Det är förvånande att jag inte plockat upp Hayao Miyazaki ännu på bloggen, men kanske behövde jag lite distans för att skriva om honom här.
Jag tycker om det mesta han har gjort, och tycker att ni också borde göra det. Kanske bäst – men det kan vara för att jag ibland dras mot hans episka sida – är Princess Mononoke. Jag väljer den när alla andra väljer Spirited Away och kan aldrig bestämma mig för om jag är rädd för eller bara fascinerad av de stora, snälla vargarna.
Jag har också en ofärdig skiva med Samarkand, den som bara saknar tvärflöjter och rytminstrument, där Miyazakis filmer finns med i bakgrunden. Jag släppte aldrig mina barnsagor och är glad att Helena gjorde samma val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar