Bizarre Love Triangle

Det sägs också att Centerpartiet har problem.

Precis som med Vänsterpartiet går det att ifrågasätta det påståendet. För ett mindre parti kan förvisso ett tapp på 1-2 procentenheter i opinionen utgöra 25 procent av de egna rösterna, men allt beror på vad man förväntar sig. Många gånger är det partiernas egna ambitioner – som när Vänsterpartiet under Gudrun Schyman ville nå över 20 procent eller som nyligen, när Centerpartiet inte accepterat något mer än 10 procent av rösterna – som skapar nederlagen. I själva verket kan runt 5 procent av rösterna på både Vänsterpartiet och Centerpartiet vara ett rimligt väljarstöd, även om 2-3 procent av dem skulle vara stödröster från Socialdemokraterna respektive Moderaterna.

Det går både att förvänta sig mycket och lite från Centerpartiet.

Man hade kunnat tro att Centerpartiet skulle kunna skrapa ihop sina 10 procent med hjälp av utförsäljningen av Centertidningar, som ägde många landsortstidningar och värderades till den ofattbara summan 1,815 miljarder kronor, en summa som senare blev en del av Centerpartiets egna kapital. Det är bland annat de pengar som finansierar utökade reklamkampanjer och partiets satsningar på bland annat Magasinet Neo och tankesmedjan Fores.

Trots det sjunker väljarstödet, vilket sannolikt går tillbaka till att väljaropinioner inte kan köpas för pengar – saknar man en affärsidé eller en kundkrets eller inte ligger i fas med tidsandan så spelar det ingen roll hur mycket pengar man investerar. Med ideologisk påverkan är det annorlunda – även om man kan ifrågasätta Timbros spretiga idéprogram får man en säkrare utdelning per krona genom att satsa pengarna på idédebatt än på att påverka väljaropinionen.

Det är också vissa naturliga begränsningar i affärsidé, kundkrets och tidsanda som gör att Centerpartiet inte självklart går framåt i opinionen. Främst handlar det om två närliggande partier och deras påverkan på Centerpartiets förmåga att positionera sig i väljarkåren.

Kanske mest uppenbart är Centerpartiets förhållande till Miljöpartiet, där Centerpartiet allt mer blivit Miljöpartiet på landsbygden, medan Miljöpartiet alltid varit Centerpartiet i storstaden. Hur mycket Maud Olofsson än identifierat en väljaropinion på runt 15 procent som kan tänka sig att rösta på ett grönt parti så har Miljöpartiet alltså redan tagit hälften av rösterna, särskilt i ett läge där Maria Wetterstrand drivit partiet i en mer liberal riktning.

På samma sätt ligger det ett inneboende problem i tron på att partiet kan bli Alliansens liberala röst. Nu senast skulle i och för sig Johan Norberg rösta på partiet – och partiet har verkligen ansträngt sig för att lägga sig an med den mest renlärigt liberala ideologin. Men fortfarande finns ett naturligt hinder i Folkpartiet, som även där tar hälften av de drygt 15 procent av väljarkåren som vill ha ett mer renodlat liberalt alternativ.

Centerpartiet sitter alltså fast mellan två grannpartier. Det går inte att betvivla partiets ambition att vara både gröna och liberala, men det är samtidigt med den ambitionen som partiet fastnar i opinionen. Miljöpartiet kommer att ta de verkligt gröna väljarna och Folkpartiet de verkligt liberala, samtidigt som Miljöpartiets väljare aldrig kommer att bli tillräckligt intresserade av Centerpartiets gröna sida och Folkpartiets väljare aldrig tillräckligt intresserade av partiets liberala del.

När det höjs röster om att slå ihop Centerpartiet med Folkpartiet kunde sammanslagningen alltså lika gärna skett med Miljöpartiet – istället för ett större liberalt parti skulle man då få ett större grönt. Men i båda fallen skulle Centerpartiet också förlora hälften av sin själ – antingen den liberala eller den gröna delen. En sammanslagning mellan Miljöpartiet, Centerpartiet och Folkpartiet skulle hellre aldrig bli aktuell, av den enkla anledningen att det inte finns ett naturligt samband mellan grön politik och liberalism.

Det är snarare kombinationen av grön politik och liberalism som är Centerpartiets särart och som varken Folkpartiet eller Miljöpartiet kommer att kunna bära upp med samma trovärdighet. Det innebär att partiet inte skulle behöva misströsta över 5-6 procents stöd i väljaropinionen, eftersom det är just vid denna nivå som partiet kan behålla sin särart och samtidigt nå tillräckligt många röster för att få stanna kvar i riksdagen.