Det är en egendomlig regering, så stor att jag ännu inte ens lärt mig alla ministrar. Mycket tyder på att allt är upplagd för en andra akt, en sådan som ska falla mitt emellan och anonymt leda vägen till en mer dramaturgiskt ordnad upplösning.
Jag ska återkomma till de borgliga småpartiernas problem i kommande inlägg, men naturligtvis börjar problemen redan i regeringsbildningen. Om Fredrik Reinfeldt hade rätt i sitt tal om allmänintresset och särintressen från Almedalen i somras är det uppenbart att Moderaterna, som det nya statsbärande partiet, lagt beslag på allmänintresset mellan småpartierna målat in i sig i ett hörn kring sina respektive särintressen.
Folkpartiets rockad av Nyamko Sabuni är det som roar och oroar mest. Om politik är att lägga lagförslag finns det inga problem med att avskaffa högskole- och forskningsministern men Folkpartiet gör avkall på halva sin intellektuella profil när det inte längre är Lars Leijonborg, Tobias Krantz eller för den delen Cecilia Wikström som bär upp posten. Med en nästan tvångsmässig förflyttning av Nyamko Sabuni stärks också intrycket av att partiet vill behålla henne till varje pris, trots att hennes nuvarande portfölj varken hänger ihop eller är möjlig att kommunicera.
Centerpartiets rörelse mot landsbygden har samma fascinerande cirkelrörelse, ett slags nyspråk i att inordna frågor om lantbruk, djurvård, jakt och viltvård, naturresurser och miljö i ett ruralt sammanhang – lite som försöket att göra Mona Sahlin till samhällsbyggnadsminister på urbana frågor i Göran Perssons sista regering. Försöket att kombinera IT med regionala frågor i Anna Karin Bratt som IT- och regionminister stärker också strategin. Framför sig ser man en Stig Cleasson-roman, fullt värdig Henrietta ska du också glömma.
Kristdemokraternas rörelse in mot sig själva är annars väl dokumenterad, nu när man stänger in sig på socialdepartementet och lämnar alla andra politikområden därhän. Det är en positionering som ändå ger grund för drömmen att låta familjen bli samhällets bärande enhet, samtidigt som det är svårt att se hur Göran Hägglund, Maria Larsson och Stefan Attefall ska driva samhället i en mer tysk riktning.
Jag fascineras naturligtvis av alla moderater i regeringen, näst intill omöjliga att komma ihåg eller att lyfta fram. Det är ett sympatiskt drag att placera Peter Norman som finansmarknadsminister och Ulf Kristoffersson där han hör hemma, men annars blir känslan att de moderata profilerna tagit slut, det ögonblick som Sven Otto-Littorin stegade ut, Sten Tolgfors upphörde att vara partisekreterare och Mikael Odenberg avgick i vredesmod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar