Labour ihop under Gordon Browns ledning, något som lika gärna skulle kunna hända Moderaterna den dagen Fredrik Reinfeldt avgår. New Labour hade också det kampanjmakeri som Moderaterna haft de senaste åren – en partiledare i Tony Blair, en finansminister i Gordon Brown och en kommunikationschef i Alastair Campbell. Det visar på vikten av att det faktiskt finns ett nytt triumvirat som kan ta över efter Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann – annars kommer obevekligen en ny socialdemokratisk folkrörelse att göra Moderaternas dröm om 35-40 procent av väljarstödet till storhetsvansinne.

2 steg från Paradise

Jag börjar tycka om den. Man måste trots allt dö några gånger innan man kan börja leva.

M Butterfly

Jag missade när Eastern Promises ackompanjerades av en stråkorkester på Stockholms Filmfestival för några år sedan. Både den och A History of Violence är några av David Cronenbergs rakare filmer, med Viggo Mortensen i huvudrollerna och våld som bärande tema. Mer överraskande blir Cronenbergs nästa projekt, A Dangerous Method, en film som handlar om Carl Jung och Sigmund Freud, även den med Mortensen i en av de bärande rollerna.

Det går att bli skrämd av Cronenbergs tidiga skräckproduktion, kanske framför allt av The Broad, där små, små barn hoppar upp på ryggarna på vuxna människor, väsande och rytande. Inte lika fasansfull är Videodrome, kanske den enda sleaze-filmen där sleazen har en innebörd och där Cronenberg skär rakt igenom 1980-talets videovåldsdebatt. Ni kan också kolla på Crash, från mitten av 1990-talet, där kraschande bildar blir lika delar sexuellt som existentiellt.

Allra läskigast är ändå eXistenZ, en tidig 90-talsfilm, om människor som kopplar in sig själva mot ett datorspel, där allt stegvis blir allt allt mer outhärdligt. När rollkaraktärerna kommit tillbaka till den verkliga verkligheten och man plötsligt inser att man aldrig vetat, eller för den delen aldrig kan veta, vad som är den verkliga verkligheten skapas en situation som jag inte kunnat klassificera som annat än existentiellt oacceptabel. Det var länge sedan jag kände ett behov av att göra en revolt mot en film på det viset.

30 Century Man

Ni får upptäcka Scott Walker och det stegrande arrangemanget i Copenhagen på Scott 3.

Det finns få artister som varit så svåra som Walker. Han måste ha gråtit redan i The Walker Brothers när han sjöng om solskenet och sedan aldrig bottnat efter fyra fantastisk album – Scott, Scott 2, Scott 3 och Scott 4 – när han efteråt fyllde sitt 1970-tal med illa valda covers och svala arrangemang.

Resten kan ni se mer om i 30 Century Man, en dokumentär som följer inspelningarna av Tilt, ett album som Walker gav ut 2006, efter mer än tio års tystnad. I dokumenten har Scott Walker gymnastikskor, svart t-tröja och keps, och ägnar dagarna åt att bygga en stor, fyrkantig låda som ger ifrån sig ett mörkt, svart och svårtillgängligt trumljud.

Med album som Climate of Hunter Tillt och The Drift skrev Scott Walker in sig i ett mardrömsliknande industrilandskap. Det är vackra skivor men också svåra att ta in.

Nu är han 67 år gammal och gråter antagligen fortfarande bakom sina solglasögon. Jag tycker att ni får lyssna på Scott 3 så länge, det album som inte är allt för mycket Jacques Brel och samtidigt inte alltför överorkestrerat, så som resten av hans produktion kan riskera att bli.

Café Piastowska

Lao Wai lovade oss en plats som inte fanns. Men vi drog till Café Piastowska istället. Ni ska gå dit en fredagskväll, äta polsk husmanskost och titta på yrvädret till mormor som serverar och leder kökspersonalen.

Risk

Min bror har flyttat till Nydala.

Flying A

Min högstadietids Tommy Hillfinger.

Vett och etikett

Jag glömmer bort att Sverigedemokraterna numera sitter i riksdagen och också behöver kommenteras, inte bara i egenskap av sin vågmästarställning, utan även genom sin politik.

Jag har tillbringat en tågresa eller två i sällskap med nya nummer av Arena, Axess och Neo – det är alltid i februari och september som de kommer ut samtidigt – och tänker osökt på Magdalena Ribbing när jag läser intervjun med Jimmy Åkesson i senaste numret av Neo. I en överförd betydelse ligger det något i Sverigedemokraterna och begreppet vett och etikett.

Det har aldrig fallit på mig att lägga ut strategier för Sverigedemokraternas, även om jag länge hävdat att man inte ska underskatta var Sverigedemokraterna kommer ifrån och vilka väljargrupper de trots allt representerar. Med en förälder från Bjuv och en från Klippan, de två kommuner i Sverige där flest röstar på Sverigedemokraterna, har jag sett landskapet på nära håll, även om det inte nödvändigtvis handlar om min egen släkt.

Men några strategier går ändå att komma med, utan att för den skull vilja eftersträva ett högre valresultat för partiet i fråga.

Först och främst handlar det om etiketten. Många hävdar att Sverigedemokraterna har haft som ambition att normaliseras. En av de viktigaste sakerna partiet i sådana fall skulle behöva åstadkomma är att lyckas förklara sin ideologi som annat än något avvikande. Det är här partiet har haft problem och gjort misstaget att ständigt dras mot att vilja beskriva sig själva som nationalister. Jimmy Åkesson prövar själv några sådana etiketter i senaste numret av Neo, som nationalkonservativ eller nationalliberal, men avslöjar samtidigt att partiet i det kommande partiprogrammet kommer att klassificera sig som socialkonservativa.

Jag har tidigare talat en del om socialkonservatismen i den här bloggen och placerat både Jan Björklund och LO i närheten av en sådan position – överhuvudtaget finns det något socialkonservativt över en äldre socialdemokrati, i allt från Per Albin Hanssons folkhem till de statssocialister som Bengt Göransson talar om i en intervju i senaste Arena. Om man vill fånga upp ett liknande spår från den nyare politiska teorin kan man också lyfta fram kommunitarism, en politisk ideologi där man betonar det sociala sammanhanget och tror på en stat som tar ställning för vissa värden och trosuppfattningar.

Det skulle alltså kunna gå för Sverigedemokraterna att normaliseras genom sin etikett – genom att tydligt placera in sig själv i en etablerad politisk ideologi och genom att driva klassiska socialkonservativa frågor, något man redan gör idag, i opposition mot ett samhälle som utgår från mer liberala och progressiva värderingar och principer. Kanske hade en sådan strategi kunnat normalisera partiet helt och hållet, och placera det som ett lantligt Axess, men något saknas.

Problemet handlar i grunden mer om vetten än etiketten.

Det är få som förstår hur trovärdig politiker Jimmy Åkesson är, genom sin uppväxt i ett förortsområde i Sölvesborg och med majoriteten av sina partikamrater från landsbygden. Precis som jag tagit upp tidigare måste man nog ändå acceptera att det finns vissa väljargrupper som kommer att känna sig mer hemma i Sverigedemokraternas politik än i andra partiers. Bara för att man accepterar att en sådan väljargrupp existerar behöver man för den skull inte dela deras åsikter – hur mycket Voltaire man sedan vill vara är upp till en själv.

När man läser intervjun med Jimmy Åkesson i Neo är det tydligt hur Sverigedemokraterna vilar på två ben. Det första är som sagt socialkonservatismen, som partiet skulle kunna normaliseras genom, och det andra nationalismen, där partiet har svårare att smälta in i det vanliga politiska landskapet. I grunden behöver partiet båda benen för att bli trovärdiga hos de väljargrupper de företräder – det är först när partiet lyckas kombinera socialkonservatism med nationalism, som man blir mer än ett enfrågeparti och samtidigt mer än enbart en ideologi.

Det är också i ideologin och sakpolitiken som partiet kan hitta etiketten men inte vetten. Precis som jag har skrivit skulle partiet kunna normaliseras och bli mer rumsrent genom att bottna i en socialkonservativ etikett, men det blir i stort sett omöjligt för partiet att ses som vettiga så länge man håller fast vid nationalismen. Hur civiliserat partiet än försöker föra sig, kommer det alltid att ses som barbariskt, så länge det driver en nationalistisk sakpolitik, av den enkla anledningen att det inte är möjligt att normaliseras med nationalismen som grund.

Samtidigt är det också i nationalismen – i en slags brist på vett – som partiet når sina stora framgångar. Det är när partiet bryter mot alla politiska spelregler som man hamnar i samklang med de åsikter som partiets väljargrupp har och samtidigt blir oppositionella på ett sätt som gör att deras väljargrupp vill rösta på dem. På det sättet är det mycket som tyder på att Sverigedemokraterna hittat den politiska formel som kommer att hålla dem kvar i riksdagen. Stegvis kommer de att skapa sig en större trovärdighet hos det politiska etablissemanget genom etiketten socialkonservatism, samtidigt som de genom sin brist på vett och etikett kommer att tala direkt till de väljargrupper som står utanför det politiska etablissemanget.

Den fula ankungen

Nu släpper Pet Shop Boys ett nytt album, The Most Incredible Thing, som överraskande nog är ett album för en balett, baserat på en H.C. Anderson-saga.

Men inget överraskar egentligen med Pet Shop Boys. Inga har heller försökt undfly sitt öde lika mycket som Neil Tenant och Chris Lowe.

Pet Shop Boys har alltid lyckats att göra klassiska popskivor, åtminstone så som de lät på Please, Actually och Behaviour. I Very öppnade de upp sig för ett annat spår, genom skivor helt byggda på en genre, något som lyckades med discon på Very, men misslyckades med Nightlife, där technon blandades upp med musikalspår och Bilingual, som hade fler riktningar än enbart world music.

För detta kan de vara förlåtna, om det inte vore för Release, en konstgjord gitarrskiva som tog bandet ut på väldigt djupt vatten. Trots det lyckades man återkonstruera sin karriär och återgå till sitt öde, genom Fundamental, en överdådigt orkestrerad skiva, signerad Trevorn Horn, och med samtliga element från deras dittillsvarande karriär närvarande.

Det hade räckt med Fundamental för att undkomma skammen över en skadeskjuten karriär. Trots allt var det Release och den bristande konsekvensen i Nightlife och Bilingual som kunde göra Fundamental så fundamental. Det misstag Pet Shop Boys nu verkar göra är att återta de sämre delarna i sin karriär. Först ut var Yes, skivan efter Fundamental, som precis som Release försökte integrera Johnny Marr och gitarrer med vanlig syntproduktion, som om bandet ville be om ursäkt för sina tidigare tillkortakommanden. När man nu gör en balett känns det som ett försök att överkomma fiaskot med Closer the heaven, musikalen från 1990-talet som inte fick många månader på West End.

Var Pet Shop Boys ska röra sig efter The Most Incredible Thing vet ingen. Någon annan skiva än Fundamental, om och om igen, kan de inte göra, om amabitionen inte är något annat än att just undkomma sitt öde.

Jag röstar på att de plockar upp samarbetena med andra artister igen, det som gjort att de antyder att var och varannan låt egentligen är skriven till Liza Minelli, Dusty Springfield eller Madonna. Till dess kan vi alla lyssna på den finaste mash upen på den här sidan 2000-talet, den som blandar Madonnas Jump med Pet Shop Boys West End Girls.

Happy New Year

Ni borde laga rispappersrullar. Det har blivit uppenbart för mig att all mat som bygger på chili, koriander, ingefära och vitlök gör en lycklig.

The Lay of the Land

Amerikas tråkigaste författare är också en av de mer sympatiska. Richard Ford är författaren bakom ett antal fina novellsamlingar skrivna med lågmäld isbergsteknik någonstans mitt emellan Hemingway och Raymond Carver – en av novellsamlingarna heter trots allt Kvinnor utan Män – och en trilogi om sportjournalisten Frank Bascombe som senare blir fastighetsmäklare och får cancer.

Många har kommenterat hur Richard Fords isbergsteknik liksom sveper över lika delar samhälleliga som känslomässiga aspekter. Frank Bascombes liv är i allra högsta grad ordinärt – han åker i sin bil, träffar sin ex-fru, pratar med sin son – men där under virvlar en storm och hela Amerika förbi.

Jag tänker på när Joyce Caroles Oates skrev Vad jag levde för, en roman som har många likheter men också olikheter med Richard Fords triologi – när Frank Bascombe hela tiden hotade att explodera så är Jeromy Corcoran alltid på gränsen att implodera. Det var som att det fanns ett helt samhälle begravt i Jeromy Corcoran, som hela tiden ville komma upp till ytan, medan Frank Bascombe snarare kom upp till ytan genom samhället han rörde sig i.

Nu kommer Ford inom kort ut med en ny roman, med titeln Canada. Jag beger mig till bokhandeln och tänker att det ändå finns något väldigt vackert i vardaglighet.

Tretorn

Jag önskar att kollektionen de gjorde för flera år sedan kunde göra min kommande sommar.

The Wire

När människor går mot sitt öde blir det alltid bra TV-drama.

Psaltarpsalmen

Även Kristdemokraterna sägs ha problem, kanske störst problem av de partier som tappade röster i valet – Kristdemokraterna tappade mest och fick också flest stödröster från väljare som annars hade valt Moderaterna.

I ett av de senaste numren av Fokus sågar Torbjörn Nilsson Kristdemokraternas falanger sönder och samman och frågar sarkastiskt hur många som kan ingå i respektive falang, med tanke på hur små Kristdemokraterna är som parti. Det är en onödigt barsk kritik, som missar att mer eller mindre sammanhållna falanger finns i alla organisationer.

Ändå säger artikeln i Fokus något och det samma gäller den ständiga pressen på Göran Hägglund att avgå. Precis som hos Centerpartiet återkommer en och samma kritik om att partiet har förlorat sin själ och att det ska ha blivit omöjligt att förklara vad partiet står för eller varför partiet överhuvudtaget existerar.

Det är lätt för ett parti att misströsta när väljarna sviker och landa i känslan av att ens egna konturer börjar bli suddiga. Därför är det inte en överraskning att Centerpartiet och Kristdemokraterna, som båda satsat stort på att förnya och stärka sin profil, drabbas av en slags identitetskris. Frågan är bara vad det existentiella tvivlet beror på.

När man tittar på Centerpartiets och Kristdemokraternas valkampanjer och de frågor de lyft i valrörelsen är det inga problem att hitta avgörande fokusfrågor. Tvärtom har Centerpartiet och Kristdemokraterna blivit tydligare med åren – rent av skarpare också och mer ideologiskt drivna eller åtminstone mer medvetna om sin underliggande ideologi.

Problemen handlar om något annat. Det är inte 30-sekunderspitchen i hissen som saknas för något av partierna, utan snarare en medvetenhet om var de bägge partierna kommer från och vart de är på väg.

Alla partier bottnar från början i en folkrörelse. För Socialdemokraterna var det arbetarrörelsen och för Miljöpartiet miljörörelsen. För Centerpartiet är det bonderörelsen och för Kristdemokraterna frikyrkorörelsen. Det är också som folkrörelsepartier som partierna kan imponera. Inget är fel med att skapa ett kampanjmakeri kring Centerpartiet eller låta Göran Hägglund chockera med politiska tal om verklighetens folk på Almedalen. Men om båda partierna låtsas som att de inte längre har några rötter faller deras trovärdighet.

Det är denna trovärdighet som både Maud Olofsson och Göran Hägglund har missförstått, genom att tro att det är överbyggnaden och inte basen som de måste utveckla i partiet. Båda partiledarna har det gemensamma att de försökt hitta partiets bas i ideologin – i Maud Olofssons fall i liberalismen och Göran Hägglunds fall i konservatismen. En sådan strategi vitaliserar utan tvekan ett parti och gör både Centerpartiet och Kristdemokraterna till några av de mest idémässigt spännande partierna. Samtidigt blir båda partierna oförankrade – de blir suddiga i konturerna för att de inte längre har en bas, utan enbart en överbyggnad, för att de inte längre är en folkrörelse utan enbart en ideologi.

Det är ingen slump att just Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnat här. Båda partierna skäms för sin bakgrund – Centerpartiet vill bli urbaniserade och Kristdemokraterna sekulariserade. Och visst finns det något charmigt över Centerpartiets rörelse in mot Stureplan eller Göran Hägglunds humor – båda behövs för att landa överbyggnaden om Centerpartiet som ett urbant liberalt parti eller Kristdemokraterna som ett sekulariserat konservativt alternativ. Men strategin skapar inte fler röster och driver långsamt bägge partierna nedåt. Den som inte står med båda fötterna på jorden tappar snart den trovärdighet som krävs för att vinna val och får just den slags dåliga självförtroende som Centerpartiet och Kristdemokraterna drabbats av – att de inte kommer någonstans ifrån och inte heller är på väg.

Josh and Amy

Elizabeth talar om West Wing igen, lite som om det vore ett vårtecken.

Det går inte att göra ett val att släppa politiken om man en gång sett sig igenom sju säsonger. Förr eller senare återvänder man till Aaron Sorkin på kokain, hyperspeedade walk with me-konversationer och självbedrägeriet i att tro att man själv är Josh, men inte Toby, Sam, CJ eller Jed Bartlet, när rollerna ska delas ut.

Men så är också West Wing vad regeringskansliet och det verkliga Vita Huset aldrig har varit – en saga om politik som förenar idealism och pragmatism, där världen blir en lite plats att leva på och där alla stannar kvar och arbetar kväll, med take away, bara för att de älskar politik.

Det är den drömvärlden som får en att instinktivt, under revolutionen, tänka på vad som händer i situation room, där Obama sitter med Nancy McNally och överdrivna hökar till generaler. Trots allt är Matt Santos, presidenten som tar över efter Jed Bartlet, skapat från en yngre Obama. Personligen har jag alltid tyckt bättre om Arnold Vinick, spelad av den alltid lika gulliga Alan Alda, i någon mening lik John McCain och så gammal och skröplig att han i slutet av sjunde säsongen har skakat så mycket hand att läkaren måste avråda honom från fler offentliga framträdanden.

För övrigt är det förvånande hur många män som gifter sig med sekreterare i TV-serier nuförtiden, trots att de har yrkeskvinnor runt omkring sig som utmanar dem. Varken Josh eller Don Draper kunde stå emot Donna eller Megan, trots att Amy Gardner och Faye Miller vore så mycket bättre val. Det går att förklara Don Drapers agerande – han är trots allt en man som flyr från sin bakgrund – men det har alltid varit svårare med Josh. Kanske är svaret så enkelt som att Bradley Whitfords karaktär behövde tas ned på jorden och inte längre väcka samma oreserverade beundran. Vi vill alla fortfarande vara Josh, om det bara innebär att vi slipper att gifta oss med Donna.

Alexanderplatz

Ikväll ska jag till Lao Wai igen, som om varje dag bara var en längtan tillbaka till Monsieur Vuong.

Blonde

Ge mig bokcirklar och nobelpris.

Stil

Jag plockar upp det avsnitt för avsnitt.

This Is Hardcore

Det var länge sedan jag resonerade om britpoppens uppgång och fall, förutom ett blogginlägg när Verves Urban Hymnes kom in i mitt liv igen. Jag tror inte heller att ämnet hade varit intressant att återvända till, om det inte vore för att Way Out Wests släppt att Pulp blir en av huvudakterna för festivalen.

Jag tänker på This is hardcore och kan plötsligt fullborda dramaturgin, den som började med shoegazen som anslag, Madchester-vågen som presentation och Saint Etienne som första vändpunkt, för att sedan gå över till en lång andra akt, med Modern Life is Rubish, Definitely Maybe och Dog Man Star, det som senare blev en andra vändpunkt genom What’s the story morning glory, The Great Escape och Coming up och så senare OK Computer som tredje aktens klimax.

Efter det kan historien skrivas på flera olika sätt. Jag har tidigare alltid fått leva med en slags amerikansk klippning, med Coldplay, Travis och Embrace som avtoning, efter att Be Here Now exploderat i skyn och alla gråtit ut till The Drugs Don’t Work. Men om filmen klipps i en europeisk version borde antagligen slutet handlat mer om This is Hardcore, Pulps näst sista album, innan den avslutande och Scott Walker-producerade We Love Life.

Det är svårt att se Pulps tidigare skivor, kanske framför allt His’n’Hers och Different Class, i något annat ljus än sena kvällar och nätter, med för mycket vitt vin och för stökiga dansgolv. Jag tror jag delar den erfarenheten med de flesta. Men This is Hardcore är ett mer sammansatt album, där Jarvis Cockers texter inte går att förhålla sig till med händerna i luften. Om OK Computer blev det enda brittpopalbumet som kom direkt från en konsthögskola blev This is Hardcore det enda brittpopalbumet att komma från akademin.

Nu blir det skäl att återuppliva albumet under sensommaren och invänta den alltid lika sympatiska textraden om att Jarvis Cocker inte är Jesus, även om han har samma initialer. För att leva ett liv där man stannar hemma och diskar är albumet ett värdigt och vuxet alternativ, när stora delar av brittpopkatalogen skulle fått Oskar Linnros att sjunga om att vara glad över att inte längre vara 25.

Working Class Hero

Det enda partiet som inte har problem just nu verkar vara Folkpartiet, möjligen med undantag för Miljöpartiet. Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna backade i valet. Moderaterna håller på att större än sig själva. Socialdemokraterna är på väg att implodera.

Folkpartiet, i sin tur, fick nöjet att bli det största av de mindre borgliga partierna, vilket innebar att Jan Björklund inte möter lika självklara avgångskrav eller samma slags interna opposition som Maud Olofsson och Göran Hägglund. Precis som det varit för många tidigare partiledare har han även nått sina framgångar bland väljarna tidigt under sin partiledarperiod.

Det är intressant hur Björklund hittills sluppit att ta debatten om sin, i många fall, uppenbara konservatism. Naturligtvis avskyr var och varannan progressiv kraft merparten av hans förslag, men så fort Björklund möter kritik glider han bara elegant undan, droppar ordet liberalism fyrtio gånger i ett tal och berättar om sitt gamla textilarbetarhem. Det är egentligen bara han själv som burit upp en sådan historia om socialliberalismen. Folkpartiet brukar annars bottna mer i storstäder, intellektuella yrken och solidaritet med de svaga, medan Björklund snarare bygger en historia runt sin egen klassresa som lägger sig närmare LO.

Det verkar också vara ur arbetarklassen som Björklunds hämtar sin konservatism. Det rör sig inte om Kristdemokraternas värdekonservatism eller om den konservatism som Moderaterna länge burit upp, där det varit lag och ordning i samhället snarare än i klassrummet som varit aktuellt. Mer än Kristdemokraterna och Moderaterna finns det hos Björklund ett lager av socialdemokratins gamla krav på arbetarklassen att vara anständiga och ha ordning och reda – något jag redan tidigare i bloggen lyft fram som en socialkonservativ politik.

Trots det ska man inte underskatta den konservativa väljarbasen i Sverige, inte bara som en strömning genom väljarkåren utan även som en bas för partipolitiken. Vänsterpartiet har en stark konservativ tradition, det samma gäller för LO-kollektivet och på den borgliga sidan återfinns Kristdemokraterna, delar av Folkpartiet och fortfarande stora delar av Moderaterna, även om Fredrik Reinfeldt drivit partiet i en mer progressiv riktning. På andra sidan finns Miljöpartiet och Centerpartiet, som knappast skulle gå att klassificera som konservativa, och stora delar av de kommunala delarna av Socialdemokraterna och Moderaterna, som i brist på andra analysverktyg får sägas tillhöra TCO-kollektivet snarare än LO- eller SACO-kollektivet.

Bland de borgliga partierna verkar konservatismen flyttas runt som en slags Svarte Petter, oberoende av var väljarna befinner sig för tillfället. Det tyder på att det skulle kunna finnas ett möjligt konservativt parti under ytan, lite på samma sätt som en sammanlagning av Centerpartiet och Folkpartiet hade fått fram ett mer renodlat liberalt parti. Hur ett konservativt alternativ är mer hypotetiskt, men antagligen skulle en allians mellan Kristdemokraterna, Folkpartiets konservativa falang och de konservativa delarna av Moderaterna ändå kunna locka mellan 5-10 procent av rösterna. Det avgörande hade antagligen varit om ett sådant parti kunnat förena både arbetarklass- och överklassväljare som efterfrågade ett konservativt alternativ.

Det är inte troligt att vi får ett parti av detta slag, men debatten om den borgliga partibildningen fortsätter. Jag skrev senast om svårigheterna med en sammanlagning mellan Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet. Efter en kortare sökning på nätet fick tanken nytt liv genom denna artikel. Om en allians mellan de tre aktuella partierna skulle bli aktuell hade det antagligen krävts att konservatismen inom Folkpartiet flyttat till Kristdemokraterna och Moderaterna, med tanke på Miljöpartiet och Centerpartiets mer progressiva inriktning.

Tills dess får vi hoppas att Alexander Bard och alla andra släpper benämningar som ”kravliberalism” och ”betongliberalism” och ersätter kraven och batongerna med det som ändå är grunden för Jan Björklunds ideologi – konservatismen.

Wii

Jag har ibland mer storslagna planer än annars.

Strange News From Another Star

Jag tänker att jag åker till Island nästa sommar. Jag uppskattar tanken på kraschade valutor och ett milt klimat.

Pianolärarinnan

Jag tror inte att Knut Ahnlund protesterar om jag behandlar Michael Haneke och Elfriede Jelinek i samma inlägg. Det är inte bara Österrike som förenar de båda, utan kanske snarare hur de valt att förhålla sig till sitt hemland, om inte till hela det tyska språkområdet, om man vill vara sådan.

Precis som många poängterade var det en slags historisk ironi som uppenbarade sig när fallet med Joseph Fritzl kom fram. Tematiken med mord, slaveri och incest skulle kunna höra hemma i vilken Elfriede Jelinek-roman som helst, på samma sätt som massmedias reaktioner lätt hade kunnat filmatiseras av Haneke – som för övrigt filmatiserat Jelineks roman Pianolärarinnan, som på svenska fick titeln Pianisten och på engelska The Piano Teacher.

Det finns en viss heder i Jelinek och Hanekes analyser, efter det som hänt Österrike de senaste åren. Kanske försvarar det också valet att göra så samhällskritiska och satiriska verk, på ett sätt som nästan sänker Bret Easton Ellis eller Chuck Palahniuk – det faktum att ingen ännu sprängt alla större banker eller blivit massmördare på Manhattan gör Jelinek och Hanekes verk till mer än hypoteser.

Om ni vill läsa Jelinek kan ni börja med Pianolärarinnan och vill ni se något av Haneke så fungerar det med Funny Games, som har gjorts i både en tysk och en amerikansk upplaga. Jag låter den avgörande scenen i slutet, när det blir synligt att en av mördarna har på sig Converse-skor, bli övergången från Jelinek och Haneke till Patrick Bateman, Victor Ward och Tylor Durden. Om New York och Los Angeles sedan kommer att producera lika stora monster som Wien och Salzburg återstår att se.