Storhetsvansinnet

Det är oklart om Moderaterna har problem eller inte, på tal om vad jag skrivit om i de senaste inläggen om politik i denna blogg.

Det är storhetsvansinnet som snurrar genom skallen på partiet i sådana fall, med förra årets tal av Fredrik Reinfeldt på Almedalen som signaturmelodi – tanken på att bli det statsbärande partiet och att vara det enda parti som företräder allmänintresset.

Någon i min omgivning sa en gång att den som ser människors svagheter kommer att skapa ett monster av sig själv. Det ligger något i det i den strategi som Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann och Anders Borg nu utgår från.

Jag efterlyste tidigare under hösten att Per Schlingmann skulle ta trianguleringen mot Socialdemokratin ett steg längre och inte enbart hänga Tage Erlander i bakgrunden på kongresserna då och då. Nu verkar det som om strategin faktiskt håller på att bli verklighet, med opinionssiffror för Moderaterna på 35 procent och en socialdemokrati som stegvis pressas nedåt mot de valresultat som Moderaterna hade tidigare. Det blir Socialdemokraterna snarare än Moderaterna som funderar på Veronica Palm och Mikael Damberg som partiledare, som känner sig tvungna att triangulera och som kanske rent av lockas in i att skapa Nya Socialdemokraterna. Det är en dröm för Per Schlingmann, eftersom han vet att Moderaterna, med honom som kommunikationschef, Fredrik Reinfeldt som partiledare och Anders Borg som finansminister alltid kommer att slå sina motsvarigheter hos Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna blev ett monster för att partiet blev ett folkrörelseparti som bar upp röstsiffror upp mot 45 procent. Men när de inte längre var ett folkrörelseparti tappade de luften. Det var då monstret blev maktlöst och David kunde slå Goliath. Precis som alla organisationer som växt sig för stora var det självbilden hos Socialdemokraterna som vacklade. Fortfarande kan inte partiet tåla att man inte längre är störst, bäst och vackrast och det är den bristande självinsikten som Per Schlingmann utnyttjar gång på gång, genom att lura in Socialdemokraterna i fällor, där de tvingas tävla i grenar de inte längre har en självklar ledarposition inom.

Moderaternas fall kommer att se ut på ett annat vis än Socialdemokraternas.

En hel del talar för att partiet faktiskt kommer att bli statsbärande och utnyttja den roll som är inskrivet i manuset för ett 35-40 procentsparti med lång regeringsmakt bakom sig. Per Schlingmann kommer inte heller att ha några problem att långsamt ladda varumärket Moderaterna med de statsbärande kvaliteter som Socialdemokraterna en gång visade upp. Många har redan påpekat hur Fredrik Reinfeldt börjar närma sig Göran Perssons arrogans.

Men fortfarande kvarstår en avgörande skillnad mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Socialdemokraterna har alltid varit ett folkrörelseparti, och det var socialdemokratin som folkrörelse som gjorde partiet till ett 35-40 procentsparti. Moderaterna har snarare varit ett kampanjparti och det kommer därför vara Moderaterna som kampanjmakeri som når upp till 35-40 procent av rösterna. På samma sätt kommer det att vara partiets roll som kampanjparti som kommer att bli deras undergång.

Många har påtalat att Moderaternas styrka handlat om Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann – partiledaren, finansministern och kommunikationschefen. När Sten Tolgfors blivit försvarsminister, Sven-Otto Littorin avgått och Mikael Odenberg försvunnit i väg ut i kulisserna finns det inte många fler profiler än dessa kvar inom Moderaterna. Det stärker partiets kampanjmakeri ytterligare. Om man ska lyckas med kampanjmakeri krävs det ett fåtal skickliga partiet som tar över partiet och som gör folkrörelsearbetet överflödigt.

Frågan är bara vad som ska hända sedan.

När en svensk dagstidning tecknade en bild av hur Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt skulle uppfattas om de antingen vann eller förlorade valet spådde man att Fredrik Reinfeldt skulle avgå 2016 och låta Filippa Reinfeldt ta över för att vinna valet 2018. Trots det skämtsamma i artikeln var man antagligen något på spåren. Det går att hålla liv i ett kampanjparti under lång tid, men förr eller senare kommer bubblan att brista. Den dagen någon av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg eller Per Schlingmann är borta håller inte bygget längre, åtminstone inte för att nå 35-40 procent av rösterna. Varje enskild person måste ersättas och den enda som kan ersätta Fredrik Reinfeldt i triumviratet är antagligen Filippa Reinfeldt. Det är också då som Moderaternas framgångssaga skulle bytas ut från New Labour och Storbritannien till Clinton-familjen och USA.

På båten till Almedalen i somras suckade en socialdemokratisk tjänsteman och sa att Socialdemokraternas val varken var 2010 eller 2014 utan snarare 2018. Om spådomen slår in och Filippa Reinfeldt tar över från Fredrik Reinfeldt 2016 skulle blickarna vändas mot Socialdemokraterna med frågan om de tills valet 2018 skulle kunna göra sin egen parallell till den senaste valrörelsen i USA – få fram en ung, karismatisk ledare, inriktat på det folkrörelsebyggande som skulle krävas för att få liv i partiet igen.

Parallellerna till Obama behöver inte vara så dåliga som man tror. Inte heller behöver man lämna Storbritannien i det första taget. När Tony Blair avgick sjönk New Labour ihop under Gordon Browns ledning, något som lika gärna skulle kunna hända Moderaterna den dagen Fredrik Reinfeldt avgår. New Labour hade också det kampanjmakeri som Moderaterna haft de senaste åren – en partiledare i Tony Blair, en finansminister i Gordon Brown och en kommunikationschef i Alastair Campbell. Det visar på vikten av att det faktiskt finns ett nytt triumvirat som kan ta över efter Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann – annars kommer obevekligen en ny socialdemokratisk folkrörelse att göra Moderaternas dröm om 35-40 procent av väljarstödet till storhetsvansinne.