Zeitgeist

Ni skulle inte ha räknat ut Mona Sahlin.

Det började inte heller dåligt. Jag kommer ihåg när hon gick in i valvakan, bara några minuter efter att hon förnedrats av Kristian Luuk, som de andra partiledarna. Det var svårt att hävda att den parlamentariska situationen med Sverigedemokraterna inte skulle ha passat henne. Om Socialdemokraterna var starkare än Mona Sahlin valrörelsen kändes det nu som att Mona Sahlin skulle bli starkare än socialdemokratin under den kommande mandatperioden.

Mona Sahlin ägnade stora delar av sin politiska gärning åt minoritetspolitik, med kön, etnicitet, sexualitet och ålder som utgångspunkt. I Socialdemokraternas valkampanj placerades hon gång på gång med boxningsklubbar från förorten eller arbetslösa ungdomar som fond. Samtidigt var hennes minoritetspolitik både hennes styrka och svaghet.

När hon hade som starkast ställning under 1990-talet var det mitt i minoritetspolitikens årtioende, skapat av Ny Demokrati, Lasermannen, Rör inte min kompis-kampanjen och med en borglig regering och en ekonomisk kris som fond. Någonstans runt 1992 eller 1993 måste Mona Sahlin ha varit mest i fas med tidsandan. När nu Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, en ny laserman härjade i Malmö och Aftonbladet kopierade Rör inte min kompis-kampanjen kändes det som att Mona Sahlins tid skulle kunna vara nu.

Samtidigt var Mona Sahlins 2000-tal en olycka, som aldrig uppvägdes i den senaste valkampanjen, där minoritetspolitiken drunknade i vad som annars kom att bli ett konservativt årtionde. Det straffade antagligen också ut Sahlin under den senaste valkampanjen, när hennes mobiliseringsbas bland invandrare, kvinnor, unga och HBT-personer blev en svag väljarbas att stå på för en socialdemokratisk partiledare – det motiverar mer en post som integrations- och jämställdhetsminister än statsminister. När Sverigedemokraterna försvann från media under det sista halvåret i valrörelsen, och Moderaterna lyckades hålla undan frågan om en minoritetsregering, så försvann också Sahlins sista triumfkort.

Mona Sahlin var lugn under valvakan. I efterhand väcker det frågan om hur henne strategi egentligen såg ut för att återta regeringsmakten. Det rådde ingen tvekan under valvakan vad hon ville uträtta under den kommande mandatperioden – hennes politiska ilska var större mot Sverigedemokraterna än Moderaterna – men det är tveksam om en sådan gärning skulle betyda något i en kommande valrörelse. Det som är skillnaden mellan dagens samhälle och 1990-talets är att anti-rasismen och skepsisen mot främlingsfientlighet är så mycket mer etablerad i samhället, inte minst för att Sverige fört en stabil migrations- och integrationspolitik de senaste tjugo åren.

Om Sahlin stod på barrikaderna i början av 1990-talet adderade hon nu inget nytt till opinionen, som sedan länge är vänd mot Sverigedemokraterna. Hur trovärdig hon än var i integrationspolitiken så är marginalnyttan av integrationspolitik i en valrörelse inte särskilt hög – alla är ändå överens och det ligger inget nyhetens behag över frågorna. Jag trodde ett tag, innan det blev klart att hon skulle avgå, att Sahlin skulle bli en trovärdig politiker, som kunde sitta kvar för att hon vände sig mot Sverigedemokraterna, samtidigt som trovärdigheten inte skulle addera något i en kommande valrörelse, där ingen ändå vill samarbeta med Sverigedemokraterna och helt andra frågor än integrationspolitik står i centrum.

Sahlins enda hopp att vinna över Moderaterna och inte enbart Sverigedemokraterna – ett parti som de andra redan slår – var att Moderaterna skulle famla bort sin minoritetsregering och gör sig så beroende av Sverigedemokraterna att opinionen vände sig emot regeringen. Jag tror fortfarande inte att det scenariot är troligt, eftersom väljarna verkar förlåta svårigheten att regera i minoritet. Mer om det återkommer jag till i ett kommande inlägg.