Det enda partiet som inte har problem just nu verkar vara Folkpartiet, möjligen med undantag för Miljöpartiet. Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna backade i valet. Moderaterna håller på att större än sig själva. Socialdemokraterna är på väg att implodera.
Folkpartiet, i sin tur, fick nöjet att bli det största av de mindre borgliga partierna, vilket innebar att Jan Björklund inte möter lika självklara avgångskrav eller samma slags interna opposition som Maud Olofsson och Göran Hägglund. Precis som det varit för många tidigare partiledare har han även nått sina framgångar bland väljarna tidigt under sin partiledarperiod.
Det är intressant hur Björklund hittills sluppit att ta debatten om sin, i många fall, uppenbara konservatism. Naturligtvis avskyr var och varannan progressiv kraft merparten av hans förslag, men så fort Björklund möter kritik glider han bara elegant undan, droppar ordet liberalism fyrtio gånger i ett tal och berättar om sitt gamla textilarbetarhem. Det är egentligen bara han själv som burit upp en sådan historia om socialliberalismen. Folkpartiet brukar annars bottna mer i storstäder, intellektuella yrken och solidaritet med de svaga, medan Björklund snarare bygger en historia runt sin egen klassresa som lägger sig närmare LO.
Det verkar också vara ur arbetarklassen som Björklunds hämtar sin konservatism. Det rör sig inte om Kristdemokraternas värdekonservatism eller om den konservatism som Moderaterna länge burit upp, där det varit lag och ordning i samhället snarare än i klassrummet som varit aktuellt. Mer än Kristdemokraterna och Moderaterna finns det hos Björklund ett lager av socialdemokratins gamla krav på arbetarklassen att vara anständiga och ha ordning och reda – något jag redan tidigare i bloggen lyft fram som en socialkonservativ politik.
Trots det ska man inte underskatta den konservativa väljarbasen i Sverige, inte bara som en strömning genom väljarkåren utan även som en bas för partipolitiken. Vänsterpartiet har en stark konservativ tradition, det samma gäller för LO-kollektivet och på den borgliga sidan återfinns Kristdemokraterna, delar av Folkpartiet och fortfarande stora delar av Moderaterna, även om Fredrik Reinfeldt drivit partiet i en mer progressiv riktning. På andra sidan finns Miljöpartiet och Centerpartiet, som knappast skulle gå att klassificera som konservativa, och stora delar av de kommunala delarna av Socialdemokraterna och Moderaterna, som i brist på andra analysverktyg får sägas tillhöra TCO-kollektivet snarare än LO- eller SACO-kollektivet.
Bland de borgliga partierna verkar konservatismen flyttas runt som en slags Svarte Petter, oberoende av var väljarna befinner sig för tillfället. Det tyder på att det skulle kunna finnas ett möjligt konservativt parti under ytan, lite på samma sätt som en sammanlagning av Centerpartiet och Folkpartiet hade fått fram ett mer renodlat liberalt parti. Hur ett konservativt alternativ är mer hypotetiskt, men antagligen skulle en allians mellan Kristdemokraterna, Folkpartiets konservativa falang och de konservativa delarna av Moderaterna ändå kunna locka mellan 5-10 procent av rösterna. Det avgörande hade antagligen varit om ett sådant parti kunnat förena både arbetarklass- och överklassväljare som efterfrågade ett konservativt alternativ.
Det är inte troligt att vi får ett parti av detta slag, men debatten om den borgliga partibildningen fortsätter. Jag skrev senast om svårigheterna med en sammanlagning mellan Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet. Efter en kortare sökning på nätet fick tanken nytt liv genom denna artikel. Om en allians mellan de tre aktuella partierna skulle bli aktuell hade det antagligen krävts att konservatismen inom Folkpartiet flyttat till Kristdemokraterna och Moderaterna, med tanke på Miljöpartiet och Centerpartiets mer progressiva inriktning.
Tills dess får vi hoppas att Alexander Bard och alla andra släpper benämningar som ”kravliberalism” och ”betongliberalism” och ersätter kraven och batongerna med det som ändå är grunden för Jan Björklunds ideologi – konservatismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar