Da Buzz

Jag skulle vilja skriva något om politiskt självförtroende.

Jag antar att jag själv faller mest för demokratipolitik. När människor röstar är det inte enbart ett ställningstagande för en viss partipolitik, utan ett ställningstagande för vad politik ska vara överhuvudtaget.

Jag har tidigare varit inne på att en del av Socialdemokraternas misslyckande i valkampanjen är att man inte vågat göra en fullständig återställare av de borgliga partiernas skattesänkningar. Man vinner inga ideologiska ödesval på att lova 40 miljoner i skattehöjningar när de borgliga partierna har sänkt skatten med 100 miljarder – den mobiliseringen kommer aldrig att räcka, hur mycket man än knackar dörr i Bagarmossen och Fruängen.

På samma sätt finns det ett självförtroende i Alliansens valkampanj som det rödgröna aldrig vågat sig på. Jag antar att kampanjen kunde ha lagts upp på andra sätt – det är verkligen ett word-teckensnitt i rubriken – men att våga prata i en kampanj om att det finns bakåt och framåt är inte nödvändigtvis ytligt utan kan lika gärna tolkas som modigt. Det finns en arrogant övertygelse i att slå fast ett sådant motsatspar och jag tror inte nödvändigtvis att den straffar sig.

Trots allt har varumärkesbyggandet kring Fredrik Reinfeldt pendlat mellan hundögon och arrogans. Han lägger huvudet på sned, men han raljerar också från scenen i Almedalen om det statsbärande partiet som företräder allmänintresset. Han åker Sverige runt för att lyssna, men han gör också segertecknet på valvakan 2006 som om han inte kom någon annanstans ifrån än Täby. Nu senast ser han ledsen ut på morgonen på Aftonbladet och Expressens nyhetssida för att efter debatten mot Mona Sahlin under kvällen sträcka blomsterkvastarna i skyn på ett sätt som tvingar Aftonbladet att skriva att han tar ut segern i förskott.

Jag antar att om man sänker sig själv till en nästan patetisk ödmjukhet så går det också att senare vara mer arrogant än en valkampanj egentligen tillåter.

Samtidigt har jag alltid varit övertygad om att väljare prioriterar mod och självförtroende. Politik är fullt av meta-frågor, om politik som handlar om hur politik ska föras. Anders Borgs ständiga tal om ansvarstagande handlar om det och likaså att våga säga att man vill och tycker något mer än motståndaren. På det sättet utnyttjar Alliansen bara det kroniskt dåliga självförtroende som hängt över socialdemokratin ända sedan den enda vägens politik. När man måste ta fram höghastighetstråg för att visa att man vill framåt är det inte svårt för motståndaren att kontra med ett enkelt word-typsnitt som hävdar att man i själva verket går bakåt.