Det har blivit dags att sammanfatta inför valet. När detta skrivs är det tre timmar tills vallokalerna stänger och de flesta opinionsundersökningar tyder på en valseger för Alliansen.
Jag har sparat en reklamkampanj inför valet för denna blogg och det är LO:s. Jag skulle ändå säga att den säger mest om varför Alliansen antagligen vinner och de rödgröna antagligen förlorar.
Det är inte svårt att slå fast att socialförsäkringarna och A-kassan har varit regeringens svagaste kort. Det var också de förändringarna som ledde till det största opinionstappet det första året efter regeringens tillträde. Inte ens Per Schlingmann har lyckats paketera den aktuella politiken på ett sätt som väljarna har accepterat – det enda sättet för Alliansen att hantera förändringarna har varit att backa från dem. Det är därför det borde ha varit detta svaga kort och inget annat som Socialdemokraterna byggt sin valkampanj på.
Jag har tidigare pratat om att valrörelsen har stått mellan frågor om jobb, välfärd, Sveriges ekonomi och klimat. Det är inte särskilt svårt att ställa dem mot varandra och se var respektive block har haft sina styrkor och svagheter. Jag misstänker ändå att de flesta skulle hålla med mig om att de rödgröna har vunnit över de borgliga kring välfärden och klimatet, medan Alliansen lyckats vinna över de rödgröna kring Sveriges ekonomi och jobben. När man ser i opinionsundersökningarna verkar det också som att väljarna bekräftar den bilden.
När man tittar närmare på valrörelsen kan man se hur de olika alternativen försökt hindra sina motståndares starka kort och själv dölja sina svagare kort. När de rödgröna har spelat ut välfärd och klimat har Alliansen exempelvis försökt att bemöta det, genom att skicka ut Centerpartiet och genom att tala om välfärdens kärna. Även om de rödgröna fortfarande varit starkare kring klimatet och välfärden, har Alliansen åtminstone lyckats ta udden av dem. Det har gjort att de rödgröna fullt väntat inte kunnat använda välfärden eller klimatet som triumfkort.
På samma sätt har det fungerat på andra sätt. Alliansen har Sveriges ekonomi, på ett sätt som tvingat Thomas Östros att gå till nästan samma överdrift som Maud Olofsson gjort kring Maria Wetterstrand – gång på gång har Östros tvingats skrika på Anders Borg för att kunna hantera Alliansens övertag kring frågan om Sveriges ekonomi. Ungefär på samma sätt har det varit när Mona Sahlin kommit på så många innovationer kring hur Sverige ska få fram jobb att åtminstone delar av Fredrik Reinfeldts politik avmattas. Med andra ord har varken Sveriges ekonomi eller jobben kunnat bli Alliansens triumfkort.
Problemet för de rödgröna är bara att de inte lyckats förvalta sitt triumfkort med socialförsäkringarna och A-kassan. Istället har de gjort det fatala misstaget att spela ut Alliansens starkaste kort, Sveriges ekonomi och jobben, som sina egna. Där ligger själva valförlusten. När Alliansen drivit frågor om välfärd och klimat har de aldrig försökt överskugga de rödgröna utan bara kasta en skugga över de rödgrönas politik, så att välfärden och klimatet inte kunnat bli de rödgrönas triumfkort. För de rödgröna har det varit tvärtom. Istället för att kasta en skugga över Moderaternas budskap kring Sveriges ekonomi och jobben så har man, särskilt från Socialdemokraternas sida, försökt att överskugga Alliansen, genom att försöka bli bäst på Sveriges ekonomi och jobben.
Första saken som händer när ett parti ska överskugga ett annat är att partiet måste släppa andra frågor man har fördelar inom. Det är det som hänt med välfärden och klimatet, som Socialdemokraterna varit tvungna att lägga i bakgrunden, eftersom man satsat så ensidigt på jobben och Sveriges ekonomi. Inte minst förstärks det av att man släppt välfärden till Vänsterpartiet och klimatet till Miljöpartiet. Det innebär att Alliansen har vunnit oförtjänt mycket på sin politik kring välfärden och klimatet, eftersom försöken att överskugga Socialdemokraternas politik har gett onaturlig hög utdelning, när Socialdemokraterna själva rört sig bort från frågor om välfärd och klimat.
Andra saken som händer när ett parti ska försöka överskugga ett annat är att partiets trovärdighet sätts på spel. Om man satsar hårt och har den största trovärdigheten i frågan kommer man att vinna, men om man inte har den största trovärdigheten riskerar man att förlora – och då förlora ännu större just för att man gått ut så hårt. Det är där Socialdemokraterna misslyckats genom Thomas Östros och Mona Sahlin. Om de gått ut mindre hårt kring Sveriges ekonomi respektive jobben hade de kunnat behålla trovärdigheten, men nu satsade man istället stort – Thomas Östros har varit överladdad i varenda debatt han haft sedan han blev ekonomisk-politisk talesperson och Mona Sahlin har använt hela partiets reklamkampanj och nästan hela halva partiets valkampanj till ungdomsarbetslösheten.
Jag tror att det varit ett stort misstag. Anledningen till varför Socialdemokraterna inte fått problemformuleringsprivilegiet är för att attackerna på Alliansen inte fungerat. När Thomas Östros satsat allt på att övertyga om att han är bättre än Anders Borg har det inte varit trovärdigt. När Mona Sahlin gång på gång attackerat Fredrik Reinfeldt om ungdomsarbetslösheten eller om arbetslösheten i allmänhet har det inte heller räckt till. De flesta väljare har identifierat att Anders Borg varit starkare kring Sveriges ekonomi och Fredrik Reinfeldt starkare kring jobben, särskilt eftersom många väljare haft övertygelsen att arbetslösheten i väldigt hög grad har berott på en ekonomisk lågkonjunktur, som regeringen ändå haft en viss trovärdighet i att hantera.
Det är på grund av detta som Alliansen vunnit proportionerligt sett mer av välfärden och klimatet än vad de rödgröna vunnit kring jobben och Sveriges ekonomi, och det är den skillnaden som också syns i opinionsmätningarna som en möjlig valseger för Alliansen.
Många har pratat om att media svartmålat Mona Sahlin. Jag håller med om det. Många har även pratat om att Mona Sahlin kritiserats hårdare för att hon varit kvinna. Även det tror jag stämmer. Samtidigt måste en politiker kunna övervinna både dålig publicitet och sitt kön, hur hårt motståndet än är. Jag skulle säga att Mona Sahlin lyckades med det stort i början av mandatperioden, när hon var mer tillbakadragen och ödmjuk. På den tiden talade hon med trovärdighet om välfärden och klimatet, men trodde sig samtidigt inte vara förmer än den borgliga alliansen kring jobben och Sveriges ekonomi.
Många hävdar att Socialdemokraternas höga opinionssiffror i detta läge handlade om att Mona Sahlin var osynlig. Jag är inte säker på att det stämmer. Nog var Sahlin tillbakadragen, men hon hade inga problem att profilera sig i frågor som rörde socialförsäkringssystemet och A-kassan. Sahlin var även stärkt genom att ha en lika tillbakadragen Per Nuder vid sin sida, som inte var överspänd på samma sätt som Thomas Östros. Kort sagt fungerade spelet att köra på välfärden och klimatet, samt på kritiken mot socialförsäkringssystemen och A-kassan, väldigt bra. När Mona Sahlin och Per Nuder höll sig till det partiet var bra på och utnyttjade det som opinionen tydligast tog ställning för låg deras block 20 procent före Alliansen. När de nu i valrörelsen har spelat som hårdast på det partiet inte varit bra på och utnyttjat opinionen som minst har också Alliansen gått upp mot en ledning på 8-10 procent.
Jag tror att ett val som handlat om socialförsäkringar och A-kassa hade gått att vinna, om man gått ut med ett ordentligt mod och självförtroende i debatten. Det finns inget att kritisera i LO:s kampanj, förutom att den var just LO:s och inte Socialdemokraterna. Kanske hade rent av lösningen med ”Megafel” och ”Dunderdumt” kunnat addera något till Mona Sahlin och Thomas Östros varumärke – de flesta väljare tycker ju att förändringarna kring socialförsäkringarna och A-kassan är just megafel och dunderdumma.
Om Socialdemokraterna gått in med ett sådant mod och självförtroende hade de antagligen också kunnat undvika att falla i skuggan av Alliansens tal om utanförskap. Hela konstruktionen med utanförskap har alltid varit Per Schlingmanns både starkaste och svagaste konstruktion. Den håller utmärkt för att försvaga en socialdemokrati utan självförtroende, eftersom utförsäkrade och arbetslösa bäddas in i ett luddigt begrepp, som ett ängsligt parti inte kan hantera, samtidigt som håller mot de verkliga berättelserna om utförsäkrade personer och människor utan A-kassa.
Mellan uppgången i opinionen för Socialdemokraterna och den senare nedgången hände något som tog bort det modet och självförtroendet. Det var också här Alliansen på allvar fick sitt triumfkort. Jag pratar naturligtvis om det misslyckade samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. När Alliansen började i en tunna hemma hos Maud Olofssons gård i Västerbotten, där alla var rörande överens, började det rödgröna samarbetet som ett misslyckande. Mona Sahlin har talat om utspelet om Socialdemokraterna och Miljöpartiet som ett sätt att sätta press på Lars Ohly, men det var i sådana fall ett dåligt sätt att bedriva förhandling offentligt på, med tanke på hur starkt byggandet av Alliansen var.
Det var i socialförsäkringarna och A-kassan som de rödgröna förlorade sitt triumfkort och det var i Alliansen som Alliansen fann sitt. Med ett övertag kring Sveriges ekonomi och jobben än vad de rödgröna hade kring kring välfärden och klimatet kommer Alliansen antagligen att vinna valet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar