Bensinmacken jag hyrde bil på hade den här skivan i stället. Nog saknar jag den, trots att Michael Stipe aldrig var min vän. Jag minns inte vilken recensent det var som refererade till Brett Easton Ellis Noll Noll att förlora, den som han för övrigt skrivit en uppföljare till nu, och till känslan av att gråta bakom solglasögon samtidigt som man är hög på kokain.
Jag skulle gärna spela beachvolleyboll på gräsplätten på omslaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar