Jag ska inte påstå att allt är lyssningsbart så här i efterhand. Det är svårt att förstå Kate Bush om man inte accepterar romantiken som stilart – det som fick Bush att döpa en låt efter Emily Brontës Svindlande höjder och låta hela sin musik styras av känslor och inte förnuft.
Kanske blir hon som allra bäst i Aeriel, ett dubbelalbum som kom ut för sex år sedan, efter tolv år av tystnad. Det är ett nästan impressionistiskt album i jämförelse med de tidigare skivorna, särskilt när det ställs mot de nästan överdådiga The Red Shoes och The Sensual World – den senare med en titel som anger vilken riktning hennes produktion tog under ett sent 80-tal och ett tidigt 90-tal.
För den som vill lyssna mer kan jag rekommendera Never for Ever och Hounds of Love, de två rakaste albumen. Ni kan också lyssna på hur sympatiskt Robyn i Dancing on my own lånar både uppbyggnad och slingor från Running up that hill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar