Det var länge sedan jag resonerade om britpoppens uppgång och fall, förutom ett blogginlägg när Verves Urban Hymnes kom in i mitt liv igen. Jag tror inte heller att ämnet hade varit intressant att återvända till, om det inte vore för att Way Out Wests släppt att Pulp blir en av huvudakterna för festivalen.
Jag tänker på This is hardcore och kan plötsligt fullborda dramaturgin, den som började med shoegazen som anslag, Madchester-vågen som presentation och Saint Etienne som första vändpunkt, för att sedan gå över till en lång andra akt, med Modern Life is Rubish, Definitely Maybe och Dog Man Star, det som senare blev en andra vändpunkt genom What’s the story morning glory, The Great Escape och Coming up och så senare OK Computer som tredje aktens klimax.
Efter det kan historien skrivas på flera olika sätt. Jag har tidigare alltid fått leva med en slags amerikansk klippning, med Coldplay, Travis och Embrace som avtoning, efter att Be Here Now exploderat i skyn och alla gråtit ut till The Drugs Don’t Work. Men om filmen klipps i en europeisk version borde antagligen slutet handlat mer om This is Hardcore, Pulps näst sista album, innan den avslutande och Scott Walker-producerade We Love Life.
Det är svårt att se Pulps tidigare skivor, kanske framför allt His’n’Hers och Different Class, i något annat ljus än sena kvällar och nätter, med för mycket vitt vin och för stökiga dansgolv. Jag tror jag delar den erfarenheten med de flesta. Men This is Hardcore är ett mer sammansatt album, där Jarvis Cockers texter inte går att förhålla sig till med händerna i luften. Om OK Computer blev det enda brittpopalbumet som kom direkt från en konsthögskola blev This is Hardcore det enda brittpopalbumet att komma från akademin.
Nu blir det skäl att återuppliva albumet under sensommaren och invänta den alltid lika sympatiska textraden om att Jarvis Cocker inte är Jesus, även om han har samma initialer. För att leva ett liv där man stannar hemma och diskar är albumet ett värdigt och vuxet alternativ, när stora delar av brittpopkatalogen skulle fått Oskar Linnros att sjunga om att vara glad över att inte längre vara 25.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar