Jag glömmer bort att Sverigedemokraterna numera sitter i riksdagen och också behöver kommenteras, inte bara i egenskap av sin vågmästarställning, utan även genom sin politik.
Jag har tillbringat en tågresa eller två i sällskap med nya nummer av Arena, Axess och Neo – det är alltid i februari och september som de kommer ut samtidigt – och tänker osökt på Magdalena Ribbing när jag läser intervjun med Jimmy Åkesson i senaste numret av Neo. I en överförd betydelse ligger det något i Sverigedemokraterna och begreppet vett och etikett.
Det har aldrig fallit på mig att lägga ut strategier för Sverigedemokraternas, även om jag länge hävdat att man inte ska underskatta var Sverigedemokraterna kommer ifrån och vilka väljargrupper de trots allt representerar. Med en förälder från Bjuv och en från Klippan, de två kommuner i Sverige där flest röstar på Sverigedemokraterna, har jag sett landskapet på nära håll, även om det inte nödvändigtvis handlar om min egen släkt.
Men några strategier går ändå att komma med, utan att för den skull vilja eftersträva ett högre valresultat för partiet i fråga.
Först och främst handlar det om etiketten. Många hävdar att Sverigedemokraterna har haft som ambition att normaliseras. En av de viktigaste sakerna partiet i sådana fall skulle behöva åstadkomma är att lyckas förklara sin ideologi som annat än något avvikande. Det är här partiet har haft problem och gjort misstaget att ständigt dras mot att vilja beskriva sig själva som nationalister. Jimmy Åkesson prövar själv några sådana etiketter i senaste numret av Neo, som nationalkonservativ eller nationalliberal, men avslöjar samtidigt att partiet i det kommande partiprogrammet kommer att klassificera sig som socialkonservativa.
Jag har tidigare talat en del om socialkonservatismen i den här bloggen och placerat både Jan Björklund och LO i närheten av en sådan position – överhuvudtaget finns det något socialkonservativt över en äldre socialdemokrati, i allt från Per Albin Hanssons folkhem till de statssocialister som Bengt Göransson talar om i en intervju i senaste Arena. Om man vill fånga upp ett liknande spår från den nyare politiska teorin kan man också lyfta fram kommunitarism, en politisk ideologi där man betonar det sociala sammanhanget och tror på en stat som tar ställning för vissa värden och trosuppfattningar.
Det skulle alltså kunna gå för Sverigedemokraterna att normaliseras genom sin etikett – genom att tydligt placera in sig själv i en etablerad politisk ideologi och genom att driva klassiska socialkonservativa frågor, något man redan gör idag, i opposition mot ett samhälle som utgår från mer liberala och progressiva värderingar och principer. Kanske hade en sådan strategi kunnat normalisera partiet helt och hållet, och placera det som ett lantligt Axess, men något saknas.
Problemet handlar i grunden mer om vetten än etiketten.
Det är få som förstår hur trovärdig politiker Jimmy Åkesson är, genom sin uppväxt i ett förortsområde i Sölvesborg och med majoriteten av sina partikamrater från landsbygden. Precis som jag tagit upp tidigare måste man nog ändå acceptera att det finns vissa väljargrupper som kommer att känna sig mer hemma i Sverigedemokraternas politik än i andra partiers. Bara för att man accepterar att en sådan väljargrupp existerar behöver man för den skull inte dela deras åsikter – hur mycket Voltaire man sedan vill vara är upp till en själv.
När man läser intervjun med Jimmy Åkesson i Neo är det tydligt hur Sverigedemokraterna vilar på två ben. Det första är som sagt socialkonservatismen, som partiet skulle kunna normaliseras genom, och det andra nationalismen, där partiet har svårare att smälta in i det vanliga politiska landskapet. I grunden behöver partiet båda benen för att bli trovärdiga hos de väljargrupper de företräder – det är först när partiet lyckas kombinera socialkonservatism med nationalism, som man blir mer än ett enfrågeparti och samtidigt mer än enbart en ideologi.
Det är också i ideologin och sakpolitiken som partiet kan hitta etiketten men inte vetten. Precis som jag har skrivit skulle partiet kunna normaliseras och bli mer rumsrent genom att bottna i en socialkonservativ etikett, men det blir i stort sett omöjligt för partiet att ses som vettiga så länge man håller fast vid nationalismen. Hur civiliserat partiet än försöker föra sig, kommer det alltid att ses som barbariskt, så länge det driver en nationalistisk sakpolitik, av den enkla anledningen att det inte är möjligt att normaliseras med nationalismen som grund.
Samtidigt är det också i nationalismen – i en slags brist på vett – som partiet når sina stora framgångar. Det är när partiet bryter mot alla politiska spelregler som man hamnar i samklang med de åsikter som partiets väljargrupp har och samtidigt blir oppositionella på ett sätt som gör att deras väljargrupp vill rösta på dem. På det sättet är det mycket som tyder på att Sverigedemokraterna hittat den politiska formel som kommer att hålla dem kvar i riksdagen. Stegvis kommer de att skapa sig en större trovärdighet hos det politiska etablissemanget genom etiketten socialkonservatism, samtidigt som de genom sin brist på vett och etikett kommer att tala direkt till de väljargrupper som står utanför det politiska etablissemanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar