Det blev ingen av de partiledare jag skrev om, eller för den delen som någon annan skrev om. Efter ett skickligt taktiskt spel vann de distrikt som ville dra Socialdemokraterna åt vänster och lyckades slå sönder den maktbas som funnits i personer som Mona Sahlin, Thomas Östros, Ibrahim Baylan och Stefan Stern.
Torbjörn Nilsson har skrivit en rörig men intressant artikel i senaste Fokus som indikerar att högerns problem var att man var splittrades kring två kandidater som bägge var provocerande. Det verkar i artikeln som om högern kunde samla en majoritet bakom antingen Mikael Damberg eller Thomas Östros, men att det funnits för många giltiga argument för vänstern att blockera någon av kandidaterna. Det tyder på att högern satsade på fel kandidater från början, med tanke på hur starkt Damberg och Östros polariserade partiet. Antagligen spelade även Mona Sahlins provocerande tal på förtroendet i höstas in.
Nu kliver Håkan Juholt fram och lämnar spelplanen öppen.
Det finns all anledning att tro att Håkan Juholt kommer att vara bra för partiet. För ett parti som tappat bort sina rötter och inte lyckas hitta tillbaka till dem kan man ibland behöva gå så långt som till en distriktsordförande från Kalmar län, för att hitta någon som visar upp tillräckligt stark passion för partiets traditionella politik. Trots allt ligger basen i socialdemokratin i arbetarklassen och landsbygden, medan medelklassen och storstaden får ses som överbyggnaden – det som övrigt fick Björn Rosengren att hävda att partiets framgångar ligger i att ha en socialistisk retorik men en borglig politik.
Det är inte heller omöjligt att partiet kommer att vinna röster om man lyckas hitta tillbaka till sig själv. Alla uppskattar ett trovärdigt parti som är säkra på sig själva oavsett vilken politik de bedriver. Med ett starkare och tryggare parti ökar också möjligheten att mobilisera och partiet får lättare att agera som folkrörelse, vilket alltid varit partiets styrka. Det innebär att partiet kan få lättare att vinna de marginalväljare som står i valet och kvalet mellan att inte rösta eller att rösta på ett vänsteralternativ. Samtidigt är det uppenbart att partiet får det svårare att locka de marginalväljare som står i valet och kvalet mellan att rösta på ett borgligt parti och att rösta på Socialdemokraterna.
Det innebär att vi har att vänta en klassisk valkampanj, där Socialdemokraterna under Juholt antagligen kommer att vara lika skickliga på att positionera sig som Moderaterna under Reinfeldt kommer att vara på att triangulera. Det gör att valet troligen avgörs av kampen mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt, om vilket parti som är mest trovärdigt och vilken statsministerkandidat som har den starkare karaktären, oberoende av vilken politik de kommer att föra.
Det finns två saker som kommer att stå på spel i kampen mellan Juholt och Reinfeldt.
Den första handlar om personlighet. Juholt är färgstark, äkta och personlig, medan Reinfeldt är svalare, mer opersonlig och nästan en byråkrati i sin karaktär. Naturligtvis kan Juholt bli mer omtyckt av väljarna än Reinfeldt med grund i detta, men då krävs i princip att Reinfeldt agerar på ett sådant sätt att han blir illa omtyckt. Om Reinfeldt håller sig på mattan är risken stor att han tar hem spelet på ren statsmannamässighet, där Juholt kanske framstår som en mer passionerad partiledare, medan Reinfeldt framstår som en mer passionerad statsministerkandidat.
Juholt har också mycket som talar emot honom. Bedrägeridomen mot hans flickvän är en sådan sak. Många hävdar att domen inte kommer att spela roll, på samma sätt som Toblerone-affären inte skulle slå mot Mona Sahlin i den senaste valrörelsen. Det är antagligen fel. Det kommer inte att bli något drev mot Juholt i fråga, men precis som Stig-Björn Ljunggren påpekat finns det en stor risk att ”bedragerskan”, som Ljunggren själv uttryckte det, ställs mot Filippa Reinfeldet som First lady. I en sådan valrörelse kommer Juholt antagligen att underskatta hur mycket karaktär betyder. En partiledare har kanske råd att förlåta en bedrägeridömd flickvän – en statsministerkandidat borde inte ha haft en relation med en sådan person från första början.
Den andra saken som står på spel är maktspelet mellan Juholt och Reinfeldt. Det är snarare här Juholt har sin styrka. Politik handlar i högre grad än någon av oss vill erkänna om manlighet. Reinfeldt utnyttjade det mot Göran Persson, genom att positionera sig som mindre manlig än Persson. Just i fallet med Persson fungerade det, eftersom Persson var mer manlig men hade en osympatisk personlighet. Med Juholt är det tvärtom – han är både manlig och sympatisk. Det gör att Reinfeldt kommer att få svårt att hävda sig i debatter mot Juholt, om det inte är så att manligheten är så mycket i förändring att Reinfeldt fortfarande gynnas.
Samtidigt finns det mycket i Juholt som maktspelare som ligger honom i fatet. Med maktspelare finns alltid tendensen att maktspelaren överskattar sin egen betydelse, medan omvärlden underskattar den. Juholt är van vid att dominera ett rum, en debatt, en talarstol, en scen, och har en helt annan sådan förmåga än Reinfeldt, men en riksdagsdebatt eller en träff med Norra Älvsborgs S-förening är något annat än en debatt i TV när kameran står på. Även om Juholt vinner debatten på plats i studion, behöver han inte göra det på skärmen eller i TV-sofforna.
Juholt verkar också underskatta att politisk kommunikation inte enbart handlar om stunden. Det är inte bara en fråga om att äga ett rum eller en plats, att göra ett avtryck, utan också om att säga något som kan få spridning. Juholts presskonferenser, installationstal och intervjuer i samband med partikongressen är ett exempel på det. Gång på gång återkommer Juholt till ”social demokrati”, ett retoriskt begrepp som fungerar utmärkt för att dominera ett rum och bygga upp ett tal kring, men som fungerar betydligt sämre att sprida i andra sammanhang. Det visar i någon mening att en maktspelare sällan är en konstnär och en konstnär sällan en maktspelare. Juholt behöver någon som sätter färg på honom, om hans personlighet inte ska stå ensam eller ta över.
Mycket ställs alltså på prov i det kommande valet. Jag tror själv att Reinfeldt kommer att klara sig godtagbart mot Juholt – han kommer att vara luttrad efter nästan åtta år som statsminister. Det som snarare kan avgöra och som bildar en fond till slaget om personligheten och maktspelet är snarare regeringens minoritetsställning. Om regeringens svårighet att driva igenom och stå för sin politik gör Reinfeldt svagare och mer tillbakapressad kan han få svårt att klara sig i debatter eller mot en opposition överhuvudtaget. Hittills är detta det enda som jag ser kan fälla avgörandet till Juholts fördel – för tillfället är minoritetsställningen det enda som verkligen gör Reinfeldt svag och oppositionsrollen det enda som verkligen gör Juholt stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar