Välj mig!

 

Jag tänker att jag skriver om politik.

Jag sa redan för ett år sedan att Alliansen antagligen skulle vinna valet. Det var intuition som vägledde mig då, men nu undrar jag inte om min spådom ändå kommer att bli verklighet.

Kanske var det en förstasida på svd.se med Per Schlingmann och Ibrahim Bayland bredvid varandra som fällde omdömet.

Moderaternas och Socialdemokraternas valkampanjer är traditionsenligt uppdelade.

Precis som Folkpartiets kampanj riktar sig Moderaternas långt in i LO- och TCO-kollektivet – en slags ICA Maxi- eller Coop Forum-estetik, koncentrerat på budskap snarare än på berättelser, med en ganska fin bild på Fredrik Reinfeldt med huvudet på sned, antagligen minst retuscherad av alla partiledare.

Socialdemokraterna har gått ifrån sin Agera för förändring-estetik, som bar upp kommunpartiet, och gått över till Times New Roman med starka röda och blåa färger – och så de här sexiga motljusbilderna på ungdomar bredvid män i branddräkter och vad som ändå blir en ganska stilfullt demaskering av partiets logotyp.

Men mest intressant är så klart hur valkampanjerna bedrivs.

Socialdemokraterna har den gamla valgeneralen Bo Krogvig, han som varit i alla länder, och Ibrahim Bayland, som tidigare var kritiserad skolminister. Det är främst en slags positioneringskampanj som partiet försöker bedriva, nästan modernistisk till sin karaktär, där röstskolkare ska fås till vallokalen genom känslor, ilska, pretentioner, allvar och talet om ett ödesval.

Mot det står Moderaternas trianguleringskampanj, ledd med nästan förförisk postmodern charm av partisekreteraren Per Schlingmann, som stjäl både begrepp och budskap från arbetarrörelsen, nästan så att man sörjer att partiet inte gick vidare med varumärkesbyggandet där Tage Erlander var upptryckt på partikongressen och valkampanjen var en travesti på socialdemokraternas valkampanjer från 80-talet.

Varför tror jag fortfarande att Alliansen kommer att vinna?

Inget säger att trianguleringsval skulle vara mer framgångsrika än positioneringsval, även om det politiska landskapet ser annorlunda ut efter Bill Clinton, Tony Blair och Fredrik Reinfeldt. Frågan är snarare hur skickligt respektive parti driver sina kampanjer.

Positioneringskampanjer kräver lika mycket mod som trianguleringskampanjer. När Per Schlingmann tog steget att låta Fredrik Reinfeldt tala om Moderaterna som det statsbärande partiet som företrädde allmänintresset var det en ordentlig inskjutning i arbetarrörelsen. Motsvarigheten för Mona Sahlin hade varit en kraftfull positionering i förhållande till Moderaterna.

Men den positioneringen finns inte. Under mandatperioden har Moderaterna sänkt skatten med över 100 miljarder. Socialdemokraterna kontrar tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet med skattehöjningar på enbart 40 miljarder, samtidigt som man föreslår förhållandevis stora skattesänkningar för pensionärer.

Det blir ingen tydlig positionering. Den modernistiska ilskan och de storslagna känslorna – det som annars skulle fungera bra ihop med svartvita bilder, strålkastarljus och rökeffekter, bland starka röda och blåa färger – blir tomma när den egentliga positioneringen inte ens är att gå tillbaka till hur situationen såg ut innan valet 2006.

Kontrasten blir inte tillräckligt stor. Det gör att Moderaterna vinner väljare från LO- och TCO-kollektivet – något som är syftet med en trianguleringskampanj från deras håll – medan Socialdemokraterna misslyckas med att få sina egna väljare till vallokalerna – vilket är syftet med ett positioneringsval från deras håll.

Moderaterna är alltså proportionerligt sett skickligare på trianguleringsval än Socialdemokraterna är på positioneringsval. Det är också i den skickligheten – där Per Schlingmann står mot Bo Kronvig och Ibrahim Bayland – som jag utgår från att valet kommer att avgöras.