Det finns inte så mycket mer att säga om partiledarfrågan i Socialdemokraterna. Jag har redan varit igenom de flesta personerna som varit på tal, möjligen med undantag för uppstickaren Anders Sundström och mindre troliga alternativ som Ylva Johansson, Anders Lago eller för den delen Leif Pagrotsky, som man varken ska veta ut eller in om, efter att man läst en del politiska biografier och hört honom säga att ”ingen vettig människa vill bli partiledare”.
Egentligen återstår bara ett spår, som inte är särskilt troligt, men desto mer intressant, och det är de alternativ som på ett eller annat sätt utgår från facket.
Författaren och debattören Christer Isaksson, som för övrigt ligger bakom en del av de där biografierna, lanserade för några månader sedan IF Metall-basen Stefan Löfvén som partiledare, tillsammans med SKTF-ordföranden Eva Nordmark och Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson som ekonomisk-politisk talesperson. Ni kan läsa artikeln här.
Isaksson pekade själv på att alla tre kandidaterna är opåverkade av de senaste årens valnederlag och på ett trovärdigt sätt kan stå ”för en politik för utbildning, artbete, tillväxt och utveckling”. Men Isaksson lägger också till ett avgörande argument, nämligen att Löfvén och Nordmark ”förenar den socialdemokratiska traditionen att bygga framtiden på såväl arbetare som tjänstemän”.
Den som studerat svensk politik, och tagit del av Torsten Svenssons avhandling ”Socialdemokratins dominans: en studie av den svenska socialdemokratins partistrategi”, vet hur avgörande det varit för socialdemokratin att vinna både arbetarklassen och medelklassen. Först när partiet lyckades fånga både arbetarklassen och medelklassen lyckades man få den väljarbas som en gång i tiden ledde upp till 45 procent av rösterna.
I eftervalsanalysen märks ängsligheten hos partiet att tappa medelklassen, inte minst de väljargrupper av poliser, sjuksköterskor och lärare som Fredrik Reinfeldt stegvis lyckats ta över. Inte minst känns det avgörande att partiet fastnat i tron på att deras verklighetsbeskrivning inte längre stämmer – att globaliseringen suddat ut industrialismen och att politiken måste utformas just efter den medelklass som partiet är på väg att tappa.
Problemet med paniken är att socialdemokratins politiska strategi alltid bestått av två delar – att behålla både arbetarklassen och medelklassen. Det är när partiet blivit nervöst, rädd och oroligt som det slagit bakut och gjort sig av med något av alternativet – försökt att bli ett parti enbart för arbetarklassen, i rädsla av att tappa väljare till Vänsterpartiet, eller som det är nuförtiden, rädslan av att tappa medelklassen, till Moderaterna eller för den delen Miljöpartiet.
Det gör att det finns mycket att lära av Christer Isakssons debattartikel, genom att den faktiskt plockar fram arbetarklassen i partiet, i det här fallet genom Stefan Löfvén som partiledarkandidat, antagligen den enda från LO-kollektivet som är aktuell som partiledare, efter Wanja Lundby Wedins AMF-skandal förra året.
Jag skriver sällan om ekonomisk historia, men det finns ett grundläggande problem med tron på att globaliseringen har förändrat hela samhället eller att industrialismen är död – och det är naturligtvis att analysen bara stämmer till hälften. Förr i tiden existerade ett gammeldags jordbrukssamhälle parallellt med industrialismen, på samma sätt som industrialismen idag existerar parallellt med ett informations- och kunskapssamhälle. Tidigare var bönder och arbetare viktiga väljargrupper, medan de viktiga väljargrupperna för socialdemokratin nuförtiden fortsätter att vara arbetare och tjänstemän.
Hur mycket man än drömmer om att industrialismen har försvunnit återstår ändå ett gigantiskt LO-kollektiv, som fram till 2005 var lika stort som TCO- och SACO-kollektivet tillsammans. Det handlar om byggarbetare, elektriker, skogsarbetare, butiksbiträden, industriarbetare, receptionister, barnskötare, pappersarbetare, lastbilschaufförer, mekaniker och undersjuksköterskor. Även om dessa yrkesgrupper påverkas i allra högsta grad av globaliseringen, så är de fortfarande en del av industrialismens tidevarv och i allra högsta grad arbetare.
Det är därför socialdemokratin, om man ser till den politiska kommunikationen, måste bottna i arbetarna och därefter vinner medelklassen, i den ordning, på samma sätt som Moderaterna i någon mening gjorde lyckodraget att bottna i medelklassen och sedan vinna över överklassen, snarare än att gå den motsatta vägen. Om socialdemokratin försöker slippa undan arbetarklassen och istället ängsligt försöker valsa omkring i medelklassen kommer partiet att sakna den klangbotten den alltid haft, på ett sätt som kommer att få medelklassen att lämna partiet – inte för att partiet saknar en politik för medelklassen utan för att det saknar den trovärdighet som behövs för att vinna vilken medelklass som helst.
Christer Isakssons debattartikel ligger alltså närmare socialdemokratins kärna än vad man tror. Med en partiledare från arbetarklassen, Stefan Löfvén, och en partisekreterare från medelklassen, Eva Nordmark, skulle partiet antagligen komma betydligt mycket längre än den lösning som diskuteras nu, att ge partiledarskapet till högern och partisekreterarskapet till vänstern. Att Jens Henriksson, på ett helt annat sätt än Thomas Östros, skulle kunna ge Anders Borg en match, är dessutom något jag knappast tror att jag behöver påtala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar