Psaltarpsalmen

Även Kristdemokraterna sägs ha problem, kanske störst problem av de partier som tappade röster i valet – Kristdemokraterna tappade mest och fick också flest stödröster från väljare som annars hade valt Moderaterna.

I ett av de senaste numren av Fokus sågar Torbjörn Nilsson Kristdemokraternas falanger sönder och samman och frågar sarkastiskt hur många som kan ingå i respektive falang, med tanke på hur små Kristdemokraterna är som parti. Det är en onödigt barsk kritik, som missar att mer eller mindre sammanhållna falanger finns i alla organisationer.

Ändå säger artikeln i Fokus något och det samma gäller den ständiga pressen på Göran Hägglund att avgå. Precis som hos Centerpartiet återkommer en och samma kritik om att partiet har förlorat sin själ och att det ska ha blivit omöjligt att förklara vad partiet står för eller varför partiet överhuvudtaget existerar.

Det är lätt för ett parti att misströsta när väljarna sviker och landa i känslan av att ens egna konturer börjar bli suddiga. Därför är det inte en överraskning att Centerpartiet och Kristdemokraterna, som båda satsat stort på att förnya och stärka sin profil, drabbas av en slags identitetskris. Frågan är bara vad det existentiella tvivlet beror på.

När man tittar på Centerpartiets och Kristdemokraternas valkampanjer och de frågor de lyft i valrörelsen är det inga problem att hitta avgörande fokusfrågor. Tvärtom har Centerpartiet och Kristdemokraterna blivit tydligare med åren – rent av skarpare också och mer ideologiskt drivna eller åtminstone mer medvetna om sin underliggande ideologi.

Problemen handlar om något annat. Det är inte 30-sekunderspitchen i hissen som saknas för något av partierna, utan snarare en medvetenhet om var de bägge partierna kommer från och vart de är på väg.

Alla partier bottnar från början i en folkrörelse. För Socialdemokraterna var det arbetarrörelsen och för Miljöpartiet miljörörelsen. För Centerpartiet är det bonderörelsen och för Kristdemokraterna frikyrkorörelsen. Det är också som folkrörelsepartier som partierna kan imponera. Inget är fel med att skapa ett kampanjmakeri kring Centerpartiet eller låta Göran Hägglund chockera med politiska tal om verklighetens folk på Almedalen. Men om båda partierna låtsas som att de inte längre har några rötter faller deras trovärdighet.

Det är denna trovärdighet som både Maud Olofsson och Göran Hägglund har missförstått, genom att tro att det är överbyggnaden och inte basen som de måste utveckla i partiet. Båda partiledarna har det gemensamma att de försökt hitta partiets bas i ideologin – i Maud Olofssons fall i liberalismen och Göran Hägglunds fall i konservatismen. En sådan strategi vitaliserar utan tvekan ett parti och gör både Centerpartiet och Kristdemokraterna till några av de mest idémässigt spännande partierna. Samtidigt blir båda partierna oförankrade – de blir suddiga i konturerna för att de inte längre har en bas, utan enbart en överbyggnad, för att de inte längre är en folkrörelse utan enbart en ideologi.

Det är ingen slump att just Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnat här. Båda partierna skäms för sin bakgrund – Centerpartiet vill bli urbaniserade och Kristdemokraterna sekulariserade. Och visst finns det något charmigt över Centerpartiets rörelse in mot Stureplan eller Göran Hägglunds humor – båda behövs för att landa överbyggnaden om Centerpartiet som ett urbant liberalt parti eller Kristdemokraterna som ett sekulariserat konservativt alternativ. Men strategin skapar inte fler röster och driver långsamt bägge partierna nedåt. Den som inte står med båda fötterna på jorden tappar snart den trovärdighet som krävs för att vinna val och får just den slags dåliga självförtroende som Centerpartiet och Kristdemokraterna drabbats av – att de inte kommer någonstans ifrån och inte heller är på väg.