Jimmy Dean

Jag har funderat mycket på Sverigedemokraterna under året och ett inlägg om deras valkampanj skulle kunna ha många spår.

Först och främst är det så klart det allra mest känsliga med medelklassens rädsla för sin egen intolerans. Jag vet inte varför, men diskussionen om Sverigedemokraterna landar alltid i en indignation som får det att verka som om de verkliga rasisterna, homofoberna och sexisterna skulle finnas mitt på Södermalm. Trots det har Sverigedemokraterna väldigt lite med medelklassen att göra och medelklassen väldigt lite att göra med Sverigedemokraterna.

Det är väl som alla journalister visat den här våren, att Sverigedemokraternas väljare är förhållandevis vanliga och inte sällan arbetarklass som inte känner igen sig i socialdemokratin. För att driva en så socialkonservativ politik som partiet gör så blir väljarrörelsen bort från Socialdemokraterna och mot Sverigedemokraterna väntad.

Sedan är det frågan om varför kampanjen är upplagd på det sättet den är. Jag funderar mycket på det.

Jag ska erkänna att jag överraskades av strategin att vända sig rakt in i medelklassen och hävda att HBT-personer borde rösta på Sverigedemokraterna, eftersom muslimsk kultur var mer rasistiskt, homofob och sexistisk än det som traditionellt uppfattats som svenska värderingar och principer. Jag tyckte att det fanns både en triangulering och positionering i det som var förvånande – det var intelligent och djupt spekulativt.

Frågan som måste ställas är så klart varför de släppte den famösa debattartikeln på Aftonbladet i våras. Det går naturligtvis också att fråga sig varför de kört pensionärer som blir omkringsprungna av kvinnor i burqa som reklamkampanj.

Jag kan se att konfrontation och provokation kanske är det enda som skulle kunna få partiet över 4-procentsspärrren, särskilt i ett läge där det verkar finnas konsensus bland chefredaktörer att inte uppmärksamma Sverigedemokraterna i särskilt hög grad inför valet. I sådana fall handlade strategin enbart om att komma ut och inte om att skapa en debatt – det var marknadsföring och inte opinionsbildning.

Samtidigt blir en sådan strategi riskabel, genom att Aftonbladet-artikeln var det som har diskvalificerat Sverigedemokraterna för att under en lång tid framöver kunna stödja en minoritetsregering. I sådana fall har strategin antingen varit impulsiv och ogenomtänkt eller också bara kortsiktig.

Det känns svårt att säga hur partiet ska förbättra sitt rykte efter Aftonbladet och burqa-reklamen. Om BSS och kvarglömda nazister från partiets 1990-tal ändå ligger färskt i mitten, så kommer Aftonbladet-artikeln och burqa-reklamen ligga där lika länge. Mest av allt ter sig då straegin som partiets enda sätt att komma in i riksdagen redan 2010 – men samtidigt diskvalificera sig för alla former av regeringssamarbeten de kommande 10 eller 20 åren.