Looming in the Gloom

Jag har följt Peter Høeg länge nu, från debutromanen till att Natalia Kazmierska återupplivade honom på den jylländska landsbygden.

Det är ett förvånansvärt jämnt författarskap om man blickar tillbaka på det. Jag minns att sitta i någons kök och diskutera De kanske lämpade eller att läsa hans kanske bästa verk, Föreställningar om det 20:e århundradet, på ett trägolv i utkanten av Södermalm. Frökens Smillas känsla för snö blev inte fel som film och till och med jag tålde det explicita i Kvinnan och apan.

Hans senaste roman, Den tysta flickan, är en historia som ständigt vidgas, i för många riktningar och för många dimensioner. Ni ska läsa den men också vara beredd på att den följer sin egen kronologi och nästan blir spiralliknande till sin karaktär – den försvinner ut och bort och lämnar en inte riktigt kvar.

Nu kommer Elefantskötarens barn ut på svenska, en bok som enligt Høegs egen utsago ska vara humoristiskt. Mer och mer har jag en känsla av att det finns ett parallellt spår mellan Høeg och David Lynch, lite som att Høeg längtar att få skriva sin egen raka historia, denna gång med en utvecklingsroman som fick DN:s recensent att referera till Lemony Snickets och Syskonens Baudelaires olycksaliga liv.