Last man standing

Det finns inga fler kandidater till partiledarposten i Socialdemokraterna. Det är därför jag får avsluta med Berit Andnor, tidigare socialminister, ordförande i riksdagens konstitutionsutskott och nu valberednings ordförande – den som leder arbetet med att plocka fram vem som ska bli nästa partiledare.

Det är ett uppdrag som sannolikt varit svårare än för tidigare valberedningar. Efter två valnederlag och fyra år utan regeringsställning är många kandidater skadeskjutna. Med en tidigare partiledare i Göran Persson, som i slutet skapade så starka motreaktioner, blir många kandidater märkligt befläckade av hans minne, trots de röster som höjts för att han oväntat borde komma tillbaka till partiledarposten. På samma sätt förhåller det sig med Mona Sahlins kandidater och med allt som hänt sedan partiets försattes i kris – en obehaglig process som spridit olust över de flesta tongivande personer i partiet.

Det krävs en slags värdighet för att inte avslöja sin sanna natur. I det stadium som socialdemokratin är i för tillfället saknas den auran. Det gör att partiets svagheter blir synliga på ett helt annat sätt än tidigare och det är också detta som skapar känslan av att ingen kandidat duger eller att de som säger nej inte vill stiga på ett sjunkande skepp. Mer än något annat kommer det att hållas emot partiet till valet 2014, där Moderaterna antagligen kommer att lyckas att sänka den tredje partiledaren i rad, efter den olusten man lyckades skapa kring både Göran Persson och Mona Sahlin.

Det finns skäl för Socialdemokraterna att tänka efter. Det man behöver förstå är att politik byggs på förtroende, som går tillbaka till grundläggande karaktär hos de ledande personerna, snarare än till vilken politik de för. Det spelar ingen roll om man förnyar partiet, byter ut politiken eller för in nya personer, om dessa inte kan bära upp vissa egenskaper och faktiskt kännas högre eller större än väljarna själva – som någon man faktiskt ser upp till, beundrar och har respekt för.

De enda kandidater som förstått det i Socialdemokraterna har hittills varit Mikael Damberg och Veronica Palm, som ändå visat att de velat åstadkomma något och att de velat ta partiet någonstans. Det har varit kandidater som varit nyfikna och intresserade, som baserat sina kandidaturer i en vilja till att leda, snarare än en vilja att behålla sin makt. I både Damberg och Palm har det funnits en öppenhet och ärlighet, en vilja att se sig själv utifrån och en möjlighet till reflektion och självkritik. Det är i de personlighetsdragen, snarare än i vilken politik de fört, som både Palm och Damberg rykt fram.

För kandidater som Thomas Östros och Sven-Erik Österberg har det varit svårare. Med så pass låga förtroendesiffror och ett så uppenbart ansvar för både valförlusten under Persson och Sahlin skadar det ett parti att båda håller sig kvar på sina positioner och på ett så omedelbart sätt vill bli partiledare – inte av en nyfikenhet och ett intresse gentemot väljarna, utan för att de själva vill åt positionen och för att de inte kan släppa sin egen identifikation med partiet. Östros och Österberg är också de som tydligast spelat ut att de enbart besvarar frågan om sitt intresse för partiledarposten om valberedningen frågar.

Förutom de kandidater som redan nämnts blir problemet kanske störst när kandidater som Palm och Damberg respektive Östros och Österberg ställts mot de kandidater som sagt nej – Margot Wallström, Ulrika Messing, Pär Nuder, Thomas Bodström eller för den delen Leif Pagrotsky, alla personer med mycket starkare karaktär än andra kandidater och på ett helt annat sätt rimliga som partiledare. Hur mycket det än finns skäl till att Wallström, Messing, Nuder, Bodström och Pagrotsky tackar nej skapar det ändå känslan av att ingen vill ställa sig över de andra kandidaterna – vilket i förlängningen ger bilden av att de kandidater som är aktuella inte har den karaktär som krävs.

Många har undrat varför Thomas Eneroth, en man som inte på långa vägar ser ut som en klassisk partiledare, seglat upp som en favorit i slutet av processen. Jag tror att det i grunden är ganska enkelt. I partiet uppskattar folk Palm och Dambergs ungdom men tycker att de är för oprövade. Östros och Österberg saknar förtroende. Wallström, Messing, Nuder, Bodström och Pagrotsky säger nej. Kvar finns en tidigare metallarbetare från Kronoberg som av alla beskrivs som intelligent och sympatisk. Även om han saknar ministererfarenhet och en tidigare tyngd i partiet är det uppenbart att de karaktärsdragen verkar räcka för ett parti som mer än något annat behöver en riktig partiledare – en som inte förhäver sig själv, inte är ute efter makt och som faktiskt går att lita på.