Moralisten

Det finns två ytterligheter av Brett Easton Ellis. Jag har alltid uppskattat båda.

Det behövs väl inte sägas mer om Patrick Bateman. Han var aldrig ett monster innan filmen. Frågan om allt var lögn eller illusion – det där som spelas upp i de sista kapitlen – slarvades bort. Nog klarar inte heller en sådan bok att se allmänhetens ljus. Det fanns en spänning i om Easton Ellis var moralist eller inte som också slarvades bort, lite som homosexuella popartister, som aldrig kommer ut, men skapar ett antiklimax när de väl gör det. Jag tror att det hade krävts mycket av filmen för att behålla den spänningen, utan att det för den skull skulle kännas som när Sebastian kysste Charles kysstes i den nya versionen av Brideshead Revisited – eller om det nu var tvärtom.

Betydligt mer finns det att säga om Easton Ellis sorgsna och mörkblå sida – den andra sidan av spektrat. Lunar Park var faktiskt gripande, men finare är väl då den 25 år gamla Less than zero, som jag tagit upp tidigare i bloggen. Kanske har den inte samma ton, men det fanns en sorg och en tomhet som präglade hela romanen, på ett sätt som borde gjort att fler tog efter Easton Ellis än Raymond Carver när det kom till att skriva noveller. Bara en sådan sak att romanen skrevs på en skrivarkurs borde ha varit vägledande.

Nu släpps uppföljaren Imperial Bedroom. Det amerikanska bokomslaget är något oroväckande, som om boken skulle bli en ny Rules of Attraction. Hur mycket man än gillar moralisten Easton Ellis har aldrig dekoren med sex, droger och våld passat sämre än på college.