Det är en svindlande saga, Christopher Nolands Inception. Man förstod redan i Batman-filmerna att han hade något på gång, särkilt i knepet att musiklägga i stort sett hela filmen, med ständigt stegrande stråkar.
Nu vänder han ut och in på sig själv, på ett sätt som ni själva måste se för att förstå. När man lämnar biografen är man tom på intryck och kan inte gå tillbaka för att rekonstruera. Jag tänker att jag skrev om Peter Høeg nyss och att det ligger något i ständigt vidgade intriger, i lager på lager, mot flera fonder och med en spiralformad rörelse mot filmens upplösning.
Ni ska naturligtvis också se den för Leonardo diCaprios skull. Han gör ett hemskt gulligt porträtt och lyckas, som vanligt, aldrig bli man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar