Jag hade tänkt skriva om Veronica Palm och Mikael Dambergs plats i spelet om ny partiledare för Socialdemokraterna, lite som om det vore fråga om ett inlägg där Pete Campbell och Peggy Olsen skulle ta över reklambyrån.
Men man ska aldrig räkna ut yngre förmågor. Mikael Dambergs senaste Facebook-inlägg kan lika gärna fälla avgörandet till hans fördel, på samma sätt som Veronica Palms Twitter-flöde kan bli hennes fall, även om den senaste tidens tendens att se Damberg som kapabel och Palm som inkapabel att leda partiet säger något besvärande om socialdemokratins förhållande till manliga och kvinnliga partiledare – Damberg är minst lika brådmogen som Palm skulle vara omogen.
Annars ligger något förtjusande i att vänstern inom socialdemokratin lyfter fram en kvinnlig barnskötare som partiledarkandidat, medan högern ställer sig bakom en man som utbildats på förvaltningsprogrammet vid Stockholms universitet. Naturligtvis är båda lika tydliga med var på höger- och vänsterskalan som de har sina ideologiska sympatier, nu senast i två intervjuer i Dagens Nyheter.
Jag tänkte länge att både Palm och Damberg skulle vara en omöjlighet som partiledare, både genom sin ungdom och genom sina politiska sympatier – ingen av dem borde vara kapabla att ena partiet och Damberg lyckades inte heller med det uppdraget som ordförande för ungdomsförbundet. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och när Damberg nu förs fram som en trolig kandidat till partiledarposten har något hänt.
Det framstod länge som att Socialdemokratin skulle få en klassisk socialdemokrat som partiledare, antingen genom Per Nuder eller Sven-Erik Österberg. När Socialdemokraternas kriskommission presenterade sin rapport pekade den också till en tillbakagång till en politik som skulle lägga grunden för just Nuder eller Österberg – en socialdemokratisk politik så klassisk att liberala kommentatorer började tala om Folkets Hus 1989 eller Första Maj-tal under Olof Palme.
Trots det fick Mikael Damberg ett föresprång i opinionen bara några dagar efter att Kriskommissionen släppt sin slutrapport, och det trots att den politik han själv förespråkar ligger nära det avslutningstal som Mona Sahlin blev så kritiserad för i samband med partiets förtroenderåd tidigare i höstas.
Det finns många förklaringar bakom Mikael Dambergs försprång, varav de flesta handlar om varför den klassiska socialdemokratin inte lyckats att ta ett grepp om partiet efter att Mona Sahlin aviserade sin avgång och efter att Kriskommissionens släppt sin slutrapport. Jag ska återkomma till det i kommande inlägg, men redan nu säga att Mikael Dambergs stora förtjänst i detta läge är att han faktiskt vill ta över som partiledare.
Det finns en logik att säga nej till partiledarskapet i Socialdemokraterna, som exempelvis Pär Nuder tagit på stort allvar, men situationen är också en annan än inför att Göran Persson eller Mona Sahlin blev partiledare. Till skillnad från tidigare är partiet nu försatt i kris och ju längre tid som går utan att någon kliver fram, desto allvarligare blir krisen och desto större fördel ligger det i att faktiskt vilja ta över och att antyda att man har en idé om hur krisen ska vändas.
Mikael Damberg kan verka brådmogen och oerfaren, men befinner sig i ungefär samma läge som Fredrik Reinfeldt befann sig i när han blev partiledare för Moderaterna, något som många politiska kommentatorer redan pekat på. Jag betvivlar inte att Mikael Damberg har lika starka idéer om förändring och förnyelse som Reinfeldt hade men precis som Reinfeldt bygger hans kandidatur på att partiet blir allt mer desperat efter förändring.
För den som vill hindra Dambergs framfart har strategin alltid handlat om att satsa på Veronica Palm – den enda som kan neutralisera Damberg och bereda väg för kandidater som Pär Nuder och Sven-Erik Österberg. Mer om det ska jag återkomma till i kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar