Jag minns Jonathan Johansson från min ungdom, uppvuxen i Malmö som jag är och med en klasskamrat från grundskolan som var baptist. Jonathan och Stephanie låg i en hög på golvet när jag var på besök i kyrkan och sedan vandrade han omkring i Stockholm, som en orolig ande, på tunnelbanan och med intensiv blick på alla spelningar. Det tog flera år innan jag lärde mig placera honom.
Det råder brist på kristen popmusik. Jag har tidigare nämnt Innocence Mission, som håller uppe en katolsk tradition, och sedan finns den lätt gospelliknande, frikyrkosinnade tradition som Sufjan Stevens håller sig inom. Men i Sverige är det tomt, om man bortser från Thomas Anderson Wij. Jonathan Johansson fyller upp det tomrummet på ett fint sätt. Jag lyssnar fortfarande på skivan efter flera år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar