Chockdoktrinen

Jag borde skriva något om socialdemokratins kris.

Det fanns, som jag skrivit om tidigare, fortfarande mycket som talade för Mona Sahlin under valnatten. Jag har redan varit inne på hur hon hade kunnat rädda sin politiska karriär, men inte nödvändigtvis vinna några val, på att göra Sverigedemokraterna och inte Moderaterna till sin politiska huvudmotståndare. På samma sätt imponerade hon också med sitt allvar i SVT:s valvaka och i Ekot lördagsintervju en vecka senare. Det fanns ett ett ansvarstagande som kanske bäst illustrerades i citatet från valvakan: ”Vi har gjort ett dåligt val, ett riktigt dåligt val.”

Problemen kom först senare, genom den plötsliga omsvängningen att utse en kriskommission. Många har kritiserat Mona Sahlins bristande strategiska förmåga och det ligger något i det. Jag är övertygad om att namnet, Kriskommissionen, kom till i all välmening, som ett försök att göra om omprövningen från 2007 och 2008 på ett mer kraftfullt sätt – som ett sätt att verkligen lägga något bakom orden och visa på det allvar som Mona Sahlin gav prov på under valnatten.

Men ordet kris signalerar inte samma sak som allvar, utan adderade något nytt till partiets kommunikation efter valet. En kris är ett tillstånd man är i – ansvar är hur man hanterar det tillståndet. Det enda sättet att komma ur en kris är att ta ansvar, men det enda sättet att ta ansvar är inte nödvändigtvis att försätta något i kris. Det visar att Kriskommissionen öppnade upp en ny strategi, som inte fanns med Sahlin under valnatten.

Det finns egentligen inget att invända mot att ta ansvar genom att försätta något i kris. Naomi Klein visade på ett bra, om än spekulativt, sätt i sin senaste bok Chockdoktrinen att kriser är verkningsfulla för att åstadkomma politisk förändring. Johan Cullberg och vilken psykoanalytiker som helst hade antagligen hållit med. Det i kris som en verklig förändring kan ske – och kanske är det så att en verklig förändring också i förlängningen är det som tvingar fram kriser.

Men en kris är dubbel på ett sätt som ansvarstagande inte är, av den enkla anledningen att en kris både kan föra en något bakåt eller framåt. I krisen släpps alla drivkrafter, positiva som negativa, fria samtidigt som det inte är klart vilka drivkrafter som kommer att vinna eller var en människa eller ett parti ska hamna. Det är därför man enbart ska försätta något i kris om man, som Naomi Klein hävdar, har en tillräckligt tydlig agenda och ett tillräckligt tydligt mandat – en tillräckligt stor makt över processen och en tillräckligt tydlig idé om vart man vill föra en människa eller en organisation.

Förutom att kritisera Mona Sahlins strategiska förmåga har många också kritiserat hennes brist på både mandat och agenda, ett arv många är överens om att hon fick av Göran Perssons auktoritära tid som partiledare. Det innebär att hon varken fått eller kunnat skaffa sig ett mandat för att leda partiet i en kris, eftersom kriser just kräver att någon har ett mandat att peka ut en agenda och föra ett parti eller en människa genom en kris. Inte minst blir det tydligt när partiet uppvisar just det alla uppvisar i kriser, när alla konflikter kommer upp till ytan och all underliggande osäkerhet och vilsenhet blir synlig.

Mycket talar för att det i grunden var onödigt att ta det steget Mona Sahlin tog. Naturligtvis kan det finnas en poäng att låta alla konflikter komma upp till ytan och all underliggande osäkerhet och vilsenhet bli synlig men inte under vilka omständigheter som helst. Bara för att det finns konflikter eller vilsenhet behöver den inte heller nödvändigtvis komma upp till ytan. Det finns mer eller mindre lyckade tillfällen att sätta igång livskriser – och det finns mer eller mindre ansvarsfulla sätt att göra det på.

Jag skulle vilja hävda att Mona Sahlin själv skapade den kris i socialdemokratin som nu skakar paritet, inte genom att skapa en kriskommission, utan genom att släppa loss ordet, namnet, beteckningen kris i ett parti som i grunden var osäkra på sig själv och vilsna i livet. Det hade gått, och det återstår att se om det hade varit en bättre strategi, att stanna kvar i det ansvarstagande som Mona Sahlin visade upp under valnatten. I ett sådant läge hade man sagt att vi har fast mark under våra fötter, men vi har verkligen, verkligen fått något att tänka på, och vi återkommer om det när vi tänkt klart.

Det återstår att se om Socialdemokraterna kommer ur sin livskris stärkta eller försvagade. Mycket tyder i alla fall på att Mona Sahlin, om hon fortsatt på sin ursprungliga strategi om ansvarstagande, hade kunnat rädda både sin egen politiska karriär och samtidigt undvikit att sätta sitt eget parti på spel.