Jag tror inte att Knut Ahnlund protesterar om jag behandlar Michael Haneke och Elfriede Jelinek i samma inlägg. Det är inte bara Österrike som förenar de båda, utan kanske snarare hur de valt att förhålla sig till sitt hemland, om inte till hela det tyska språkområdet, om man vill vara sådan.
Precis som många poängterade var det en slags historisk ironi som uppenbarade sig när fallet med Joseph Fritzl kom fram. Tematiken med mord, slaveri och incest skulle kunna höra hemma i vilken Elfriede Jelinek-roman som helst, på samma sätt som massmedias reaktioner lätt hade kunnat filmatiseras av Haneke – som för övrigt filmatiserat Jelineks roman Pianolärarinnan, som på svenska fick titeln Pianisten och på engelska The Piano Teacher.
Det finns en viss heder i Jelinek och Hanekes analyser, efter det som hänt Österrike de senaste åren. Kanske försvarar det också valet att göra så samhällskritiska och satiriska verk, på ett sätt som nästan sänker Bret Easton Ellis eller Chuck Palahniuk – det faktum att ingen ännu sprängt alla större banker eller blivit massmördare på Manhattan gör Jelinek och Hanekes verk till mer än hypoteser.
Om ni vill läsa Jelinek kan ni börja med Pianolärarinnan och vill ni se något av Haneke så fungerar det med Funny Games, som har gjorts i både en tysk och en amerikansk upplaga. Jag låter den avgörande scenen i slutet, när det blir synligt att en av mördarna har på sig Converse-skor, bli övergången från Jelinek och Haneke till Patrick Bateman, Victor Ward och Tylor Durden. Om New York och Los Angeles sedan kommer att producera lika stora monster som Wien och Salzburg återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar