Jag har försökt påpeka det, men det går inte riktigt fram:
Folkpartiet är inte kravliberala eller batongliberala. De är bara konservativa.
Det är inget att vara rädda för – bortsett från att man i och för sig gör rätt i att vara rädd för ett parti som är konservativt – utan bara samma gamla idétradition som funnits hos Republikanerna och Tories i evigheter.
Inte heller är de särskilt liberala under Jan Björklunds ledning, bortsett från när han ska prata NATO-medlemskap och kärnkraft. Skolpolitiken skulle jag framför allt klassificera som socialkonservativ, en sådan som fick Lärarnas Riksförbund och Orionteatern att anordna gemensamma seminarier om bildning i vår tid och S-studenter att tala om att arbetarklassen borde lära sig läsa Eyvind Johnson.
Folkpartiets kampanj är förhållandevis blek, måste jag ändå säga, även när det märkligt retuscherade teatersminket på Jan Björklund släppt. Fotot på Birgitta Olsson är fint, men annars är den ljusblåa färgen urgröpt och kombinationen av ljusblått och orange samma färg som Moderaterna. Inte heller jag fattade först budskapet om ingen Daniel-san utan Mr. Miyagi, men så sysslade jag inte heller med karatepinnar och kaststjärnor i grundskolan.
Främst ger kampanjen karaktären av att bryta sig in långt in i arbetarklassen – den känns mer än något annat white trash med en dragning mot lägre medelklass, långt ifrån partiets kärntrupper i Vasastan. Man får väl ge Folkpartiet att Republikanerna och Tories upptäckte den ordentliga arbetarklassen långt innan Fredrik Reinfeldt.
Samtidigt ska ni inte underskatta Jan Björklund. Talet om textilarbetarhem och tomma bokhyllor tror jag är mer trovärdigt än vad man tror. Att det sedan borde vara en grund för LO:s skolpolitik och inte Folkpartiets är en annan sak. Jag hörde hans Almedalstal, som alla älskade att hata, och skulle nog ändå säga att Eyvind Johnson-retoriken var något jag mer hatade att älska.
För övrigt är användandet av den orangea färgen bland allianspartierna intressant, den som plötsligt steg upp efter den ukrainska revolutionen. När LUF hade sin gamla grafiska profil fick alltid den orangea färgen stå för det internationella engagemanget, det som anknöt till Amnestys gamla färgskala, innan de gick över till skarpt gul. Nu är LUF:s grafiska profil helt och hållet orange, utan några som helst blåa element, medan Folkpartiet blandar ljusblått med mörkblått, utan några större orangea element. För den med synestesi borde sambandet vara uppenbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar