Jag var en dem som följde Sopranos. Kanske borde jag ha slutat efter tredje säsongen, när saker ändå blev för obehagliga. Nu följde jag varje dödsfall till sista scenen och blev mest bedrövad. Men det var väl genomförd dramatik.
För den som uppskattar Sopranos finns det som bekant två vägar att följa.
Om man vill ha det ödesmättade och symboltyngda från serien så ska man vända sig till Mad Men, där förra avsnittsförfattaren från Sopranos, Matthew Weiner, är skapare och exekutiv producent.
Om man vill ha det råa och nihilistiska vänder man sig lämpligen till Sons of Anarchy, en av de senaste årens bästa TV-serier, som tillsammans med Breaking Bad gör vilken tisdagskväll som helst olycklig.
Sons of Anarchy skildrar kriminalitet och maskulinitet på ett ganska identiskt vis som Sopranos, med motorcykelgänget som ersättare för maffian och New Jersey blivit den fiktiva staden Jersey i norra Kalifornien. Trots ett väldigt uttalat Hamlet-tema saknar den helt det symboltyngda och ödesmättade som Sopranos förde vidare till Mad Men. Ingen biblisk skuld vilar över scenerna, inga mord är metaforer och hela temat med psykoterapi är borttaget.
Det gör den både mer plågsam och mer lättsam att titta på än Sopranos. Samtidigt finns samma tema kring maskulinitet kvar. Den onda bråda döden är alltid en manlig handling, antingen av plikt eller på grund av överträdelse, på samma sätt som sveket alltid är en mans i Mad Men. I alla mord eller svek finns också en dubbelhet i att de begås av män och samtidigt gestaltar manlighet.
Jag kan uppskatta det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar