Ett enkelt svar

Vänsterpartiet sägs ha problem, precis som alla andra småpartier som backade någon procent i valet.

Det är svårt att skriva något längre om Vänsterpartiets problem med sin politiska kommunikation utan att hamna tillbaka till samma slutsatser som präglade deras valkampanj, en kampanj som för övrigt verkar ha skapats av Uje Brandelius och inte en PR-byrå, om man får tro det senaste numret av Magasinet Novell.

Jag satt av en slump bredvid Jonas Sjöstedt på en restaurang för några veckor sedan och hörde honom säga att Lars Ohly inte stegar åt sidan i väntan på Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson, som porträtterades i Fokus stora reportage om den rödgröna skuggbudgeten.

Naturligtvis skulle Jonas Sjöstedt lyckas dra upp Vänsterpartiets siffror ett par procentenheter. Men Vänsterpartiets problem går djupare än partiledaren och det är inte heller självklart att röstsiffror på 5 procent ens behöver ses som ett problem utan snarare som en framgång.

I alla valmanskårer finns det en förhållandevis urban samhällsklass som letar efter ett upplyst och progressivt alternativt på vänsterkanten. Det var denna grupp som gav Vänsterpartiet sådana framgångar under Gudrun Schymans 90-tal, när Lukas Moodysson ville avskaffa kapitalismen och Timbro ändå var något på spåret med popvänstern, bara några år innan rörelsen imploderade i samband med Göteborgskravallerna. Det är inte fel att säga att Vänsterpartiet var i fas med tidsandan och på så sätt förtjänade rösterna från den grupp som kanske tydligast ligger i fas med den samma.

Det har gått över 10 år sedan Vänsterpartiets förra framgångar och samma grupp återfinns idag hos Miljöpartiet. Jag ska inte påstå att det vore omöjligt att få dem att vända tillbaka, men det finns också en trianguleringsproblematik som i lika hög grad återfinns hos Socialdemokraterna – det krävs en väldigt skicklig positionering om man ska locka väljare som gått i en mer liberal riktning att återvända till dit de en gång kom ifrån.

Naturligtvis är det inte svårt att skapa en sådan positionering i partiets politiska kommunikation. Mer än något annat var valkampanjen ett försök att göra så. De allra flesta vänsterpartister vet hur man släpper en mer strukturell analys för att uttrycka sig mer kommunikativt – kapitalismen och borgarklassen kan lätt bytas ut till dagisplatser och tandvårdsreformer. Men det krävs också att befinna sig i fas med större samhälltrender för att nå större framgångar än en eller två procentenheter. Precis som jag skrivit om tidigare krävs det att hela partiet byter ut den strukturella analysen till något mer kommunikativt. Förr eller senare måste Hans Linde, för att uttrycka det klart och tydligt, inte bara klä sig väl utan även avstå från att tala om imperialismen.

Jag ska återkomma till vad Miljöpartiets språkrörsbyte till Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson kommer att innebära för partiet i fråga. Mycket talar för att bytet från Maria Wetterstrand till Mikaela Valtersson gör att någon procent av livstilsliberaler rör sig mot ett borgligt alternativt medan Gustav Fridolin, som talar likt en SSU:are han aldrig var, kommer att hindra en annan möjlig flykt från Miljöpartiet till Vänsterpartiet, om Jonas Sjöstedt väl skulle ta över efter Lars Ohly.