Triumviratet

Det kan vara dags, innan denna blogg tar en paus, att ta sig an partiledarfrågan i Socialdemokraterna. Trots allt står det politiska landskapet och väger med vem som tar över makten ledarskapet – och om den personen faktiskt har en chans att vinna valet åt socialdemokratin redan 2014.

Jag börjar med det äldre gardet, eller närmare bestämt med Margot Wallström, Thomas Östros, Thomas Bodström, Ulrika Messing och Thomas Eneroth.

De senaste partiledarövergångarna inom socialdemokratin har varit olyckliga. I bok efter bok visas det upp hur tidigare socialdemokratiska partiledare matchar fram sina framträdare, med skillnaden att dessa personer tidigare faktiskt blev partiledare – och även kunde gå raka vägen in som statsministrar. Med Ingvar Carlsson och Göran Persson bröts den trenden – Ingvar Carlsson matchade fram Mona Sahlin som blev Göran Persson, medan Göran Persson matchade fram Anna Lindh som blev Mona Sahlin. Mona Sahlin i sin tur har enbart försökt att matcha fram Thomas Östros och Ibrahim Bayland.

Mycket talar för att kombinationen Anna Lindh, Margot Wallström och Mona Sahlin hade kunnat bli en socialdemokratisk motsvarighet till Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann. Kanske hade det också bara varit då, och enbart då, som Socialdemokraternas triumvirat hade varit starkare än Moderaternas. Möjligen är det också den fantomensmärtan som drabbar partiet när man vill ha Margot Wallström som partiledare, en person som hade varit lysande bredvid Anna Lindh och Mona Sahlin, men som själv inte bedömer sig klara uppdraget. På samma vis blir det tydligt hur Mona Sahlins plats egentligen hade varit bredvid Anna Lindhs och Margot Wallströms, om hon inte fått möjlighet att direkt efterträda Ingvar Carlsson, något som i efterhand verkar ha haft mer att göra med Ingvar Carlssons brist på lyskraft och Mona Sahlins motsatta kvalitéer.

Inget tyder på att de personer som fanns med i diskussionen efter Göran Perssons avgång kommer att bli partiledare. Margot Wallström har tackat nej för länge sedan, Thomas Östros matchades fram av Mona Sahlin, Thomas Bodström finns i USA och Ulrika Messing driver företag. Det ligger något i att samtliga skulle behövt ingå i en trovärdig regering ledd under Sahlins sida i åtminstone en eller två mandatperioder för att senare, med trovärdighet, kunna gå vidare till en partiledarpost. Mot Thomas Östros finns också arrogansen och Thomas Bodström lättvindligheten, på samma sätt som Ulrika Messing ter sig något för tunn för att kunna stega upp som partiledare.

Om någon av dem borde få partiledarposten är det egentligen Thomas Bodström. Inget tyder på att han skulle kunna ena det socialdemokratiska partiet – vilket kanske är det viktigaste i detta läge – men han är antagligen en av få kandidater överhuvudtaget som skulle ha en chans att vinna val bara på sin egen personlighet och karisma. Mot Moderaternas nuvarande dominans – och Socialdemokraternas brist på kommunikationschefer och intellektuellt kapital – skulle det krävas personliga meriter för att slå Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann. Den enda personen som skulle ha den positionen Thomas Bodström, samtidigt som slaget om väljarna 2014 då skulle mellan en annan konfliktlinje än den vi är vana vid – den mellan Alliansens förmåga att hålla ihop sig själva och Bodströms förmåga att överhuvudtaget hålla ihop sitt parti.

Mer troligt är att en annan person från det gamla gardet, Thomas Eneroth, blir partiledare. Han vrider ut och in på vilken journalist som helst i de intervjuer jag har läst, men det är inte bara jag som vet för lite om honom för att överhuvudtaget skriva ett stycke om honom i en blogg.