Lanzarote

Det är dags för Miljöpartiet att välja nya språkrör.

Mycket talar för att Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson får förtroendet att leda partiet efter Peter Ericsson och Maria Wetterstrand.

Jag har tidigare varit inne på hur Miljöpartiets framgångssaga det senaste decenniet hänger ihop med tidsandan – de är 2000-talets Vänsterparti och det senaste decenniets mest upplysta alternativ, efter att Folkpartiet valt att alliera sig med Edmund Burke och vägrat låta Birgitta Ohlsson sköta annat än EU-frågor i regeringen.

Det är med viss spänning som man blickar mot Miljöpartiets framtid. Frågan är naturligtvis om partiledarbytet kommer att betyda en framgång eller tillbakagång i opinionen.

Mycket talar för att Gustav Fridolin plockar upp den socialistiska tradition som ändå Peter Ericsson stått för. När man läser Blåsta!, boken han skrev för några år sedan om 1990-talets nedskärningar, så framstår fördelningspolitiken som nästan mer avgörande för honom än klimatpolitiken. Det är fritidsgårdar och tandvårdsreformer och ett nästan progressivt vänsterparti man kan skymta bakom retoriken, på tal om vad som var i linje med tidsandan under det 1990-tal han skriver om i sin bok.

På samma vis talar mycket för att Mikaela Valtersson får plocka upp stafettpinnen från Maria Wetterstrand. Det är en fascinerande resa som Wetterstrand fått väljaropinionen att göra, när väljare som var trogna Vänsterpartiet under 1990-talet, och nu står i valet mellan Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet, väljer Miljöpartiet trots den många gånger uppenbara liberala politiken. Det är en omsvängning av en mindre men ändå betydande väljargrupp som andra liberala krafter inte hade lyckats med.

Trots att Gustav Fridolin ersätter Peter Ericsson och Mikaela Valtersson ersätter Maria Wetterstrand, finns det även ett omvänt förhållande, som Fokus påpekade i en artikel för några veckor sedan.

Gustav Fridolin får sannolikt axla manteln av att vara det utåtriktade språkröret på det sätt som Maria Wetterstrand. Fridolin kommer att dra rubriker, medan Mikaela Valtersson kommer att vara ett mer inåtriktat språkrör av den typ som Peter Ericsson var. Det ska också noteras att Fridolin blir det yngre språkröret och Valtersson det äldre, på samma vis som det var med Wetterstrand och Ericsson – den yngre utåtriktad, den äldre inåtriktad.

Det kan säkert bli så att Miljöpartiet ligger kvar på samma nivå i väljarstödet. Trots allt styr tidsandan mer hur språkrören uppfattas än språkrören styr tidsandan. Men en del talar för att det omvända förhållandet mellan Fridolin/Wetterstrand respektive Valtersson/Ericsson gör att partiet går miste om viktiga väljargrupper.

När Wetterstrand var språkrör var partiets liberala sida det utåtriktade, medan Ericssons socialism tillhörde det inåtriktade. Det gav en trovärdighet hos de vänsterväljare som valde Miljöpartiet framför Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Feministiskt Initiativ, samtidigt som det också öppnade upp för möjligheten att mer offensivt dra till sig mer liberala väljargrupper.

Jag är inte expert på väljaropinionen, men bara en rundvandring i min bekantskapskrets säger att flykten från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är mer eller mindre fullbordad. Jag är osäker på om Fridolin kommer att dra fler socialistiska väljare eller bara hålla kvar dem som Miljöpartiet redan fått. På samma sätt är jag osäker på om Fridolins lyskraft kommer att överstiga Wetterstrands – det han vinner i ålder vinner hon på sitt kön.

Det innebär att ansvaret för att driva Miljöpartiets opinionssiffror uppåt i detta fall skulle landa på Mikaela Valtersson, som alltså skulle tillhöra den inåtriktade delen av partiet. Naturligtvis skulle man kunna tänka sig samma förhållande där som hos Peter Ericsson, att Valtersson innebär en trygghet för de liberala väljare som trots allt hamnat hos partiet. Samtidigt så är antagligen inte Miljöpartiets jakt på liberala väljare avslutad, på det sättet som jakten på socialistiska väljare kan vara. Det skulle i sådana fall innebära att partiet skulle få svårt att växa i liberala väljargrupper när en utåtriktad Wetterstrand byts ut mot en inåtriktad Valtersson.

Mer än språkrör avgör som bekant ett partis röstsiffror. Men en hel del tyder ändå på att Miljöpartiet kan ha nått sin topp – och att Fridolin kan riskera att driva bort de liberala väljare som Miljöpartiet trots allt vann i den senaste valrörelsen.