Det har blivit hög tid att prata om den klassiska socialdemokratin, nu efter att ha talat om striden mellan höger och vänster i partiet.
Det är två kandidater som jag återkommer till, Pär Nuder och Sven-Erik Österberg, som både förenas av en tro på socialdemokratisk samhällsmodell och att det partiet behöver göra, snarare än att förnya sig, är att hitta tillbaka till sig själva.
Det krävs antingen mod eller feghet för att komma dit och och i någon mening står Pär Nuder för modet och Sven-Erik Österberg för fegheten – Pär Nuder för att sikta på att bli något, Sven-Erik Österberg för att bli det man är.
Jag har redan diskuterat varför det är svårt för Pär Nuder och Sven-Erik Österberg att gå segrande ur leken, efter att vänstern bundit upp sig själva på två kandidater, Lena Sommerstedt och Veronica Palm. Det ger fritt spelutrymme för Mikael Damberg på högerkanten och kan på sikt leda till att en person som Thomas Östros vinner striden om partiledarskapet, om kritiken blir för skarp av Mikael Damberg. Jag har också argumenterat för att Kriskommissionens rapport, som just förespråkade en klassisk socialdemokrati, var för svag för att lägga en grund för antingen Pär Nuder eller Sven-Erik Österberg.
Men det finns också en bakomliggande faktor som försvårar för Nuder och Österberg – Mona Sahlins beslut att försätta partiet i kris.
Jag har tidigare argumenterat för att det var detta beslut som satte Mona Sahlins politiska karriär ur spel, något jag fortfarande står fast vid. Samtidigt går det att se Sahlins beslut som en produkt av något annat – som att hon offrade sig själv för att kunna driva igenom den politik hon senare kom att lyfta upp i sitt avslutningstal – en högerpolitik som ligger betydligt närmare Damberg och Östros än Nuder och Österberg.
När man försätter ett parti i kris är det samma sak som att kräva förändring eller utveckling. Även om en sådan förändring i och för sig skulle kunna gå åt vänster, så är det svårt att driva en sådan utveckling om ett parti samtidigt har förlorat ett val högerut. Det innebär att det oundvikligt uppstår en stark press mot partiet att gå högerut och att den riktningen inledningsvis kommer att väga tyngre än driften att stå kvar där partiet står.
Mona Sahlin skulle själv kunnat sitta kvar, om hon hade undvikit att försätta partiet i kris och istället låtit partiet stå kvar där det stod. Det var när hon talade om kris och en genomgripande förändring som hon tvingades avgå – och samtidigt öppnade upp vägen för högerkandidater som Damberg och Östros.
Det finns bara två krafter som kan hindra en sådan rörelse mot höger och det är antingen mod eller feghet. Om partiet inte vågar förändras eller inte litar på förändringen, trots att Mona Sahlin försatt partiet i kris, kommer man att välja Sven-Erik Österberg till partiledare. Om partiet däremot vågar tro på sig själva kommer man att välja Pär Nuder. Det innebär att Österberg och Nuder behöver använda sig av två olika strategier. Österberg behöver vara tyst och invänta fegheten i partiet, medan Nuder skulle behöva tala och ingjuta mod i partiet, på det sättet han gjorde inledningsvis.
Jag vet inte själv varför Nuder är tyst eller varför han inte vill tillbaka till politiken. Mycket talar för att han – hur svårt han än hade haft att vinna ett val mot Fredrik Reinfeldt – hade varit den partiledare som Socialdemokraterna verkligen behöver. För den som behöver fler argument i frågan har Dagens Nyheter gjort en bra sammanfattning i en huvudledare för någon månad sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar