Jag önskar att jag kunde skriva mer om vuxen pop, det som både kan skrivas isär och skrivas ihop, men på ett plan finns det bara Ron Sexsmith och Josh Rouse som bär upp genren i kraft av sitt uttryck och inte sin ålder.
Man ska slå sig ned när man slår sig ned. Kanske väljer man fel plats och fel tillfälle, men närmar man sig Sexsmith och Rouse är man alltid något på spåren. Jag önskar ofta att jag hade kunnat leva mitt liv som ett obekymrat tvärflöjtsolo på Sexsmiths senaste skiva eller en ensam orgel på Rouse tidiga skivor, när han sjöng om 1972 eller stjärnor i skyn.
Det finns något förföriskt i att vara vuxen, som om det gick att lämna ostämda gitarrer och illa skrivna låtar hemma, lite som om det hantverk som Sexsmith och Rouse ligger bakom inte behövde förutsätta begåvning utan enbart vilja. Jag tror inte längre att något är så enkelt – den mesta popmusiken handlar om oro snarare än lugn, och även om man blir äldre vaknar man alldeles för ofta upp yngre än vad man trott.
Jag har mina saker i ordning nuförtiden och kanske skulle det ge mig skäl att flytta tillbaka. Samtidigt kommer jag nog aldrig att sluta fundera på om vuxenskapet hos Sexsmith och Rouse är ett karaktärsdrag, en genre, ett uttryck, en flykt eller ett närmande. Trots allt fanns det inget jag tyckte bättre om än att drömma, hur mycket jag än inte lyckades, om ett liv lika lugnt och tryggt som låtarna på Whereabouts och Under Cold Blue Stars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar