Jag råkade höra den här när vi lagade mat i fredags.
Jag minns att jag hade svårt för The Verve när de kom. Jag antar att det i efterhand var någon slags förvarning om Coldplay, Travis och Embrace och det som senare blev brittpopens fall där efter sommaren 1997, när OK Computer satte någon slags punkt och Be Here Now blev spiken i kistan.
För vem som helst som gick i grundskolan när The Drugs Don’t Work kom blev The Verve en första aningen om indie som populär. Jag minns att låten spelades om och om igen på NRJ, som stod på i Lindeborgsskolans rasthall. Jag tror att någonstans där började O.C., Seth Cohen och Death Cab for Cutie bli möjligt.
Men nu handlade det om Urban Hymns.
Jag minns när Richard Ashcroft gick gatan fram i videon till Bittersweet Symphony. Han såg så kaxig ut, som om han vore lycklig, men ändå med ingröpta kinder och en stor sorg över sig. Jag tror att det var samma sak i The Drugs Don’t Work.
Det var svårt att inte börja gråta när man hör låten igen. Bara känslan av viktnedgång landar någonstans mitt emellan Weeping Willow och Lucky Man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar