Västerbotten

Det började som bekant i en tunna. Jag tror att man får ge de fyra borgliga partierna att det ändå finns en trovärdighet i berättelsen om deras samarbete. Jag har ju tidigare berömt Maud Olofsson för att ha en ideologisk övertygelse, även om den inte nödvändigtvis överensstämmer med min.

Jag tror jag på allvar märkte att Alliansen kunde vinna årets val under Almedalsveckan. Jag stod i backen på S:t Hans väg och delade ut rapporter när ett hundratal representanter från de borgliga ungdomsförbunden gick förbi, som en yster hejarklack till partiledarna som vandrade längst fram. Man såg ganska snart att mobiliseringen var så mycket starkare än hos de partipolitiska ungdomsförbund som tillhörde de rödgröna.

Någon sa att Per Schlingmann hade tagit fram Allians-logotypen för att den skulle vara ful – det var då den skulle få maximal uppmärksamhet i pressen. Det påminner om hur jag tidigare kritiserat det borgliga blocket för att vara alltför kortsiktiga i sin kommunikation. Nu är i alla fall logotypen etablerad, genom reklamkampanjen som jag snart ska komma till. Naturligtvis är den gräslig, men visst finns det en ganska avgörande kommunikativ skillnad i att Alliansen framträder genom en samlad logotyp medan de rödgröna enbart exponerar sina respektive partiers logotyper.

Det fanns också en period när varumärkesbyggandet kring Alliansen fungerade sämre. Jag minns frustrationen under Almedalsveckan 2007 och 2008 från politiska kommentatorer över att Alliansen vägrade göra några gemensamma framträdanden – det här var under en period då det gick exempellöst dåligt för regeringen i opinionen. Kanske hade frustrationen något att göra med den naiva förhoppningen om ett tvåpartisystem som funnits hos de flesta politiska kommentatorer sedan Alliansen bildades, samtidigt som det sannolikt var ett misstag att inte visa upp en enighet i samarbetet när opinionen var som sämst.

Mycket av de borgliga partiernas framgångar ligger i skapandet av en trovärdig berättelse – om att samarbetet håller och att respektive parti tillför något. Jag har tidigare pekat på att de rödgröna saknar en sådan berättelse. På många sätt blir det då ett misstag av Socialdemokraterna att gå samman med Miljöpartiet och Vänsterpartiet – finns det ingen tydlig poäng med samarbetet faller det. De allra flesta rödgröna politiker har också underskattat betydelsen av att de mindre partierna är villiga att offra sig för det gemensamma projektet.

 Hur mycket Ibrahim Bayland än försökt påtala att de mindre partierna i det borgliga blocket har lidit av att underordna sig Moderaterna har hans uttalanden också klingat tomt. Det finns något rättfärdigt i underordningen, en ganska påtaglig ideologisk övertygelse om att man hör ihop. Det märker man hur olika sidor tar anklagelser i debatten. Bayland får aldrig någon respons när han försöker söndra de borgliga partierna. När de borgliga partierna försöker söndra det rödgröna samarbetet blir däremot de rödgröna partierna arga. Jag tror att det säger mer än vad man tror.