Aztec Camera

Det är svårt att tala om ett konstnärskap när det kommer till Roddy Frame. För att vara en ung, ambitiös man blev han som äldre tråkig och vardaglig. Ni behöver inte lyssna på Frestonia, den sista skivan han gjorde som Aztec Camera, eller North Star, den första han gjorde i eget namn.

En gång var han vacker, när han var 16 år och sjöng om att brevväxla om att vandra rakt ut i vintern. Om jag hade skrivit denna blogg för tjugofem år sedan hade jag aldrig klagat på att Mark Knopfler producerat hans skivor eller haft något att anmärka på temaskivor om USA eller om England.

Mycket finns att säga om Roddy Frame och Paddy McAloon, låtskrivaren och sångaren i Prefab Sprout. Båda var de enda som under 1980-talet kom undan med att ha fler än tio ackord i varje låt och integrera jazz och soul med popmusik. När de blev äldre gick de olika vägar. Paddy McAloon stängde in sig i ett hus på landet, medan Roddy Frame flyttade in till London – McAloon blev originell, Frame alldaglig. Samtidigt fortsatte de båda att fylla sina skivor med en slags vuxenpop som nästan låg nära dansbandsmusik, svår att motstå för den som själv komponerar men obegriplig för omvärlden.

Nu senast släppte Roddy Frame albumet Western skies, där han ler mot lyssnaren på framsidan, som om han vore en slags McDreamy eller med i annan valfri sjukhusserie. Ni som vill avstå från det kan enklast vända er till det charmanta debutalbumet eller uppföljaren Knife – den skiva som Mark Knopfler spelar gitarr på.