Jag ska säga att jag var överraskad när vänstern inom Socialdemokraterna började föra fram Lena Sommerstedt som partiledarkandidat, exempelvis genom kampanjen Kom igen Lena! och genom S-studenters nominering av henne till partiledarposten.
Nu ska det väl erkännas att det finns två olika slags vänster inom socialdemokratin – en som utgår från arbetarklassen och en från medelklassen, den första en större grupp som sympatiserar med LO och är mer sakpolitiskt drivna, den andra genom en grupp som beskriver sig själva som demokratiska socialister och som är mer ideologiskt drivna. Främst är det de demokratiska socialisterna som fört fram Sommerstedt som partiledarkandidat medan den andra gruppen i någon mening ställt sig bakom Veronica Palm. Om det funnits något som enat de båda grupperna har det varit att de sett det som angeläget med en kvinna som partiledare.
Mycket talar för att de demokratiska socialisterna kan ha begått ett stort misstag genom att binda upp sig mot Sommerstedt istället för att ena sig bakom Veronica Palm, särskilt i ett läge när Mikael Damberg kommer allt närmare partiledarposten.
Inget ont finns att säga om Lena Sommerstedt. Hon är intellektuell och akademiker, en utmärkt skribent och en skicklig debattör. Trots att hon inte haft särskilt många andra uppdrag inom partiet än minister är hon en förtroendeingivande person och en god ledare. För en demokratisk socialist framstår hon också som ett strategiskt val. Hon fungerar som trojansk häst på ett annat sätt än Morgan Johansson och framstår som ett mer spännande vallokomotiv än exempelvis Leif Pagrotsky och Marita Ulvskog.
Kanske finns det också en lättnad i att ha funnit en annan intellektuell kraft än Göran Greider att föra fram. Med Lena Sommerstedt skulle de demokratiska socialisterna få en starkare position inom partiet, även om hon inte blev vald till partiledare. På många sätt skulle Sommerstedt bli ett viktigt inlägg i debatten om att socialdemokratin behöver en starkare intellektuell förankring, den som i någon mening gick förlorad med Gunnar Sträng och Olof Palme och nu återfinns återupptagits genom Anders Borg i Moderaterna.
Problemet är bara att de demokratiska socialisterna har räknat fel på rösterna och ännu en gång riskerar att lida samma nederlag som de gjorde i SSU under Mikael Dambergs ledning.
Det som hänt är att vänstern i partiet splittrats upp på två kandidater, Lena Sommerstedt och Veronica Palm, egentligen bara därför att de demokratiska socialisterna till varje pris vill föra fram en intellektuell kraft. Det innebär att Veronica Palm, som är 39 år gammal och kvinna, går miste om den uppbackning hon behöver för att inte räknas ut just i egenskap av sin ålder och sitt kön. När Veronica Palm räknas ut på grund av detta – något som hänt de senaste veckorna – innebär det att ingen på ett naturligt sätt kan balansera upp högern i partiet. Det öppnar i sin tur upp för Mikael Damberg att få en oproportionerligt stor möjlighet att föra fram sin kandidatur.
Om hela vänstern istället hade backat upp Veronica Palm och poängterat vikten av att hon är både ung, kvinna och karismatisk hade Palm antagligen spelat lika med Damberg och därmed neutraliserat honom som kandidat. I ett sådant läge hade det varit naturligt för partiet att stryka båda två som kandidater, eftersom ingen av dem hade kunnat ena partiet – Palm hade varit för vänster och Damberg för höger. Det hade antagligen lett till att en mittenkandidat som Pär Nuder eller Sven-Erik Österberg hade kunnat komma fram. Även om de demokratiska socialisterna då inte hade fått en vänsterkandidat som partiledare hade de åtminstone undvikit en högerkandidat.
Det finns alltså mycket som pekar på att Lena Sommerstedt var en riskabel kandidat för vänstern inom Socialdemokraterna. Men än är inte loppet kört. I ett läge där de demokratiska socialisterna hade släppt Sommerstedt och backat upp Veronica Palm skulle Mikael Damberg aldrig bli aktuell som kandidat. Frågan är bara om vänstern inom partiet skulle kunna komma dit. Mellan de olika vänsterfalangerna inom socialdemokratin skiljer inte bara en hel samhällsklass utan också en syn på politiken – som en praktisk eller en intellektuell verksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar