Minority report

Det sägs att Sverige styrs i minoritet.

Jag tror inte att Moderaterna misstycker. För att skapa en framgångssaga i tre akter, innan Filippa Reinfeldt tar över, måste man ha en vändpunkt och någon form av motstånd. Det finns något fullkomligt livsfarligt med tre triumfer i rad, av den enkla anledningen att det inte skulle gå att göra en uppföljare av det. Efter valsegrar 2006, 2010 och 2014 skulle trilogin vara avslutad.

Vi vet ännu inte om det går att hämta något från Jimmy Åkesson – jag får återkomma till honom i kommande inlägg. För Socialdemokraterna kändes det som att Alliansens minoritetsstyre var en hemlig dröm – det var en sorg att förlora valet, men en spelad glädje att tvinga motståndaren till att regera minoritet. Veckorna efter valet firade partiet också stora triumfer i att ständigt påpeka minoritetsförhållandet, som om skadeglädjen var den enda sanna glädjen.

Antagligen är det ett misstag av Socialdemokraterna att hoppas för mycket på minoritetsstyret. I princip finns det enbart tre scenarier där vägen via Sverigedemokraterna skulle göra att Socialdemokraterna gick segrande ur en kommande valkampanj.

Första alternativet är att Alliansens satsning på en minoritetsregering fallerar, så pass att man på ett mycket tydligt sätt måste göra sig beroende av Socialdemokraterna och på så sätt stigmatiseras bland medelklassen. Problemet är naturligtvis att något sådant inte kommer att hända. Det finns en avgörande skillnad mellan denna regering och den förra borgliga och det är att den nuvarande, åtminstone officiellt, tar avstånd från Sverigedemokraterna medan den förra trots allt regerade med stöd från Ny Demokrati. Parallellen till 90-talet håller alltså inte.

Andra alternativet är att Socialdemokraterna lyckas bygga upp en tillräckligt stark indignation över minoritetsstyret, där väljarna straffar ut Alliansen på grund av de tillfällen då Alliansen trots allt drivit igenom frågor med stöd från Sverigedemokraterna. Problemet med detta alternativ är att väljarna antagligen inte känner samma indignation som socialdemokratin över de tillfälliga och ibland ofrivilliga allianser som skapas mellan regeringen och Sverigedemokraterna. Det finns sannolikt en mycket större acceptans än vad man tror hos väljarkåren för både svårigheten och nödvändigheten att regera i minoritet.

Tredje alternativet är att Socialdemokraterna skulle lyckas mobilisera medelklassen mot Sverigedemokraterna i en så hög utsträckning att det gick att vinna val på det. Precis som jag skrivit i ett tidigare inlägg hade det kunnat vara det som hållit kvar Mona Sahlin som partiordförande – att hon mobiliserat partiet mer mot Sverigedemokraterna än mot Moderaterna. Men fortfarande kvarstår det faktum att integrationspolitiken inte kommer att bli tungan på vågen i ett val – det kan ge Folkpartiet ett par extra procent och sänka Moderaterna efter ett Uppdrag Granskring-reportage men aldrig vara den faktor som tar Socialdemokraterna över barriären.

Minoritetsstyret kommer sannolikt att fortsätta att vara en av de avgörande strategierna för Socialdemokraterna för att komma åt Alliansen. Men förr eller senare händer det som redan har hänt – att Socialdemokraterna lyckas fälla ett eller flera av regeringens förslag med hjälp från Sverigedemokraterna. Antagligen är det också i denna ofrivilliga strategi som Socialdemokratin skulle nå störst framgång. Sambandet är i grund och botten enkelt. Det skapar alltid mer negativ publicitet för regeringen att lida ett parlamentariskt nederlag, än att försöka hävda att det i sig är ett parlamentariskt nederlag att regera i minoritet.