Amerikas tråkigaste författare är också en av de mer sympatiska. Richard Ford är författaren bakom ett antal fina novellsamlingar skrivna med lågmäld isbergsteknik någonstans mitt emellan Hemingway och Raymond Carver – en av novellsamlingarna heter trots allt Kvinnor utan Män – och en trilogi om sportjournalisten Frank Bascombe som senare blir fastighetsmäklare och får cancer.
Många har kommenterat hur Richard Fords isbergsteknik liksom sveper över lika delar samhälleliga som känslomässiga aspekter. Frank Bascombes liv är i allra högsta grad ordinärt – han åker i sin bil, träffar sin ex-fru, pratar med sin son – men där under virvlar en storm och hela Amerika förbi.
Jag tänker på när Joyce Caroles Oates skrev Vad jag levde för, en roman som har många likheter men också olikheter med Richard Fords triologi – när Frank Bascombe hela tiden hotade att explodera så är Jeromy Corcoran alltid på gränsen att implodera. Det var som att det fanns ett helt samhälle begravt i Jeromy Corcoran, som hela tiden ville komma upp till ytan, medan Frank Bascombe snarare kom upp till ytan genom samhället han rörde sig i.
Nu kommer Ford inom kort ut med en ny roman, med titeln Canada. Jag beger mig till bokhandeln och tänker att det ändå finns något väldigt vackert i vardaglighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar