Färgpaletten

Jag återkommer till detta med färger.

Jag arbetar själv för tillfället med ett projekt där vi måste integrera grönt och orange. Jag pratade tidigare om svårigheterna med att kombinera orange och rosa.

Nu handlar det om kombinationen av grönt och rött.

Jag var själv på den rödgröna dagen i Kungsträdgården, för en organisation jag arbetar för. Jag funderar mycket på vad som låg bakom hur man kommunicerar samarbetet. Det är faktiskt ganska slarvigt gjort. Nu finns den gråa parollen med För hela Sverige, som jag snart ska återkomma till, där partiledarna går framför ett presumtivt höghastighetståg, med en grafisk profil som får en att tänka på SJ. Innan fanns den här parollen.

Jag tror att det ligger något i att skala ned kommunikationen. När avhoppen från fackförbunden var som störst för något år sedan kom LO ut med en gräslig kampanj i rött och gult som bara andades varningstext. Men jag tror att den hjälpte. ETC-estetiken ligger inte så långt utifrån hur propaganda för ett vänsteralternativ ska formuleras.

Samtidigt får saker inte vara hur uttryckslösa och fula som helst. En vän till mig talade om hur det rödgröna alternativet i Norge faktiskt hade en innebörd – det fanns en berättelse om det och något det kommunicerade. Jag kan se hur man försökt det igen, med För hela Sverige och X2000-estetiken, hur man ska känna det där suget efter 2020 eller kanske rent av 2040. Men det blir påklistrat.

Den gamla profilen för de rödgröna andades framför allt något av de respektive partiernas ungdomsförbund, åtminstone i färgskalan, samtidigt som det kändes som att den grafiska formgivningen gjorts av en 45-årig man på partiexpeditionen.

På den rödgröna dagen spelade Lili & Sussi. Jag minns det som om Hans Rosenfeldt drog skämt och sedan kom Sarah Dawn Finer ut som socialdemokrat. Badtunnan på Maud Olofssons gård i Västerbotten kändes avlägset redan när arrangemanget avslutades med The Poodles. Det var naturligtvis en familjefest, ganska väntad också, med Stefan Sundström med som Vänsterpartiets artist, han som ändå motsvarar det vänsterpartistiska idealet av Farsta Strand, motorcyklar och drömmen om att Rolling Stones fortfarande lever.

När jag ska googla fram en bild till detta inlägg visar det sig att arrangemanget börjar om igen. Med en vecka kvar till valet är det rödgrön dag på nytt igen på söndag. Av någon anledning är det exakt samma grafiska form och samma konferencier.

Jag förstår logiken med familjefesten och hade varken något emot Kevin Borg eller Marika Lagercrantz förra gången. Men när det förs fram att de rödgröna förlorar valet för att Alliansen är skickligare på politisk kommunikation så ligger det något i det.