Dancing in the dark

Det blev ingen av de partiledare jag skrev om, eller för den delen som någon annan skrev om. Efter ett skickligt taktiskt spel vann de distrikt som ville dra Socialdemokraterna åt vänster och lyckades slå sönder den maktbas som funnits i personer som Mona Sahlin, Thomas Östros, Ibrahim Baylan och Stefan Stern.

Torbjörn Nilsson har skrivit en rörig men intressant artikel i senaste Fokus som indikerar att högerns problem var att man var splittrades kring två kandidater som bägge var provocerande. Det verkar i artikeln som om högern kunde samla en majoritet bakom antingen Mikael Damberg eller Thomas Östros, men att det funnits för många giltiga argument för vänstern att blockera någon av kandidaterna. Det tyder på att högern satsade på fel kandidater från början, med tanke på hur starkt Damberg och Östros polariserade partiet. Antagligen spelade även Mona Sahlins provocerande tal på förtroendet i höstas in.

Nu kliver Håkan Juholt fram och lämnar spelplanen öppen.

Det finns all anledning att tro att Håkan Juholt kommer att vara bra för partiet. För ett parti som tappat bort sina rötter och inte lyckas hitta tillbaka till dem kan man ibland behöva gå så långt som till en distriktsordförande från Kalmar län, för att hitta någon som visar upp tillräckligt stark passion för partiets traditionella politik. Trots allt ligger basen i socialdemokratin i arbetarklassen och landsbygden, medan medelklassen och storstaden får ses som överbyggnaden – det som övrigt fick Björn Rosengren att hävda att partiets framgångar ligger i att ha en socialistisk retorik men en borglig politik.

Det är inte heller omöjligt att partiet kommer att vinna röster om man lyckas hitta tillbaka till sig själv. Alla uppskattar ett trovärdigt parti som är säkra på sig själva oavsett vilken politik de bedriver. Med ett starkare och tryggare parti ökar också möjligheten att mobilisera och partiet får lättare att agera som folkrörelse, vilket alltid varit partiets styrka. Det innebär att partiet kan få lättare att vinna de marginalväljare som står i valet och kvalet mellan att inte rösta eller att rösta på ett vänsteralternativ. Samtidigt är det uppenbart att partiet får det svårare att locka de marginalväljare som står i valet och kvalet mellan att rösta på ett borgligt parti och att rösta på Socialdemokraterna.

Det innebär att vi har att vänta en klassisk valkampanj, där Socialdemokraterna under Juholt antagligen kommer att vara lika skickliga på att positionera sig som Moderaterna under Reinfeldt kommer att vara på att triangulera. Det gör att valet troligen avgörs av kampen mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt, om vilket parti som är mest trovärdigt och vilken statsministerkandidat som har den starkare karaktären, oberoende av vilken politik de kommer att föra.

Det finns två saker som kommer att stå på spel i kampen mellan Juholt och Reinfeldt.

Den första handlar om personlighet. Juholt är färgstark, äkta och personlig, medan Reinfeldt är svalare, mer opersonlig och nästan en byråkrati i sin karaktär. Naturligtvis kan Juholt bli mer omtyckt av väljarna än Reinfeldt med grund i detta, men då krävs i princip att Reinfeldt agerar på ett sådant sätt att han blir illa omtyckt. Om Reinfeldt håller sig på mattan är risken stor att han tar hem spelet på ren statsmannamässighet, där Juholt kanske framstår som en mer passionerad partiledare, medan Reinfeldt framstår som en mer passionerad statsministerkandidat.

Juholt har också mycket som talar emot honom. Bedrägeridomen mot hans flickvän är en sådan sak. Många hävdar att domen inte kommer att spela roll, på samma sätt som Toblerone-affären inte skulle slå mot Mona Sahlin i den senaste valrörelsen. Det är antagligen fel. Det kommer inte att bli något drev mot Juholt i fråga, men precis som Stig-Björn Ljunggren påpekat finns det en stor risk att ”bedragerskan”, som Ljunggren själv uttryckte det, ställs mot Filippa Reinfeldet som First lady. I en sådan valrörelse kommer Juholt antagligen att underskatta hur mycket karaktär betyder. En partiledare har kanske råd att förlåta en bedrägeridömd flickvän – en statsministerkandidat borde inte ha haft en relation med en sådan person från första början.

Den andra saken som står på spel är maktspelet mellan Juholt och Reinfeldt. Det är snarare här Juholt har sin styrka. Politik handlar i högre grad än någon av oss vill erkänna om manlighet. Reinfeldt utnyttjade det mot Göran Persson, genom att positionera sig som mindre manlig än Persson. Just i fallet med Persson fungerade det, eftersom Persson var mer manlig men hade en osympatisk personlighet. Med Juholt är det tvärtom – han är både manlig och sympatisk. Det gör att Reinfeldt kommer att få svårt att hävda sig i debatter mot Juholt, om det inte är så att manligheten är så mycket i förändring att Reinfeldt fortfarande gynnas.

Samtidigt finns det mycket i Juholt som maktspelare som ligger honom i fatet. Med maktspelare finns alltid tendensen att maktspelaren överskattar sin egen betydelse, medan omvärlden underskattar den. Juholt är van vid att dominera ett rum, en debatt, en talarstol, en scen, och har en helt annan sådan förmåga än Reinfeldt, men en riksdagsdebatt eller en träff med Norra Älvsborgs S-förening är något annat än en debatt i TV när kameran står på. Även om Juholt vinner debatten på plats i studion, behöver han inte göra det på skärmen eller i TV-sofforna.

Juholt verkar också underskatta att politisk kommunikation inte enbart handlar om stunden. Det är inte bara en fråga om att äga ett rum eller en plats, att göra ett avtryck, utan också om att säga något som kan få spridning. Juholts presskonferenser, installationstal och intervjuer i samband med partikongressen är ett exempel på det. Gång på gång återkommer Juholt till ”social demokrati”, ett retoriskt begrepp som fungerar utmärkt för att dominera ett rum och bygga upp ett tal kring, men som fungerar betydligt sämre att sprida i andra sammanhang. Det visar i någon mening att en maktspelare sällan är en konstnär och en konstnär sällan en maktspelare. Juholt behöver någon som sätter färg på honom, om hans personlighet inte ska stå ensam eller ta över.

Mycket ställs alltså på prov i det kommande valet. Jag tror själv att Reinfeldt kommer att klara sig godtagbart mot Juholt – han kommer att vara luttrad efter nästan åtta år som statsminister. Det som snarare kan avgöra och som bildar en fond till slaget om personligheten och maktspelet är snarare regeringens minoritetsställning. Om regeringens svårighet att driva igenom och stå för sin politik gör Reinfeldt svagare och mer tillbakapressad kan han få svårt att klara sig i debatter eller mot en opposition överhuvudtaget. Hittills är detta det enda som jag ser kan fälla avgörandet till Juholts fördel – för tillfället är minoritetsställningen det enda som verkligen gör Reinfeldt svag och oppositionsrollen det enda som verkligen gör Juholt stark.

Behind The Yashmak

Eller så var det bara så att jag borde lära mig spela jazz.

FM

Jag har också funderat på att lära mig slåss.

Leklust

Det sägs att jag är tvungen att läsa Juli Zeh.

Black Swan

Jag väntar in dig så ser vi den tillsammans.

Elle

Plötsligt faller också allt på plats.

My Friend Goo

Det är ibland det oväntade, som man återkommer till nästan 15 år senare, som visar sig vara världshistoria.

Last man standing

Det finns inga fler kandidater till partiledarposten i Socialdemokraterna. Det är därför jag får avsluta med Berit Andnor, tidigare socialminister, ordförande i riksdagens konstitutionsutskott och nu valberednings ordförande – den som leder arbetet med att plocka fram vem som ska bli nästa partiledare.

Det är ett uppdrag som sannolikt varit svårare än för tidigare valberedningar. Efter två valnederlag och fyra år utan regeringsställning är många kandidater skadeskjutna. Med en tidigare partiledare i Göran Persson, som i slutet skapade så starka motreaktioner, blir många kandidater märkligt befläckade av hans minne, trots de röster som höjts för att han oväntat borde komma tillbaka till partiledarposten. På samma sätt förhåller det sig med Mona Sahlins kandidater och med allt som hänt sedan partiets försattes i kris – en obehaglig process som spridit olust över de flesta tongivande personer i partiet.

Det krävs en slags värdighet för att inte avslöja sin sanna natur. I det stadium som socialdemokratin är i för tillfället saknas den auran. Det gör att partiets svagheter blir synliga på ett helt annat sätt än tidigare och det är också detta som skapar känslan av att ingen kandidat duger eller att de som säger nej inte vill stiga på ett sjunkande skepp. Mer än något annat kommer det att hållas emot partiet till valet 2014, där Moderaterna antagligen kommer att lyckas att sänka den tredje partiledaren i rad, efter den olusten man lyckades skapa kring både Göran Persson och Mona Sahlin.

Det finns skäl för Socialdemokraterna att tänka efter. Det man behöver förstå är att politik byggs på förtroende, som går tillbaka till grundläggande karaktär hos de ledande personerna, snarare än till vilken politik de för. Det spelar ingen roll om man förnyar partiet, byter ut politiken eller för in nya personer, om dessa inte kan bära upp vissa egenskaper och faktiskt kännas högre eller större än väljarna själva – som någon man faktiskt ser upp till, beundrar och har respekt för.

De enda kandidater som förstått det i Socialdemokraterna har hittills varit Mikael Damberg och Veronica Palm, som ändå visat att de velat åstadkomma något och att de velat ta partiet någonstans. Det har varit kandidater som varit nyfikna och intresserade, som baserat sina kandidaturer i en vilja till att leda, snarare än en vilja att behålla sin makt. I både Damberg och Palm har det funnits en öppenhet och ärlighet, en vilja att se sig själv utifrån och en möjlighet till reflektion och självkritik. Det är i de personlighetsdragen, snarare än i vilken politik de fört, som både Palm och Damberg rykt fram.

För kandidater som Thomas Östros och Sven-Erik Österberg har det varit svårare. Med så pass låga förtroendesiffror och ett så uppenbart ansvar för både valförlusten under Persson och Sahlin skadar det ett parti att båda håller sig kvar på sina positioner och på ett så omedelbart sätt vill bli partiledare – inte av en nyfikenhet och ett intresse gentemot väljarna, utan för att de själva vill åt positionen och för att de inte kan släppa sin egen identifikation med partiet. Östros och Österberg är också de som tydligast spelat ut att de enbart besvarar frågan om sitt intresse för partiledarposten om valberedningen frågar.

Förutom de kandidater som redan nämnts blir problemet kanske störst när kandidater som Palm och Damberg respektive Östros och Österberg ställts mot de kandidater som sagt nej – Margot Wallström, Ulrika Messing, Pär Nuder, Thomas Bodström eller för den delen Leif Pagrotsky, alla personer med mycket starkare karaktär än andra kandidater och på ett helt annat sätt rimliga som partiledare. Hur mycket det än finns skäl till att Wallström, Messing, Nuder, Bodström och Pagrotsky tackar nej skapar det ändå känslan av att ingen vill ställa sig över de andra kandidaterna – vilket i förlängningen ger bilden av att de kandidater som är aktuella inte har den karaktär som krävs.

Många har undrat varför Thomas Eneroth, en man som inte på långa vägar ser ut som en klassisk partiledare, seglat upp som en favorit i slutet av processen. Jag tror att det i grunden är ganska enkelt. I partiet uppskattar folk Palm och Dambergs ungdom men tycker att de är för oprövade. Östros och Österberg saknar förtroende. Wallström, Messing, Nuder, Bodström och Pagrotsky säger nej. Kvar finns en tidigare metallarbetare från Kronoberg som av alla beskrivs som intelligent och sympatisk. Även om han saknar ministererfarenhet och en tidigare tyngd i partiet är det uppenbart att de karaktärsdragen verkar räcka för ett parti som mer än något annat behöver en riktig partiledare – en som inte förhäver sig själv, inte är ute efter makt och som faktiskt går att lita på.

Rodeo

Rodeo återuppstår och släpper backlashen på backlashen, men blir istället en backlash på backlashen på Bon. Men jag förlåter allt, så länge jag får det fina modereportaget med tjejen med blont hår någonstans i slutet.

True Blood

Vissa vampyrer känns, som bekant, mer angelägna än andra.

Margaret Atwood

Jag läste klart Kattöga. Jag missade henne under alla år.

Stray Boys

Det hade nästan gått, om det inte varit för den sista delen testosteron.

Still time

Jag önskar att jag kunde skriva mer om vuxen pop, det som både kan skrivas isär och skrivas ihop, men på ett plan finns det bara Ron Sexsmith och Josh Rouse som bär upp genren i kraft av sitt uttryck och inte sin ålder.

Man ska slå sig ned när man slår sig ned. Kanske väljer man fel plats och fel tillfälle, men närmar man sig Sexsmith och Rouse är man alltid något på spåren. Jag önskar ofta att jag hade kunnat leva mitt liv som ett obekymrat tvärflöjtsolo på Sexsmiths senaste skiva eller en ensam orgel på Rouse tidiga skivor, när han sjöng om 1972 eller stjärnor i skyn.

Det finns något förföriskt i att vara vuxen, som om det gick att lämna ostämda gitarrer och illa skrivna låtar hemma, lite som om det hantverk som Sexsmith och Rouse ligger bakom inte behövde förutsätta begåvning utan enbart vilja. Jag tror inte längre att något är så enkelt – den mesta popmusiken handlar om oro snarare än lugn, och även om man blir äldre vaknar man alldeles för ofta upp yngre än vad man trott.

Jag har mina saker i ordning nuförtiden och kanske skulle det ge mig skäl att flytta tillbaka. Samtidigt kommer jag nog aldrig att sluta fundera på om vuxenskapet hos Sexsmith och Rouse är ett karaktärsdrag, en genre, ett uttryck, en flykt eller ett närmande. Trots allt fanns det inget jag tyckte bättre om än att drömma, hur mycket jag än inte lyckades, om ett liv lika lugnt och tryggt som låtarna på Whereabouts och Under Cold Blue Stars.

Unite and take over

Det finns inte så mycket mer att säga om partiledarfrågan i Socialdemokraterna. Jag har redan varit igenom de flesta personerna som varit på tal, möjligen med undantag för uppstickaren Anders Sundström och mindre troliga alternativ som Ylva Johansson, Anders Lago eller för den delen Leif Pagrotsky, som man varken ska veta ut eller in om, efter att man läst en del politiska biografier och hört honom säga att ”ingen vettig människa vill bli partiledare”.

Egentligen återstår bara ett spår, som inte är särskilt troligt, men desto mer intressant, och det är de alternativ som på ett eller annat sätt utgår från facket.

Författaren och debattören Christer Isaksson, som för övrigt ligger bakom en del av de där biografierna, lanserade för några månader sedan IF Metall-basen Stefan Löfvén som partiledare, tillsammans med SKTF-ordföranden Eva Nordmark och Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson som ekonomisk-politisk talesperson. Ni kan läsa artikeln här.

Isaksson pekade själv på att alla tre kandidaterna är opåverkade av de senaste årens valnederlag och på ett trovärdigt sätt kan stå ”för en politik för utbildning, artbete, tillväxt och utveckling”. Men Isaksson lägger också till ett avgörande argument, nämligen att Löfvén och Nordmark ”förenar den socialdemokratiska traditionen att bygga framtiden på såväl arbetare som tjänstemän”.

Den som studerat svensk politik, och tagit del av Torsten Svenssons avhandling ”Socialdemokratins dominans: en studie av den svenska socialdemokratins partistrategi”, vet hur avgörande det varit för socialdemokratin att vinna både arbetarklassen och medelklassen. Först när partiet lyckades fånga både arbetarklassen och medelklassen lyckades man få den väljarbas som en gång i tiden ledde upp till 45 procent av rösterna.

I eftervalsanalysen märks ängsligheten hos partiet att tappa medelklassen, inte minst de väljargrupper av poliser, sjuksköterskor och lärare som Fredrik Reinfeldt stegvis lyckats ta över. Inte minst känns det avgörande att partiet fastnat i tron på att deras verklighetsbeskrivning inte längre stämmer – att globaliseringen suddat ut industrialismen och att politiken måste utformas just efter den medelklass som partiet är på väg att tappa.

Problemet med paniken är att socialdemokratins politiska strategi alltid bestått av två delar – att behålla både arbetarklassen och medelklassen. Det är när partiet blivit nervöst, rädd och oroligt som det slagit bakut och gjort sig av med något av alternativet – försökt att bli ett parti enbart för arbetarklassen, i rädsla av att tappa väljare till Vänsterpartiet, eller som det är nuförtiden, rädslan av att tappa medelklassen, till Moderaterna eller för den delen Miljöpartiet.

Det gör att det finns mycket att lära av Christer Isakssons debattartikel, genom att den faktiskt plockar fram arbetarklassen i partiet, i det här fallet genom Stefan Löfvén som partiledarkandidat, antagligen den enda från LO-kollektivet som är aktuell som partiledare, efter Wanja Lundby Wedins AMF-skandal förra året.

Jag skriver sällan om ekonomisk historia, men det finns ett grundläggande problem med tron på att globaliseringen har förändrat hela samhället eller att industrialismen är död – och det är naturligtvis att analysen bara stämmer till hälften. Förr i tiden existerade ett gammeldags jordbrukssamhälle parallellt med industrialismen, på samma sätt som industrialismen idag existerar parallellt med ett informations- och kunskapssamhälle. Tidigare var bönder och arbetare viktiga väljargrupper, medan de viktiga väljargrupperna för socialdemokratin nuförtiden fortsätter att vara arbetare och tjänstemän.

Hur mycket man än drömmer om att industrialismen har försvunnit återstår ändå ett gigantiskt LO-kollektiv, som fram till 2005 var lika stort som TCO- och SACO-kollektivet tillsammans. Det handlar om byggarbetare, elektriker, skogsarbetare, butiksbiträden, industriarbetare, receptionister, barnskötare, pappersarbetare, lastbilschaufförer, mekaniker och undersjuksköterskor. Även om dessa yrkesgrupper påverkas i allra högsta grad av globaliseringen, så är de fortfarande en del av industrialismens tidevarv och i allra högsta grad arbetare.

Det är därför socialdemokratin, om man ser till den politiska kommunikationen, måste bottna i arbetarna och därefter vinner medelklassen, i den ordning, på samma sätt som Moderaterna i någon mening gjorde lyckodraget att bottna i medelklassen och sedan vinna över överklassen, snarare än att gå den motsatta vägen. Om socialdemokratin försöker slippa undan arbetarklassen och istället ängsligt försöker valsa omkring i medelklassen kommer partiet att sakna den klangbotten den alltid haft, på ett sätt som kommer att få medelklassen att lämna partiet – inte för att partiet saknar en politik för medelklassen utan för att det saknar den trovärdighet som behövs för att vinna vilken medelklass som helst.

Christer Isakssons debattartikel ligger alltså närmare socialdemokratins kärna än vad man tror. Med en partiledare från arbetarklassen, Stefan Löfvén, och en partisekreterare från medelklassen, Eva Nordmark, skulle partiet antagligen komma betydligt mycket längre än den lösning som diskuteras nu, att ge partiledarskapet till högern och partisekreterarskapet till vänstern. Att Jens Henriksson, på ett helt annat sätt än Thomas Östros, skulle kunna ge Anders Borg en match, är dessutom något jag knappast tror att jag behöver påtala.

Routine

Det var det här med humorn.

Lady Warhol

Fotografiska har kvinnoporträtt med Andy Warhol. Jag tycker att det är gulligt.

Radioteatern

Ack.

Ben Sherman

Det hade varit så bra om bara inte deras stickade tröjor var XL när de är angivna som S. Varje höst är en olycka.

Paul Thomas Anderson

Jag minns fortfarande vansinnet och den tjocka, trögflytande oljan.

Slowdive

Jag saknar inte längre det jag än gång saknade.