Jag har svårt att förhålla mig till Six Feet Under i efterhand. Det går inte att förneka TV-seriens sentimentala värde. Jag var en av dem som serien betydde mycket för och den spelade också en roll i mitt liv som jag inte kan komma ifrån.
Om det i efterhand var bra TV är en annan fråga. Jag uppskattade mörkret, men aldrig när det var påklistrat. Jag tyckte inte om Alan Balls humor – det var som om han bara väntade på att få göra ett musikalavsnitt. Jag tyckte om Brenda och Nate. Jag kunde rent av tåla Claire, men när hela serien slutade i ett enda panorama och Death Cab for Cutie-låtar hamnade fel kändes det inget bra.
När jag tänker tillbaka minns jag allra helst David och Keith. För alla dem som någon gång känt för mycket, och inte lyckats göra något bra av det, ser man hellre Michael C. Hall som ledsen än som seriemördare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar