Jag arbetar själv för en organisation som haft problem med sitt varumärkesbyggande. På det sättet kan jag känna en sympati med Socialdemokraterna, som famlat än hit och än dit det senaste decenniet.
Man ska ändå ge att förra valets valkampanj var en modern klassiker. ”Alla ska med” har varit den enskilda slogan som jag och flest i min omgivning använt sig av, inte enbart som en välplacerad ironi, som det var precis före och efter valet, utan lika gärna när vi faktiskt menat det sloganen bär i sig – att ingen i ett visst sammanhang ska lämnas utanför.
Problemet har snarare varit varumärkesbyggandet i mellanvalskampanjerna. Supporterkampanjen för några år sedan, där jag själv försökte skicka SMS och bli medlem, var inte särskilt lyckad. Det gick däremot ganska lätt att använda den på ett kurspass jag höll för S-studenter om socialdemokratins ängsliga anpassning till Obamas kampanjmetoder och det besvärliga i att vara en avtagande folkrörelse som ändå vill identifiera sig just som en folkrörelse.
Inte heller EU-kampanjen var särskilt lyckad, med ”Agera för förändring”, som ännu en slags amerikanisering, där ”Act for change” inte låter sig översättas så enkelt. Det fanns också en period där för något år sedan eller två, lagom till Socialdemokraternas senaste kongress, då den grafiska formgivningen lämnade mycket övrigt att önska.
Vad är då problemet i Socialdemokraternas ängsliga varumärkesbyggande, i försöket att sno saker från Obama och tro att allt går att göra så länge det går att göra på Facebook?
Mycket ligger fortfarande i en organisations logotyp. Så är det med organisationen jag själv arbetar för och så har det varit med Socialdemokraterna. Bytet från den mörkgröda rosen, till Ny demokrati-rosen har inte varit lyckad. Jag minns redan när vi var 12-13 år och ovetande om politik, men ändå gjorde den associationen efter att som 10-åringar upplevt riksdagsvalet 1991. Politiken fördummas med en alltför ytlig logotyp och de berättelser som tidigare legat i den gamla logotypen förringas eller glöms bort.
Naturligtvis går det inte ensamt att beskylla logotypbytet för Socialdemokraternas ängslighet. Lika mycket finns den enda vägens politik från 1990-talet med i bilden – den misslyckade liberala manövern då Anthony Giddens trodde att han var lika god politiker som har är sociolog. Samtidigt spelar kommunikationen roll. En glad gubbe bär inte upp en politisk samhällsrörelse om den inte just är opportunistisk och det är svårt att återvända till ett samhällskritiskt perspektiv med Ny demokrati ständigt närvarande i logotypen. Hur snyggt man än placerad logotypen i årets valkampanj köper jag inte den, även om bytet från den gamla rosen säkert motiverades en gång i tiden med att den dåvarande socialdemokratin sågs som alltför negativ och kritisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar