Den fula ankungen

Nu släpper Pet Shop Boys ett nytt album, The Most Incredible Thing, som överraskande nog är ett album för en balett, baserat på en H.C. Anderson-saga.

Men inget överraskar egentligen med Pet Shop Boys. Inga har heller försökt undfly sitt öde lika mycket som Neil Tenant och Chris Lowe.

Pet Shop Boys har alltid lyckats att göra klassiska popskivor, åtminstone så som de lät på Please, Actually och Behaviour. I Very öppnade de upp sig för ett annat spår, genom skivor helt byggda på en genre, något som lyckades med discon på Very, men misslyckades med Nightlife, där technon blandades upp med musikalspår och Bilingual, som hade fler riktningar än enbart world music.

För detta kan de vara förlåtna, om det inte vore för Release, en konstgjord gitarrskiva som tog bandet ut på väldigt djupt vatten. Trots det lyckades man återkonstruera sin karriär och återgå till sitt öde, genom Fundamental, en överdådigt orkestrerad skiva, signerad Trevorn Horn, och med samtliga element från deras dittillsvarande karriär närvarande.

Det hade räckt med Fundamental för att undkomma skammen över en skadeskjuten karriär. Trots allt var det Release och den bristande konsekvensen i Nightlife och Bilingual som kunde göra Fundamental så fundamental. Det misstag Pet Shop Boys nu verkar göra är att återta de sämre delarna i sin karriär. Först ut var Yes, skivan efter Fundamental, som precis som Release försökte integrera Johnny Marr och gitarrer med vanlig syntproduktion, som om bandet ville be om ursäkt för sina tidigare tillkortakommanden. När man nu gör en balett känns det som ett försök att överkomma fiaskot med Closer the heaven, musikalen från 1990-talet som inte fick många månader på West End.

Var Pet Shop Boys ska röra sig efter The Most Incredible Thing vet ingen. Någon annan skiva än Fundamental, om och om igen, kan de inte göra, om amabitionen inte är något annat än att just undkomma sitt öde.

Jag röstar på att de plockar upp samarbetena med andra artister igen, det som gjort att de antyder att var och varannan låt egentligen är skriven till Liza Minelli, Dusty Springfield eller Madonna. Till dess kan vi alla lyssna på den finaste mash upen på den här sidan 2000-talet, den som blandar Madonnas Jump med Pet Shop Boys West End Girls.