Familjepappan

Jag borde kanske också säga något om Piratpartiets kampanj, nu när vi ändå närmar oss valet.

Det brukar sägas att lila tillhör 1990-talet. Vi får hoppas på ett återtåg.

Jag trodde ändå att integritetsfrågorna skulle återvända sedan förra året. Jag minns det som igår. Vi satt i Almedalen och streamade det gigantiska FRA-seminariet som tankesmedjan Fores anordnat på Visby Hotell. Jag blandade konstant ihop Camilla Lindberg med Camilla Läckberg och hela världen kändes som ett febrigt töcken efter Fredrik Federleys tårar dagen efter.

Det svårt att sia var integritetsfrågorna kommer att ta vägen det kommande decenniet. Jag som kan uppskatta Piratpartiets anarkistiska ådra – de är ärligare med den än Miljöpartiet – utgår från att rörelsen för eller senare kommer att kommersialiseras. Det kan rimligen inte sluta någon annanstans än uppköpta YouTube-kanaler och Spotify, på samma sätt som tidigare rörelser också blivit institutionaliserade.

Trots det ska man ha respekt för datorrörelsen. Precis som andra rörelser som faktiskt rör på sig är den nästan obemärkt men ändå gigantisk, spridd till alla Ma-Data-linjer på gymnasiet. Bland datorsalar och World of Warcraft lurar lika gärna SVEROK som Linux-entusiaster som aldrig sett på något annat än Family Guy.

Det är så klart bara en subkultur bland många, men en större sådan än vad man förstår, och en subkultur som politiserats och mobiliserats mer än många andra subkulturer gjort de två senaste årtiondena. Man får nästan gå tillbaka till det grepp som Ung Vänster hade om popvänstern på 1990-talet för att hitta en parallell.

Det finns också en skillnad mellan en subkultur och en rörelse. Jag skulle nog säga att Piratpartiet mer än något illustrerar den skillnaden. En subkultur vill vara för sig själv – men en rörelse som bygger på en subkultur har också en riktning och ett mål. Det är där jag tror att datorrörelsen inte är slut bara för att integritetsfrågorna känns som förra säsongen.