Elizabeth talar om West Wing igen, lite som om det vore ett vårtecken.
Det går inte att göra ett val att släppa politiken om man en gång sett sig igenom sju säsonger. Förr eller senare återvänder man till Aaron Sorkin på kokain, hyperspeedade walk with me-konversationer och självbedrägeriet i att tro att man själv är Josh, men inte Toby, Sam, CJ eller Jed Bartlet, när rollerna ska delas ut.
Men så är också West Wing vad regeringskansliet och det verkliga Vita Huset aldrig har varit – en saga om politik som förenar idealism och pragmatism, där världen blir en lite plats att leva på och där alla stannar kvar och arbetar kväll, med take away, bara för att de älskar politik.
Det är den drömvärlden som får en att instinktivt, under revolutionen, tänka på vad som händer i situation room, där Obama sitter med Nancy McNally och överdrivna hökar till generaler. Trots allt är Matt Santos, presidenten som tar över efter Jed Bartlet, skapat från en yngre Obama. Personligen har jag alltid tyckt bättre om Arnold Vinick, spelad av den alltid lika gulliga Alan Alda, i någon mening lik John McCain och så gammal och skröplig att han i slutet av sjunde säsongen har skakat så mycket hand att läkaren måste avråda honom från fler offentliga framträdanden.
För övrigt är det förvånande hur många män som gifter sig med sekreterare i TV-serier nuförtiden, trots att de har yrkeskvinnor runt omkring sig som utmanar dem. Varken Josh eller Don Draper kunde stå emot Donna eller Megan, trots att Amy Gardner och Faye Miller vore så mycket bättre val. Det går att förklara Don Drapers agerande – han är trots allt en man som flyr från sin bakgrund – men det har alltid varit svårare med Josh. Kanske är svaret så enkelt som att Bradley Whitfords karaktär behövde tas ned på jorden och inte längre väcka samma oreserverade beundran. Vi vill alla fortfarande vara Josh, om det bara innebär att vi slipper att gifta oss med Donna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar