Jag har tidigare berömt Moderaternas skickliga strategiarbete. Per Schlingmann är ojämn men egentligen bättre som politisk strateg än reklammakare. Många av hans bästa idéer – som Tage Erlander-talet och travestin på reklamkampanjer under 1980-talet – har också varit onödigt korta. Jag skulle själv tycka att det vore stor konst, om än sorglig för arbetarklassen, om Schlingmann bara gjorde sin triangulering fullt ut. Jag är övertygad då om att Fredrik Reinfeldt då faktiskt hade blivit den nioende partiledaren som Socialdemokraterna aldrig hade.
Nu handlar det om den klassiska Nobeldagen-valkampanjen, med Fredrik Reinfeldt i kavaj och i bakgrundsljus från solsken. Jag tycker att det är ganska stilfult, åtminstone med ljussättningen.
Tillsammans-parollen känns nästan omnopoetisk – det måste vara något som händer där, när man stammar fram till-sam-mans – och kopplingen till den ukrainska orangea revolutionen har jag berört tidigare. Jag kan också uppskatta partiets illgula Fasaner på stan-jackorna som deras kampanjarbetare och kandidater har. Senast var det Maria Abrahamsson som poserade på ett plakat vid Hornstull med jackan på.
Enda problemet med kampanjen är bara att den så tydligt skjuter in sig i arbetarklassen och det TCO-kollektiv som Fredrik Reinfeldt så länge frammanat i debatter mot Mona Sahlin – sjuksköterskorna, poliserna och lärarna. Om ICA Maxi och Coop Forum-estetiken blir en vana finns det en risk att man successivt dränerar politiken på dess innehåll – det som senare blev både Bill Clintons och Tony Blairs fall, efter att deras respektive partier kört sin egen triangulering i botten.
Jag brukar i och för sig säga att det är öppet om man vill bry sig om överklassen eller arbetarklassen. Fredrik Reinfeldts politik, med skattesänkningar för TCO-kollektivet och företagande för LO-kollektivet är inte ologiskt. Det går att hävda att arbetarklassen vinner som mest på att satsa på sig själv – det är det som ligger bakom Per Schlingmanns uppdelning mellan arbete och bidrag. Det går att föra en sådan politik, men då måste man vara ärlig och öppen med att man är liberal.
Samtidigt dras jag mer och mer till att det som saknas i Moderaternas politiska kommunikation är långsiktigheten. Om Per Schlingmann faller så är det på grund av hans kortsiktighet. När Moderaterna förlorar valet 2018 kommer han att ångra att han inte spelade ut Tage Erlander-kortet mer än på en kongress.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar